Allt är inte SiS fel

Törs vi tro på en förändring? Debatten om statens låsta ungdomsboenden, SiS-hemmen, är nästan lika gammal som myndigheten själv. Som framkommit i flera av Faktums granskningar finns stora brister i vården; de omhändertagnas medicin försvinner, unga får inte den medicin som förskrivits (eller fel doser). 

I förra numret av Faktum avslöjade vi bland annat att unga låses in utan att få den vård de har rätt till, att självmordsförsök inte dokumenteras. Att sjuka barn bollas mellan olika institutioner och får vända i dörren när de, tillsammans med personal, söker akut hjälp på barnpsykiatrin efter självmordsförsök. I hela landet finns 148 heldygnsplatser på BUP. Det räcker inte. 

I mer än 20 år har myndigheterna alltså konstaterat samma sak: Den här gruppen unga, svårt sjuka människor får inte vård.
Och nu ska det utredas – igen. 

När Faktum ställer frågan »Varför behövs en ny utredning?« till socialminister Lena Hallengren (S), svarar hon: »Det finns ett åtgärdsprogram gällande SiS och HVB-hemmen. Jag vet att SiS jobbar hårt och kan se att många förändringsprocesser är på gång. Men jag är inte nöjd förrän alla ska få den vård de behöver. Vi kommer från regeringens håll följa utvecklingen noga, se över lagstiftning och skjuta till resurser. Samtidigt måste myndigheten fortsätta att förbättra verksamheten«.

Men de sjuka unga som bollas runt är inte bara SiS ansvar. Att tvångsomhänderta ett barn är den sista åtgärden som samhället sätter in efter det att alla frivilliga insatser är uttömda. Här måste socialtjänst, BUP och skolan fungera tillsammans. Innan.

Debatten om SiS handlar sällan om den tysta, sjuka unga. Istället riktas uppmärksamheten mot de unga våldsamma, oftast pojkar, som placeras på SiS när de inte har åldern inne för att hamna på anstalt. Våld mot personal, fritagningsförsök och rymningar har resulterat i att man kräver hårdare tag och i dag finns ett förslag om att kriminalvården ska ta hantera dessa pojkar – vi är alltså på väg att återskapa ungdomsfängelserna. 

Få debattörer och politiker lyssnar på de forskare som säger att det inte går att dela upp gruppen med en vass kniv. Majoriteten är vårdkrävande, de har olika diagnoser. De går in och ut mellan grupperna »unga och sjuka« och »unga och kriminella«. 

Ibland, när jag lyssnar på debatten, så låter som att problem som fortgått under decennier ska lösas med att man låser dörren och slänger bort nyckeln.
Men alla kommer ut. Någon gång, och vad händer då?
Om vi ska tordas tro på en förändring så måste samhället satsa resurser och samverka. 
Barn ska inte bollas runt och låsas in. Den unge som är sjuk har rätt till vård.
Barnkonventionen är lag. Här står att varje stat ska ta ansvar för och nyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barns rättigheter. 
Barn har rätt till liv och utveckling.

I detta nummer av Faktum kan du, bland annat, läsa om Julia och hur det narkotikaklassade läkemedlet Tramadol gjorde henne empatilös och kall. Försäljningen av Tramadol sker öppet på Snapchat. Utan att polisen kan förhindra det.

I juni är det 20 år sedan Göteborgskravallerna. Högst ansvarig inom polisen kritiserades hårt, åtalades och friades. Sedan dess har han inte offentligt blickat tillbaka. Nu gör Håkan Jaldung ett undantag i Faktum och reflekterar över dagarna som på ett oönskat sätt satte Göteborg på kartan. Flera röster hörs i reportaget och även om de är oeniga i mycket syns en röd tråd – kampen för demokratin.