Money, money, money …

Det plingar till i min telefon. Låneföretaget Lendo skriver: ”Hej, du har fått ett nytt låneerbjudande, använd länken för att se ditt erbjudande. Tänk på att din ansökan fortfarande behandlas, du kan fortfarande få fler låneerbjudanden.”
Dagen därpå kommer ett till sms. Denna gång från Zmarta: ”I behov av ett lån i dessa tuffa tider? Ansök om ett lån – helt kostnadsfritt.”

Sedan skriver Ferratum, som också erbjuder dyra sms-lån, och påminner mig om en faktura som förfaller inom några dagar.
Men jag har inte lånat. De vill ha tag i Igor. Jag vet inte vem Igor är men uppenbarligen uppger han mitt telefonnummer.
Först gläds jag åt meddelandet ”Hej Igor, tyvärr har du inte beviljats kredit hos oss” för att sedan fundera över om Igor har mat för dagen.

Och eftersom han inte nås av kreditföretagens sms undrar jag om de överhuvudtaget når honom. Under några timmar ägnar jag mig åt att försöka få tag i dem och när jag kommer fram plockar de snällt bort mitt telefonnummer. Men det kommer hela tiden nya meddelanden. Alltid till denne Igor.

Han är inte ensam.
Förra året växte hushållens skulder hos Kronofogden, i slutet av året uppgick de till 101,5 miljarder kronor. 2022 drev myndigheten in 14,7 miljarder kronor, en ökning med åtta procent och den högsta siffran någonsin.

Vissa sms-långivare skryter i sin marknadsföring med att de inte gör någon kreditupplysning utan ”baserar bedömningen på annat”. Vad kan det vara?
Vi lever i en tid då skuldsatta och fattiga är tv-underhållning, där konceptet är att stajlade programledare åker ut i obygden för att tala allvar med ”idioter”. Det slutar oftast, i alla fall tillfälligt, bra när skulderna på budgettavlan bakas ihop eller skrivs av. Men sällan får vi veta hur det gick i långa loppet. Om det beroendemässiga konsumerandet kunde ersättas med en sinnes-ro-bön och stärkt självkänsla.

”Skala ned” är ett råd som Handelsbanken ger när de tipsar om hur vi ska klara av de ökade priserna. Men banken talar till mig som har något att ta av, medan Igor kanske redan lever på nötter, alkohol och purjolök, några av de få varor som inte stigit ordentligt i pris sedan 2021. Han kanske inte kan skala ned överhuvudtaget utan sitter fast i ett ekorrhjul där han lånar pengar för att slippa bli vräkt. Eller så är han redan vräkt, gömmer påsarna med sina tillhörigheter och försöker hålla fasaden mot omvärlden uppe.
Min fantasi rusar i väg, men tänk om det inte är en fantasi?

Själv kan jag unna mig både paprika och hårdost men vill kräkas lite när jag läser inlägg på sociala medier om höga priser, utmaningar och uppmaningar om att ”se över din konsumtion” och ”återanvänd det som finns i garderoben”. Inlägg skrivna av människor som vill skapa föreställningen att lättkokt riven kålrot är lika gott som färsk italiensk pasta. Det kanske det är, för den som kan välja? Eller så är det en ren och skär lögn, skriven i falsk solidaritet med personer vars öde vi inte känner.