Mikro­dosera våld

Det finns två anekdoter ur mitt liv som fått mig att reflektera över om vi människor kanske mår bättre av att ta risker ibland. Kanske rent av åka på lite stryk då och då. 

För några år sen var jag på Mallorca med en vän för att bergsvandra som ett slags mental retreat. Vi började med att gå i total tystnad och observera omgivningen. Ju högre vi kom, desto mer varierade vyerna. Det var som att varje nivå på berget hade ett eget växt- och djurliv. Jag minns att jag fastnade vid en gräshoppa i början av vandringen och tänkte, ”undrar om dom upplever tiden långsammare än vad vi gör, eftersom dom lever ett kortare liv”. Jag tror det. För tid är relativt, har jag hört. 

Vi gick vidare och såg får som chillade i skuggan, hästar som nyfiket vandrade omkring och getter som klättradet. Mind you, det här var inget zoo utan helt vilda djur som säkert hade kunnat attackera oss om vi kom för nära. Många gånger fick vi ögonkontakt. Inte den där obekväma, som när man möter en främlings blick på stan någon sekund för länge och tänker ”Nu blir det kukmätartävling”. Nej, vi var väldigt mindful och kände ömsesidig respekt, som att det fanns en överenskommelse i energin mellan oss och djuren. Vi var ett med naturen-ish. 

Längst upp på berget var vi i höjd med molnen och det var kallt och blåste som fan. Vi passerade en sträcka formad som en knivsegg där man kunde falla åt båda sidorna, så smalt var det. Vi var helt utlämnande i naturen, inget hade kunnat rädda oss om något gått fel. Vi var, i liten dos, nära döden. Och samtidigt fullt närvarande och levande. När vi till slut kom ner igen satte vi oss på en uteservering i solen och beställde varsin cervesa.

Ölen smakar godare när man har klarat av en sån strapats. Jag minns att jag uppskattade livet extra mycket den kvällen. Vi reflekterade mycket, mådde bra och somnade som barn. 

Häromveckan blev jag påmind om den där känslan. Jag sparrades på boxningsklubben mot en större kille och som tränat mycket längre än jag. Första ronden höll jag ut ganska bra konditionsmässigt och duckade för flera av hans slag samtidigt som jag bjöd på några egna kombinationer. Jag fick in en typisk Mayweather ’Philly shell guard’, dansade ur hans attack, och gav tillbaka. Tränaren ropade ”Snyggt!” Jag kände en galen tillfredsställelse av att lyckats tajma mina moves och få honom att missa. Sista ronden var kondisen sämre och min motståndare sänkte mig med två tunga slag i magen. Oooof! På något sätt var det skönt. Jag var färdig fysiskt. Ändå fanns viljan kvar de sista sekunderna, när min andning lät som en åsnas tjut samtidigt som jag försökte överleva ronden. När klockan ringde satt vi kvar på mattan som två bästisar som delade krigshistorier med varandra: ”Shit, hade jag inte duckat för den där högern hade jag varit out, bla bla bla ...”

Jag var euforisk som om jag klarat av en kamp på liv och död och hade så mycket glädje kvar att disponera den dagen. Det fanns energi över att bjuda på kallprat med okända på stan, mötet med min manager kändes dunder och jag ville tacka ja till idéer. Pjäsen på Dramaten jag spelade på kvällen gick galant. Jag hade ingenting att vara nervös för, jag hade ju överlevt en fajt. Det här fick mig att tänka igen …

Är det så att vi människor generellt behöver en liten dos av spänning, risk eller våld, för att må bra i dag? Eller är det bara vi som är födda riskbenägna som känner så? Lever jag ett så friktionsfritt och gött liv just nu att jag måste röra om i grytan ibland, eller har vi människor evolverat så att vi behöver dö lite, för att känna att vi lever? 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram