Sarah Britz: Sjuka barn får inte vård

De faller mellan stolarna. Och de faller livsfarligt hårt. Unga med psykisk ohälsa, ofta med olika diagnoser och inte sällan i ett missbruk.
De blir utan hjälp. Trots att de är tvångsomhändertagna, i samhällets »vård« för att de är en fara för sig själva.
Trots att barnkonventionen är svensk lag. 
Statens institutionsstyrelse får, och har fått under en längre tid, kritik.
Våld, personalproblem och missförhållanden har uppmärksammats av flera medier och utredningar; anställda som misshandlats, rymningar och ungdomshem som tvingats att stänga. 

Faktum går en annan väg. Vi granskar myndigheten ur barnens perspektiv. De grävande reportrarna Johan Frisk och Anna Wallenlind Nuvunga har i tidigare nummer bland annat kartlagt hur medicin försvinner på institutionerna och hur de tvångsomhändertagna barnen riskerar att överdosera eller inte få sin medicin alls, men också hur de kan gömma medicin för att försöka ta sitt liv. 
I detta nummer gräver vi djupare och ställer frågan: Varför får inte placerade barn den vård de har rätt till?  
Vi intervjuar bland andra en mamma, i reportaget kallad Katarina, vars dotter gång på gång försöker avsluta sitt liv. En flicka vars trauma från en kidnappning och våldtäkt när hon var tolv år fortfarande påverkar hennes psykiska hälsa. 

Hon säger till sin mamma att hon inte orkar mer. 
En av anledningar till att flickan inte får hjälp är att hon har för många problem samtidigt; som missbruk, adhd/autism, psykisk ohälsa och ett utåtagerande beteende. Därför tar ingen helhetsansvaret. Redan för 30 år sedan konstaterades att samarbetet mellan olika myndigheter, stat och kommun brister. 

Nu begär socialminister Lena Hallengren en granskning. »De flickor som vårdas på de särskilda ungdomshemmen har rätt till en bra behandling, ett bra bemötande och en trygg miljö«, skrev hon i ett pressmeddelande i slutet av mars.
En fråga som utretts i evigheter.

Men det är inte bara flickorna som far illa. Den stora majoriteten av unga på SiS-hem lider av psykisk ohälsa, har neuropsykiatriska diagnoser och detta måste hamna i fokus.
Vården fungerar inte. När jag intervjuar forskare Jonna Rennerskog vid kriminologiska institutionen i Stockholm säger hon:
– Det är en väldigt liten del av den vård som bedrivs på SiS som är evidensbaserad. Och även om den är evidensbaserad så vet vi inte vet vad som fungerar för barn på låsta institutioner. Forskningen har ingen koll på det.

Istället för att säkra barns rätt till likvärdig vård finns en debatt om hårdare tag, mer kontroll och personalens tid och resurser handlar om säkerhetsfrågor. En minoritet av våldsamma unga män ställs i fokus i debatten, få resurser läggs på den bredare majoriteten. 
Som om hårdare tag är den enda lösningen. 

Som om tvångsvården kan uppfostra bort psykisk ohälsa, diagnoser och icke-önskvärda beteenden med högre teknisk bevakning. 
Jonna Rennerskog igen: »Det är så otroligt skrämmande. De problem som vi står inför i dag har vi vetat om så länge men fortfarande har vi inte gjort något för de här barnen.« 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram