Hemlöshet betraktas som ett individuellt problem

Min skånske man gjorde stora ögon utanför mataffären i Boden. Det var -24, inte speciellt kallt tyckte jag, liksom de två tonårstjejerna vi mötte iklädda sneakers, öppna dunjackor och toppar som visade deras piercade navlar.

De senaste månaderna har det kalla vädret varit ett hett samtalsämne och samtidigt visat hur sårbara vi är och hur lite vi vet om hur vi ska ta hand om oss själva – och varandra.
Sommardäck? Jajamensan. Åka ut i väder som det varnas för utan tjocka kläder, nödvändiga mediciner, vatten och spade? Javisst.

Tilltron till myndigheter och samhällets instanser verkar skyhög. Tron på att det finns goda resurser att skotta fram, som kan rädda oss ur snödrivor, från stormar och allehanda oväder, tycks orubbad. Det egna ansvaret som bortspolat under milda, blöta vintrar.

En bärgare berättade i direktsänd radio att han bogserat en familj och deras bil till en verkstad i Åre. Bilen hade frusit ihop efter att ha stått ute i -30 utan motorvärmare. Familjen hade tagit sig dit, med sommardäck. ”Man måste väl ändå tänka på att man kan bli stående några timmar, avstånden är ju stora”, muttrade bärgaren stillsamt men det gick att ana en bubblande frustration.

Vi som ger oss ut i ovädret frivilligt har gjort ett val – andra har inte den möjligheten. Några av Faktums försäljare sover utomhus, i bilar och tält och har ingen att ringa, ingen bärgare som rycker ut och ingen journalist att gråta inför. De får skylla sig själva, för hemlöshet betraktas som ett individuellt problem. Märkligt, för vem väljer att sova utomhus i minusgrader utöver den som söker exceptionella utmaningar och har en varm säng att återvända till?

Nu har i alla fall civilsamhället samordnat sig och erbjudit akuta övernattningsmöjligheter och kortsiktiga lösningar på ett till synes permanent problem.
Så är det varje vinter.

Tillfälliga värmestugor finns i exempelvis Malmö, bland annat för hemlösa mellan 18 och 25 år. En nödlösning där frivilliga organisationer står för driften och är beroende av skänkta tvålar och kläder. Värmestugan är en plats för vila i en fåtölj, värme och lite mat. Ingen sovplats.
I mars stängs den ned.

Kanske dömer jag hårt. Styv i korken som tonsårsbrudarna som väljer stil istället för skydd mot kylan. Jag var likadan. Mina röda Adidas bars alla årstider, det vara bara om jag skulle åka ännu längre norrut som kängorna åkte fram.
Konsekvensen blev förfrusna tår. Det är inget jag är stolt över, men det blev en bra lärdom: det kan gå åt helvete om du inte väljer att ta hand om dig.
Jag hade ett val. Det har inte alla som halkar snett och permanent hamnar ute i kylan. Alla har inte någon myndighet att ställa till svars för ”bristande ansvar över människors liv och hälsa”.