Magnet för liv i marginalen

Tidningar köps, lön efter försäljning hämtas ut, kaffe dricks och det tjötas. En arbetsdag i Faktums distribution kan innehålla allt från kramar till knytnävar, sorg och skratt till tårar. Sällan är den alldeles underbar, emellanåt är den dödstrist, men aldrig helt meningslös. Det är här vi möts.

Det är den 17 februari 2015 och vi har bestämt träff i Brunnsparken i centrala Göteborg, jag och en handfull ledsna och lite spända gubbar i olika grad av berusning. Vi ska i samlad trupp styra busskosan mot S:t Olofs kapell och en av alldeles för många Faktumrelaterade begravningar. Den här inleds med Kisslåten ”God Gave Rock´n´roll To You” och avslutas med ”Nothing Else Matters” av Metallica, och det är för Kjelleman de spelas. Jag och Kjelleman föddes samma år i samma stad, men inte med samma förutsättningar. Ett 47 år kort liv levt hårt blev det för honom medan mitt, i skrivande stund, fortfarande pågår. Antar att hans alkoholmarinerade inre organ slutligen gav upp och loggade ut. Vi hade många fina pratstunder i Faktums dåvarande lokal på Stampgatan. En gång berättade Kjelleman att han som 19-åring jobbade på ett screentryckeri. Det skulle under samtalets gång visa sig att det företag som jag jobbade på simultant, köpte t-shirts och baseballkepsar som Kjelleman med stor sannolikhet hade varit med och screentryckt. Hade vi kanske mötts redan 1987?

När jag 2012 började på Faktum var vi inte den stabila Volvo XC70 vi är i dag, utan snarare något slags folkracebil med hög tomgång och tveksamma bromsar. Vi hade långt fler försäljare i aktivt missbruk än vi har nu, och de såg mangrant till att det alltid var gott om decibel i lokalen. Känslan att vad som helst kunde hända exakt när som helst var konstant. Många gränslösa personer i omlopp, men också mycket liv. Kramar och knytnävar. Tårar och snor. Glädje, asgarv och sorg. Någon hade injicerat på toaletten och lämnat lite blodstänk efter sig på väggen. En bar överkropp här, en halvbar underkropp där. Jag attacksomnade alltid på bussen hem, men det gör jag å andra sidan nu också trots betydligt ostimmigare arbetsmiljö.

Nu var såklart inte allt som hände farsartat och extremt, tack och lov. Det var bara det att vår väl tilltagna takhöjd blev en magnet för de som levde sina liv i marginalen, en magnetism som för övrigt fungerar alldeles utmärkt även i dag. En social oas där de inte var ett ärende eller ett problem, utan tvärtom en tillgång. Där ingen dömde dem.

Jag minns mitt första möte med ständige skrönikören Lenarto. Det var som att träffa valfri rockstjärna. Jag var helt starstruck. Samma sak med Askungen som jag många gånger köpt tidningen av på Centralen. En försäljare som jag först i efterhand förstått hade mer rockstjärnekapital än sina kollegor var Tomas. Han var blind på ena ögat. Enligt ryktet var en skruvmejsel inblandad. När han i perioder var aktiv, pratade vi ofta och länge. Han berättade att han var med i ett band som hette Uran. ”Kolla in vår skiva, den är grym!”, sa han. Jag lyssnade lite halvhjärtat, sedan föll den ur minnet. När han gick bort, spelade några av hans bandkamrater lite ur Urans katalog på begravningen, och det var då jag fattade grejen. Jag blev ett fan. Numer är jag glad och stolt ägare av deras självbetitlade album på ”radioaktiv gul” vinyl.

En som helt klart inte hade några bandkamrater var Göteborgsförsäljaren Cozma. När jag förra året anlände hans begravning var jag först på plats. Jag tänkte att jag kanske var lite tidigt ute, men det var jag inte skulle det visa sig. Närvarande, förutom den avlidne, var bara jag, prästen och begravningsgöken. Ingen familj, inga vänner, bara vi tre. Ett lika märkligt som fint avsked.

2020 brötade pandemin in och stökade till det rejält. Med kreativitet och lösningsfokus gjorde vi allt i vår makt för att verksamheten på något sätt skulle kunna fortgå. Hade vi varit tvungna att stänga ner hade 200 gatutidningsförsäljare varit utan en enda gatutidning att försälja, och vad det hade genererat för konsekvenser vill jag helst slippa tänka på. Så med avstånd och halvpermitteringar löste vi det som var tvunget att lösas. Upp dök munskyddade läkare och sköterskor med sprutor och vaccin, redo att sticka de försäljare som ville bli stuckna. Inskrivningar av nya försäljare gjordes utomhus. Och trots att gatutidningsförsäljning förutsätter ett möte mellan två personer, ökade försäljningen på gatan, som för övrigt var så pass folktom att försäljarnas synlighet ökade.  Kanske hade folk också lägre stressnivå än vanligt, och även tid att stanna upp och prata en stund. Att vi gjorde QR-koder i storlek A4 så att köparna kunde scanna och betala på behörigt avstånd kan också ha varit en avgörande faktor.

En förutsättning för att kunna sälja tidningar på gatan är att en tidning de facto produceras och sedermera levereras till våra distributioner, för att sedan köpas av försäljarna och slutligen av dig. En fin kedja av händelser kan tyckas, men inte i närheten så fin som den faktiska och praktiska länk av människor som ett par gånger i månaden kunde skådas på Stampgatan.

Distributionen låg tre–fyra trappsteg över gatuplan, så när pallar med tidningskartonger levererades bildade distributionspersonal, försäljare, verkställande direktör, reportrar och säljare kedja. Samarbetsövning med friskvård, nytta med nöje. Platt organisation? Japp. Mitt hjärta gläds åt minnet på samma sätt som min rygg gläds åt att vi nu har hiss. Ett hundra procent praktiskt, men inte alls lika coolt som den mänskliga länk som då var kutym även på andra gatutidningar.

Följande har jag berättat om i ett tidigare nummer, men anekdoten illustrerar på ett såpass effektivt sätt det fiffiga med gatutidningskonceptet att jag helt skamlöst bjuder på en recyclad remix: En ­försäljare släntrar in med nedstämd look. Inga pengar och inga tidningar, men hungrig. Allt är i moll. Jag informerar honom om att han har en bonustidning att hämta ut. Att han skiner upp är att betrakta som en grov överdrift, men han är ändå lite mindre nedstämd när han med tidningen i handen lämnar oss. Halvtimmen senare återvänder han med den hundring han fått för bonus­tidningen. Med ett något upptinat humör köper han två tidningar för pengarna och försvinner. Han återkommer både en och två gånger innan han gör sin för dagen sista exit, fast nu med mat i magen, pengar på fickan och ett leende mitt i ansiktet. Faktum 101.

2013 hade nyss blivit 2014 och vi satt och tjötade lite, jag och Kjelleman, när han frågade vad jag gjort på nyårsafton. Jag minns inte vad jag svarade, men exakt vad han berättade om sin:
”Nä fan, jag var hemma själv … lugnt och fint, vettu … fixade lite käk. Stekte fisk­pinnar. Och så potatismos. Alltså inget jävla pulvermos! Nä, nä … nån jävla stolthet har man ju … nej, riktiga potatisar! Och så en klick smör … ahhh, fan vad fint … och så en bärs.”

En del av mig gick nästan sönder. Ur mitt perspektiv var ju detta fullkomlig misär. Fiskpinnar på nyårsafton. Herregud. Men en annan del av mig kände något annat, såg någonting väldigt fint. Ur Kjellemans perspektiv var detta en kväll värd att minnas och med stolthet berätta om.

Nu jubilerar vi. Verksamheten fyller 25 år och är mer stabil än någonsin när det kommer till stämning, trygghet och bemötande i distributionen. Och det är ingen slump. Distributionspersonalen har med tålamod, empati, gränser och galghumor enträget arbetat för att skapa och bibehålla den arbetsmiljö vi har i dag. Det märks tydligt på försäljarna att Faktum är en trygg plats och en fast punkt där de blir sedda och lyssnade på. Jag är oerhört stolt över att de senaste 14 åren ha fått vara en del av denna unika organism, som trots all utveckling fortfarande producerar en del tårar, snor och asgarv.