Den psykedeliska återkomsten

Bota istället för att lindra. Det är vad världen hoppas att de magiska svamparna ska kunna göra. Australien är först ut att behandla människor som lider av svår depression med psilocybin. Kommer Sverige att följa efter?

Klara är 28 år och bor i Göteborg. Hon har använt sig av olika typer av psykedelika för att vilja leva. Klara vill vara anonym eftersom hon inte berättat om självmedicineringen för sin familj.
Året var 2018 och Klara mådde riktigt dåligt. Flera händelser som skedde samtidigt ledde till extrem trötthet och självmordstankar. Hon fick SSRI (SSRI ökar halten av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Det är den mest använda typen av antidepressiva läkemedel.) av en läkare som hon hade haft kontakt med i ett annat ärende och litade på. Efter två månader började hon må lite bättre.
– Mina steg blev lättare och jag kände inte att jag ville dö längre. Jag klarade mig och kunde börja ta tag i saker igen, säger hon.

Efter två år, utan uppföljning eller samtal kring medicineringen, ville Klara sluta. Hon kände sig bättre och skulle åka på ett ayahuasca-retreat (Psykedelisk brygd med mångtusenårig historia inom ursprungsbefolkning i Amazonas) och behövde pausa SSRI. Utsättningen gick snabbt.
– Precis när jag slutade så mådde jag helt fantastiskt. Det var som om mitt liv kom tillbaka. Jag kände en lättnad och glädje över att inte gå på något.

Men efter några veckor var Klara i mörkret igen. Via en vårdapp fick hon prata med en psykolog som efter 15 minuter skrev ut ny medicin, utan uppföljning. Klara började med SSRI en andra omgång, ett ”quick fix för att hitta tillbaka till ekorrhjulet”.
Men hon vill hitta en väg som är hållbar på längre sikt. Därför har hon ”experimenterat” med psykedelika, både i form av svamp och LSD.
– Det får mig inte bara att överleva utan faktiskt vilja leva. Jag ser mig själv som barn och i det känner jag omtanke. Jag förstår var de djupaste såren sitter och har möjlighet att läka dem. Det ger mig hopp och livslust, säger hon.

I världen lever 350 miljoner människor med depression, en sjukdom som WHO klassificerat som världens största hot mot folkhälsan. En av fem svenskar har under sin livstid varit deprimerade och en tredjedel av dem blir inte hjälpta av psykoterapi eller antidepressiva läkemedel. Det finns ett skriande behov av nya behandlingar. Psilocybin tillskrivs ett stort hopp, en naturligt förekommande substans som finns i ett hundratal svampsorter, bland andra toppslätskivlingen som växer i Sverige. Än så länge är psilocybin narkotikaklassat i nästintill hela världen, och enligt svensk lag har substansen ”ingen medicinsk användning”. Men det kanske kan ändras. På Karolinska Institutet har Fas 2-studien PSIPET, ledd av Johan Lundberg, med 30 deprimerade patienter just avslutats. I studien jämförs effekten av syntetiskt tillverkat psilocybin med effekten av en aktiv placebosubstans, tillsammans med psykologiskt stöd. Tidigast i höst presenteras resultaten på studien som är den första i sitt slag i Sverige.
– Nu återstår det att se om det är någon skillnad mellan grupperna. Det är verkligen spännande, säger Ulf Bremberg, läkemedelsforskare från HumanKindLabs som finansierar forskning inom ämnet och försett studien med psilocybin.
– Om psykedelika visar sig fungera för behandling av psykisk ohälsa kan det bli en helt ny typ av behandling.

Ytterligare en studie ledd av Johan Lundberg har beviljats forskningsanslag av Vetenskapsrådet. I den ska cancersjuka med dödsångest behandlas med psilocybin.
Exakt vad som händer i hjärnan under en psilocybindos är fortfarande inte klarlagt, menar Ulf Bremberg. Det är mycket som sker, på flera plan. Molekylärt aktiveras en serotoninreceptor och psykologiskt kan det beskrivas som en ospecifik katalysator som öppnar dörrar. Barriärer som finns i det undermedvetna blir tunnare och saker som är nedtryckta kan komma upp till ytan. Barndomsminnen, trauman eller destruktiva mönster.
Neuropsykologiskt blir hjärnan mer plastisk, alltså mer formbar.
– Ett par dagar, eller till och med veckor, efter en dos psilocybin kan man se en tydlig ökning av synaptisk plasticitet. Att hjärnan söker nya banor. Det är något som händer under hela livet, men mer än vanligt efter en dos av psilocybin, säger Ulf Bremberg och förklarar att även hjärnavbildningen förändras. Det syns främst i hur olika delar kommunicerar. Istället för att välja motorvägen (invanda mönster) kan hjärnan välja småvägar och se nya vyer (prova nya mönster).
– I vissa delar av hjärnan går aktiviteten ner, som i det så kallade ”default mode network”  som representerar ”vem är jag och hur är jag i förhållande till världen”. En psykologisk tolkning av det är att patienten känner att man blir mer ”en del av allt”, säger han.

Den spirituella aspekten är ytterligare en del av psykedelika.
– HumanKindLabs har precis skickat in en EU-ansökan för en större klinisk prövning där flera länder är involverade. Vi vill behandla patienter som är döende i specifika sjukdomar, som ALS och MS, och lider av dödsångest. Då kan det spirituella vara viktigt, säger Ulf Bremberg och berättar om en av de första amerikanska studierna med psykedelika som gjordes på cancersjuka som led av dödsångest. De fick frågan hur upplevelsen var i jämförelse med allt annat de hade varit med om i livet.
– Majoriteten av patienterna beskrev den psykedeliska erfarenheten som en av de viktigaste upplevelserna i livet, i paritet med att till exempel få sitt första barn, eller att förlora en närstående. Så det här är otroligt starka upplevelser och inget man ska testa på egen hand. Det är viktigt att markera att det inte är en partydrog, utan något som behöver tas på allvar. Att tänka på säkerheten är viktigt och det är därför vi gör de här kliniska prövningarna så att klinikerna kan lära sig behandla med god säkerhet och effekt i framtiden.

Vanliga biverkningar med psilocybin är huvudvärk, att blodtrycket och pulsen kan gå upp och att man kan få ångest.
– Men kanske är ångest inte bara dåligt, jämför bara med kroppslig smärta. Om det gör ont i foten så kollar man upp varför. Om vi har ångest så kan vi titta på vad det kommer ifrån istället för att se det som något som bara ska dämpas med mediciner. Ångest kan vara en drivkraft till att utvecklas.

Ulf Bremberg lyfter också vanliga missuppfattningar kring psykedelika. En är att det är beroendeframkallande, men det finns inget som tyder på det. I studier med råttor har man kunnat se att i jämförelse med kokain och heroin, droger som råttorna väljer istället för socker om och om igen, till dess att de mår riktigt dåligt, så testar de bara psilocybin en gång och sedan aldrig igen. En annan myt, eller missuppfattning, är att man skulle kunna dö av överdosering av psykedelika. Inte heller det stämmer.
– Det finns inga publicerade fall där någon har dött av en överdos av psilocybin. Däremot finns exempel på olyckor och självmord då människor tagit psilocybin utanför klinisk miljö och utan terapeutisk stöd, säger Ulf Bremberg och fortsätter:
– Det finns vissa grupper som inte kan delta i kliniska prövningar med psykedelika. Till exempel de som lider av schizofreni eller psykos, eller har anhöriga som lider av dessa sjukdomar. Bipolär sjukdom har tidigare varit ett hinder, men det kan ändras nu när det finns kliniska prövningar som visar lovande resultat med psilocybin hos vissa bipolära patienter.

Har du själv testat psykedelika?
– Det kommer jag inte att svara på, men jag kan förklara varför. I mitt arbete på HumanKindLabs behöver jag vara en brygga mellan de kliniska forskarna och de som har jobbat med psykedelika utanför sjukvården under lång tid. Min ambition är att brygga erfarenheterna som finns, och forskningen som pågår. Forskarna kan se det som en nackdel om jag skulle ha provat, och underground terapeuter kan se det som en nackdel om jag inte skulle ha provat. Jag kan därför inte svara på frågan, för då tappar jag en viktig grupp, säger han.
– Att jobba för att göra den här behandlingen tillgänglig är det viktigaste jag har gjort som läkemedelsforskare, säger Ulf Bremberg.

Han menar att de antidepressiva läkemedel som används i dag hjälper många, men långt ifrån alla. De har ofta biverkningar och dämpar symptom snarare än botar.
– Man har sett att en dos psilocybin kan ge långvarig effekt. Det är ett paradigmskifte inom psykiatrin om psykedelika blir registrerat som läkemedel. Då går man från en dos om dagen som dämpar symptom, till att en dos med terapeutiskt stöd kan ge varaktig effekt.

Ulf Bremberg är övertygad om att det är viktigt att fokusera på medikalisering av psykedelika i Sverige. Andra länder som USA, Australien och Portugal provar andra strategier som exempelvis avkriminalisering.
– För att psykedelisk terapi ska bli tillgängligt för deprimerade patienter i Sverige på ett säkert sätt måste vi gå genom vården, säger han. 

Vid disken inne på The Mushroom Gallery i Amsterdam står fyra kunder och pratar med Gregory som har jobbat här i tio år. Han frågar om deras tidigare erfarenheter av det hallucinogena ämnet psilocybin som finns i tryfflarna de säljer. Utifrån deras svar rekommenderar han en viss sort och pekar sedan på en lista med namn på olika parker där man kan göra sin ”resa”. Men familjen som är här i dag ska äta tryfflarna på sina respektive hotellrum.
– Vi ska dela upp oss två och två så att en av oss kan vara stöd för den andra, säger Melissa Harris, 34.

Hon är här tillsammans med sina föräldrar och sin pojkvän. De har flugit från USA till Amsterdam för att äta tryffel. I USA är psilocybin inte lagligt men i vissa stater, till exempel Colorado, är det avkriminaliserat för eget bruk och i andra pågår större medicinska studier som kan leda till förändringar på ett nationellt plan.
– Jag vill ta psilocybin på grund av min ångest. Det hjälper verkligen, säger Melissa Harris.

Första gången hon testade hade hon sin mamma som stöttning inför och under ”resan”. Något Melissa Harris aldrig hade kunnat tro när hon var tonåring. Att deras relation skulle utvecklas på det sättet. Hennes mamma, Debra Harris, 70, testade psilocybin för första gången för tio år sedan. Hon ville förstå sig själv bättre, och som psykolog var hon påläst kring vetenskapen och visste hur det påverkar hjärnan.
– Jag fick nya insikter och förstod vad jag ville göra i livet, säger hon.

Med en liten papperspåse i handen går Melissa och familjen ut på en av Amsterdams huvudgator som löper längs stadens alla kanaler. Vad de bär med sig i den där påsen är som sagt narkotikaklassat i nästan hela världen. Faktum är att hallucinogena svampar är olagliga även i Nederländerna, men där finns ett kryphål. Tryffeln som innehåller samma aktiva ingrediens, men växer under jord, faller inte under beskrivningen ”svamp” enligt nederländsk lag.

Isabelle har varit på ett retreat med tryfflar i Nederländerna. Vi ses på en uteservering på Södermalm i Stockholm nästan ett år efter resan. Hon är tjänsteman på ett stort detaljhandelsföretag och vill vara anonym eftersom att hon inte vet hur hennes arbetsgivare skulle ställa sig till det hon berättar.

Under åren mellan 30 och 40 var Isabelle med om livsomvälvande händelser. Bland andra, terrorattentatet på Drottninggatan. Hon, hennes man och deras nyfödda barn befann sig mitt i händelserna. De klarade sig undan fysiskt, men blev nära vittnen till dådet. Isabelle sökte sig till terapi för att hantera PTSD:n som följde traumat. Tiden gick och nya insikter ledde till en skilsmässa. Det var då intresset för psykedelika och dess potential att läka växte fram. Hon kände dock att hon var för mycket i kris för fler stora förändringar. Ett år senare när hon och exmaken hade landat i den nya konstellationen med deras barn var hon redo. Samtidigt publicerade Vetenskapens värld dokumentärer i ämnet, Sveriges Radio pratade om psykedelika och Netflix kom ut med serien: How To Change Your Mind. Isabelle anmälde sig till ett retreat arrangerat av svenska företaget Nysnö*. Sedan 2021 har de anordnat resor till Nederländerna. Upplägget sträcker sig över en månad som börjar med att man blir ”screenad” av en läkare eftersom Nysnö inte behandlar för psykisk ohälsa utan endast finns till för personlig utveckling. Man får även samtala med en psykolog och berätta varför man sökt sig till dem, och prata om det faktum att upplevelsen sker i en grupp. Första gången ”träffades” deltagarna via Zoom. De kom från olika delar av Sverige och Isabelle, som är i 40-årsåldern, var en av de yngre. Två personer var över 70, några andra i femtioårsåldern och en runt 30. Nästa steg var ett fysiskt möte i Stockholm där de hade en heldag tillsammans.
– Det var flera som undrade vad som skulle hända när man åt tryffeln: Vad händer om jag får panik? Kommer jag att se mönster? Tänk om jag börjar gråta …  Jag undrade vad substansen skulle göra med mig, och hur jag skulle agera i ett gruppsammanhang.

Några veckor senare bar det av till Nederländerna. De möttes i en by två timmar från Amsterdam. När de anlände hade alla ett individuellt samtal med en facilitator där de fick prata om känslan inför helgen. Samma kväll fick de en dos i en liten skål.
– Det första som hände mig var att jag hamnade i en fantastisk värld som var körsbärsträdrosa. Det var inte massa träd eller så, utan jag var bara i ett sorts paradis. Och det gjorde mig lugn, jag behövde inte vara rädd. Det gav en moderlig känsla. Jag kände mig hållen och trygg.

Isabelle berättar att musiken påverkade upplevelsen. När klarinetten hördes dök morfadern upp. Särskilda toner påminde henne om sin mamma.
– Jag mötte min mammas ålderdom och kände hennes känslor kring att åldras, att leva livets sista del, säger hon och ögonen tåras.
– Min exman kom upp och jag insåg att vi gjorde så gott vi kunde. Under upplevelsen kände jag verkligen att jag fick sörja, läka och knyta ihop säcken.

”Resan” pågick i sju timmar och efteråt serverades lite mat innan alla gick och lade sig i sovsalen. Andra dagen var en vilodag med olika typer av meditationer och ytterligare ett individuellt samtal där man pratade om doseringen inför nästa dag. Tredje dagen intogs tryfflarna till livemusik, en kvinna spelade harpa. Isabelle berättar att en deltagare fick en mer smärtsam upplevelse. Då gick gruppen samman.
– Det blev så himla fint att vi gjorde det, och det bara hände helt utan uppmaning från någon.

En vecka senare återsamlades de i Stockholm för att prata om integration. En del som lyfts som väldigt viktigt när det talas om psykedelika, med fokus på hur man ska ta tillvara på de upplevelser och lärdomar man fått.
Dagarna med tryfflarna i Nederländerna beskriver Isabelle som livsförändrande. Hon mediterar numera dagligen och har börjat dansa. Har starkare kontakt med sig själv och naturen. Med hennes egna ord: blivit mer autentisk, nyfiken och mindre dömande.
– Och det är inte bara psilocybinet, det är sammanhanget och gruppen som spelar en stor roll. Allt är läkande. Det har fått mig att se på världen och mitt liv på ett annat sätt.

Hon är medveten om att hon är privilegierad. Nysnös program kostar runt 30 000 kronor.
– Jag förstår varför det gör det. Samtidigt känner jag mig splittrad för det här vill man ge till alla, att alla ska kunna möta sina trauman på ett säkert sätt. Jag har flera vänner som är fast i antidepressiva. De mår kanske bättre en tid efter, men har svårt att sluta med medicinen och har inte ekonomiska möjligheter att ta annan hjälp.

Ett återkommande begrepp inom psykedelika är det som kallas ”set och setting”. ”Set” handlar om var personen som ska inta psilocybinet är i sig själv, och vilken intention hen har. ”Setting” är omgivningen. En av grundarna bakom Nysnö, leg. psykolog Elin Stahre, menar att det är skillnad att vara i en sjukhussal i jämförelse med naturen eftersom psilocybin gör en mer medveten om vad som händer i närmiljön.
– Det finns utvecklingspotential inom forskningen när det kommer till det här. Självklart är det andra förutsättningar när det kommer till en klinisk prövning, men man kan inreda ett behandlingsrum på ett trevligt sätt. 

Syftet med Nysnö är att förbereda Sverige på de förändringar som är på väg att ske och öppna för ett samtal om de psykedeliska substanserna, säger Elin Stahre som även utbildar terapeuter i psykedelika-assisterad terapi. Tillsammans med kollegor på Nysnö har hon medverkat som psykolog i den nyligen avslutade studien på Karolinska.

Vad är skillnaden mellan rollen som psykolog på Karolinska och som guide på Nysnö?
– Det vi gör på Nysnö är inte behandling, utan ett utvecklingsprogram. Vi har en screeningprocess där vi exkluderar personer med risk.

Det innebär att Elin Stahre och hennes kollegor inte kallar sig för psykologer inom ramen för arbetet med retreatprogrammen. De faciliterar grupper som är intresserade av personlig utveckling, och finns där som stöd före, under och efter ”resorna” för de som medverkar i programmet. Men där stannar det.

Vad möter ni för reaktioner?
– Generellt väldigt positiva. Det finns ett intresse, vilket märks via den mediala uppmärksamheten senaste tiden. Vi har också upplevt att vi har fått bra reaktioner från kollegor, inte minst från psykologförbundet. Sedan är det klart att det fortfarande är ett kontroversiellt ämne.

Elin Stahre tror att det inom några år kommer att finnas behandlingar för utvalda patientgrupper i Sverige.
I Nederländerna, där psilocybin är tillgängligt för alla över 18 år, verkar organisationen Guild of Guides för att professionalisera och säkerställa användningen av substansen.
– Vi ger stöd och struktur åt dem som jobbar inom området, säger Nigel Pedlingham, från Guild of Guides.

De som är medlemmar utgår från ett slags etiskt ramverk med krav på dem som erbjuder tjänster med psilocybin.
– Utan det famlar vi runt i mörkret, säger han. 

Pedlingham berättar att det finns tre skäl att bruka psykedelika: av ren nyfikenhet utan närmare eftertanke, medicinskt, samt för personlig utveckling med tydlig intention. Guild of Guides är till för dem som är intresserade av det sistnämnda. För dem är det viktigt att det sker på rätt sätt, återigen med genomtänkt ”set och setting”.
I Nederländerna är det olagligt att erbjuda psykedelika som behandlingsmetod inom psykiatrin. Kliniska studier pågår fortfarande, precis som i Sverige.
– Det finns tydliga riktlinjer kring vad det är vi gör, och vad vi inte gör. Själv kallar jag mig guide eller facilitator. Det innebär att jag guidar människor till att på ett säkert sätt kunna göra sin psykedeliska resa, säger Nigel Pedlingham.

Det finns flera typer av psykedelika. I den mexikanska kaktusen peyote finns ämnet meskalin och i drycken ayahuasca finns bland annat DMT. En anledning till varför de inte intresserar forskningen i samma utsträckning är för att dessa mediciner är aktiva i kroppen i uppemot 13 timmar (psilocybin endast sex till åtta timmar). De skulle vara för dyra att behandla med.

Peyote och ayahuasca har använts av ursprungsbefolkning under religiösa riter i Syd- och Centralamerika i tusentals år. Ayahuasca är lagligt i Brasilien, men bara i religiösa sammanhang. I elva år har medicinmannen Ninad anordnat en medicinfestival i en egenbyggd kyrka i den brasilianska byn Alto Paraiso. Dit kommer shamaner* från Mexiko, Peru, Colombia och Brasilien för att dela med sig av sin visdom och medicin. En ceremoni har ofta flera element som är återkommande: intention, musik och böner. Det är inte ovanligt att barn och gravida kvinnor är med på ceremonier. Det viktigaste när man ska ta medicinen är just intentionen, menar Ninad.
– Den hjälper dig på resan. Vi vill bli bättre och visare, och i mer harmoni med oss själva och dem omkring oss. Utan ett tydligt fokus slösar man på naturen, säger han.

För Ninad är plantan medicinen, det är den som har en ”högre visdom”. Att vi i väst separerar det aktiva ämnet från plantan är han kritisk till.
– Se bara på kokaplantan som är en av de mest betydelsefulla för ursprungsbefolkning i Sydamerika. Från den har man man extraherat kokain och då blir det något helt annat, säger han och fortsätter:
– Det blir en rip-off. Lätt att sälja och köpa och ger ett snabbt rus.

Enligt Ninad finns ett syfte med att ”resan” pågår i flera timmar. Du möter saker som kan upplevas som mer eller mindre behagliga, men att det är det som är meningen. Att skala av masker och få syn på det du kanske undanhållit för dig själv.

Varför man ofta refererar till ”resan” är för att det under en ceremoni finns en början och ett slut, som man inte avviker från. Gruppen är en stor del av upplevelsen.
– Det handlar om det vackra i att dela med sig. Att släppa taget om jaget och möta ett vi. Det är mer kraftfullt, säger han.

Det här bekräftas av andra vi talar med. Att det till en början kan kännas läskigt och obehagligt att ”tappa kontrollen” inför okända människor, men att det i slutänden är behållningen. Att dela upplevelsen och få förståelse. Något som är extra värdefullt i länder där det råder ett stigma, som i Sverige.
Richard är med i Psykedeliska sällskapet, en mötesplats för samtal om substanser där man i trygghet kan dela med sig av sina erfarenheter. Richard berättar att han för några år sedan sa till sin psykolog att han ibland rökte cannabis för att kunna sova. Då kontaktade hon socialen.
Det är över tio år sedan Richard kom i kontakt med psykedelika. Då hade han inga stora förhoppningar om att leva länge, sökte inte aktivt efter döden, men var inte rädd för den, berättar han. I dag har han två barn och en partner och gillar livet. För det tackar han svampen.
– Jag insåg att jag länge hade levt i en depression utan att vara medveten om det. Under en tripp förstod jag att jag kunde vända på mitt sätt att tänka. Jag såg en väg ut ur mörkret, säger han.

I dag är studierna med psykedelika igång världen över och inom EU pågår elva med psilocybin, fyra med MDMA och en med LSD. Europeiska läkemedelsmyndighetens (EMA) chef Steffen Thirstrup skriver i en artikel att en andra chans för psykedelika är här. Att man inom EU bekräftar att psilocybin i samband med terapi för att hantera olika typer av psykisk ohälsa ser lovande ut. Det behövs dock större studier för att man ska kunna erkänna den som behandlingsmetod, och Steffen Thirstrup säger att de inom EMA ska underlätta för dem som vill göra medicinska prövningar med psykedelika.

En fråga som man försöker utreda är om det går att ta fram ett ämne som inte ger den hallucinogena effekten eftersom det kräver närvaro av psykolog, samt kan vara omtumlande för patienter. Samtidigt är det för många just den upplevelsen som gör att de mår bättre. Den metod som testats på Karolinska är dyr, två terapeuter är med en person i uppemot sju timmar. Men om effekten är den som man hoppas på kan det på sikt finnas stora samhällsvinster i form av färre sjukskrivningar.
Gregory som jobbar på The Mushroom Gallery i Amsterdam tror dock inte att världen är redo för att legalisera psilocybin. Läkemedelsindustrin skulle förlora för mycket på det.
– Tänk om alla slutar ta antidepressiva?

Erik tog LSD mot klusterhuvudvärken: ”Redan första gången försvann anfallen för en dag”

Psykedelika har hjälpt Erik att få andrum i ett liv präglat av periodvis olidlig fysisk smärta.

Erik har haft så kallad klusterhuvudvärk sedan 2009. Det innebär att han har skov två till fyra månader per halvår med tre till fyra anfall per dygn. På en smärtskala där skottskada ligger på 6, föda barn på 7,2 så ligger dessa anfall på 9,7. Den här sjukdomen kallas även” självmordshuvudvärk” eftersom det är så många som tar livet av sig.
– Jag har brutit näsan på mig själv och krossat knäskålen under anfallen, säger Erik.

Det finns inget botemedel mot sjukdomen, men för att lindra tar han Sumatriptan via sprutor samt syrgas.
Under de första åren med klusterhuvudvärk behandlades Erik av Nordens främsta läkare och testade all form av medicinering, även sådant som behövde särskilda godkännanden. Men inget hjälpte och till slut växte en desperation. Skulle han leva såhär resten av livet? Några vänner som är psykologer hade läst att psykedelika skulle kunna hjälpa. Erik gjorde själv research och kom över de amerikanska organisationerna MAPS och Clusterbusters, den sistnämnda förespråkar specifikt psykedelika för dem med klusterhuvudvärk. Erik testade LSD under ett skov.
– Redan första gången försvann anfallen för en dag, men de återkom och jag fick vänta i fem dagar för att receptorerna i hjärnan skulle vara mottagliga igen. Sedan blev det längre och längre avbrott i antalet anfall. Det funkade verkligen, jag fick andrum i skoven, säger han.

Ett resultat av erfarenheterna med psykedelika är att han helt släppte suget på att göra det han kallar en ”medelklass-status-resa”. Något han är glad över eftersom han inte kunde leva den typen av liv längre. Han fick en förändrad syn på livet och döden, och insåg att det går att förhålla sig till livet på ett annat sätt än det som omvärlden trycker på en.

Samtidigt berättar Erik att det finns baksidor med psykedelika i samband med sjukdomen. När man är i ett skov mår man inte bra och det är inte det bästa utgångsläget. Som flera i det här reportaget vittnat om spelar ”set och setting” stor roll. År 2015 fick Erik även diagnosen bipolär sjukdom och i och med det ökade risken för psykos, så han slutade.
– Jag hade definitivt fortsatt om jag hade kunnat och skulle inte tveka att rekommendera det till andra i samma situation.

Trots att han inte kan ta samma dos som tidigare har han i perioder tagit lägre doser psilocybin. Det lättar på anfallen, men ger ingen hallucinogen effekt. I framtiden hoppas Erik att det ska finnas möjlighet till behandling i form av mikrodosering som man kan få även om man har en diagnos.
– Den här sjukdomen är kronisk och att ha det i bakhuvudet, att man ska leva i femtio år med den här smärtan, är ingen enkel ekvation … Till slut börjar kraften att tryta. Men att det i framtiden kanske finns en lösning gör det mentalt lättare för mig att förhålla mig till sjukdomen.

När jag pratar med Erik är det midsommar om några dagar. Sedan 2009 får han alltid ett skov vid den här tiden.
– Jag väntar just nu, det kommer vilken dag som helst. Men jag gör saker med min familj mellan anfallen. Jag bara måste det, säger han.