Tryggare kan alla vara

Städernas iver att bygga ut och nytt har på många platser ryckt bort tryggheten för de mest utsatta. Missbrukare, psykiskt sjuka och hemlösa flyttas runt till ödsliga industriområden eller bostadsområden där de inte är välkomna. Genom projektet Mutual benefits testar Göteborg en ny väg.

På en höjd mellan två tungt trafikerade leder ligger stadsdelen Kallebäck. Avsides, men på kort cykelavstånd till Göteborgs stadskärna. Gatorna vittnar om ett forna industriområde med namn som Mejerivägen, Smörvägen och Separatorsgatan. Under 1960-talet byggdes här ett antal låga tegelbyggnader. En av dessa, högt belägen i backen med utsikt över Toltorpsdalen, fungerar i dag som ett äldreboende för personer med missbruksproblematik och psykiska sjukdomar.

När Faktum besöker boendet en novemberdag yr den första snön ilsket omkring i den råa, bitandevinden. Anita Telenius bor på våning två av tre. Hennes ombonade rum vetter mot en skogsslinga och hon ropar förtjust till när hon får se en golden retriever rusa förbi.
– Oj, titta vilken härlig hund! Det är amazing alltså, att ha den här naturen utanför. Och dessa jättefönster, det är så oerhört trevligt!
– Vi brukar skoja om att det måste varit krav på att ha hund i de nya lägenheterna, det känns som att varenda människa som flyttat in har det, säger Petter Nilsson, projektledare på socialförvaltningen Sydväst. Han var tidigare chef för boendet, och jobbar fortfarande tätt ihop med verksamheten. Någon gång i veckan sitter han här och arbetar.

När verksamheten flyttade in 2015 var den närmaste grannen, utöver några få tegelhus med en blandning av studentbostäder och ett annat äldreboende, en ödelagd industritomt. Men för några år sedan började bostadsbolaget Wallenstam bygga hyreshus på de tomma ytorna intill boendet. På andra sidan gatan tornar nu tre höghus upp sig, en förskola är på gång och lite längre ner i backen byggs fler bostäder.
– Vi ser att samma process kommer att ske på flera platser inom de närmaste åren, där staden liksom breder ut sig över gamla industriområden, säger Petter Nilsson, som även har en bakgrund som fältarbetare. Under många år jobbade han med uppsökande verksamhet.

Socialförvaltningen Sydväst har länge brottats med frågan om samverkan mellan boenden för personer med missbruksproblematik och grannar i närområdet, som blivit alltmer aktuell. I takt med att städerna växer blir det oundvikligt att dessa boenden integreras i bostadsområden.
– För tio år sedan kunde man se hur staden började förändras, att sittplatser försvann, och hur personer med beroendeproblematik och personer i hemlöshet faktiskt blev av med sin plats i det offentliga rummet, säger Petter Nilsson.

I förra numret av Faktum (#243) berättade vi att blivande grannar protesterar mot flytten av Alma, ett boende för hemlösa kvinnor, respektive Bergsjöhöjd (Kallebäcks systerboende). Boenden som ska flytta, eller föreslås flytta, till tätbebyggda bostads­områden. Enligt de klagomål som kommit in till kommunen finns det en oro för att verksamheterna ska skapa otrygghet i områdena och kritik mot att det inte gjorts ordentliga risk- och konsekvensanalyser.
I Kallebäck är situationen den motsatta i och med att det är Wallenstams hyresgäster som flyttar in i området och inte vice versa. Med detta som utgångspunkt började Petter Nilsson och hans kollegor skissa på samverkansprojektet Mutual benefits som han leder sedan 2021. Utöver kommunen är Wallenstam, Stenafastigheter, forskare från Chalmers samt Stadsmissionen involverade i projektet.

Enligt Petter Nilsson har samverkansprojekt kring platser där missbruksboenden finns ofta fokuserat på den andra sidan, lägenhetsinnehavarna eller villa­ägarnas behov. Ibland har det till och med handlat om att motverka vissa marginella gruppers användning av vissa utrymmen. Syftet med Mutual benefits är istället att möta även brukarnas behov och jämställa dem med resten av områdets invånare.
– Det har varit bärande i Kallebäck, att vi pratar om trygghet för alla. De senaste åren har vi också sett att sysselsättning är viktig. För att människor ska ha förutsättningar att kunna var sitt bästa jag i sitt boende behöver de också erbjudas möjligheten att få sysselsätta sig med något annat än missbruk.

Anita Telenius är 67 år och har bott på Kallebäcks boende sedan 2016. Hon ser positivt på att närområdet utvecklas. Det känns tryggare, säger hon, och hon hoppas även att bostadsbyggandet ska bidra till en mer levande stadsdel.
– Jag tycker att det hade varit trevligt om vi får aktiviteter på promenadavstånd. Vi har mycket sådant här på boendet, men vi behöver komma ut och vidga våra vyer lite, säger hon, som annars gärna tar färdtjänst till stan för att promenera upp och ned längs Kungsportsavenyn och fönstershoppa.

Oron kring Alma och Bergsjöhöjd från blivandegrannar kan hon till viss del förstå, säger hon. Sam­tidigt tror hon att boendet i sig kan vara en trygghetsfaktor.
– Vi får inte glömma att vi får kvalificerad omsorg här.

Ett perspektiv som ofta glöms bort är den oro som brukarna känner när stadsutvecklingen kryper inpå husknuten. En känsla av att ”nu kommer vi köras bort” infann sig bland flera boende på Kallebäck när närområdet skulle byggas ut,berättar Petter Nilsson.
– Det gick ett rykte om att Wallenstam hade köpt det här huset och att verksamheten inte skulle få finnas kvar. Det är en erfarenhet, att om det blir fint på en plats får den här gruppen inte vara kvar.

Först när representanter för Wallenstam kom till boendet och försäkrade att det inte stämde vågade de andas ut. Dessa möten är en viktig del av projektets arbete. I våras anordnades en workshop för samverkansparterna och områdets hyresgäster, där bland andra Anita Telenius deltog.
– Det är viktigt att lyfta fram olika perspektiv och att vi umgås med varandra, vare sig man är i missbruk eller inte, säger hon.

En våning ned bor Anders Hedin, 78, sedan ett par år tillbaka. Även han är positivt inställd till utvecklingen i området.
– Jag pratar med folk på gatan när jag är ute. Det är trevliga, många unga familjer som flyttar hit, säger han som själv är på väg till bussen.

På dagens agenda står ett besök till stan för att luncha med kompisgänget. Favoriten är Fiskekrogen, men det är inte ett alternativ en måndag. Busshållplatsen ligger bara nerför gatan, och Anders Hedin blir inte stressad av att se bussen köra i väg på håll. Det är aldrig många minuter kvar till nästa.
– Fördelen med att de bygger nytt är att det är enormt bra kommunikationer här. 

Kallebäck står som exempel men projektet är bredare än så, förklarar Petter Nilsson. Det handlar också om att involvera dessa tankar i stadsplaneringen, hur man framöver ska planera för den här sortens boenden och hur målgruppen ska få sina behov synliggjorda.
– Det absolut tryggaste för alla är att de människor som har olika sociala behov får dem tillgodosedda, där de bor. Och där har vi som stad inte någon strategi än, tyvärr. Det finns ingen uttalad vilja förintegreringen av den här målgruppen.

Kristina Grange är en av Chalmersforskarna som har en rådgivande funktion i Mutual benefits-­projektet. Hon har tidigare forskat på hemlösa kvinnors rätt till staden i Göteborg. Kvinnorna hon intervjuade upplevde att de blev såväl geografiskt som socialt exkluderade, och hon ser likheter med mål­grupperna som bor på Bergsjöhöjd och Kallebäck.
– Det är samma samhälleliga processer där mark­värden till slut värderas så högt att svaga grupper tvingas flytta på sig. Det leder till en ständig utsatthet för de här personerna, säger hon.
– Vi kan inte ha ett samhälle där vi städar undan folk. Vissa sociala grupper behöver mer vård och stöd, snarare än att bli undanträngda. Det finns inte samma acceptans för det som är annorlunda längre.

Mutual benefits syftar också till att väcka ensamhällelig diskussion, menar Kristina Grange. En del avproblematiken handlar om att det är oklart vem som bär ytterst ansvar för målgruppen. Frågan skjuts mellan olika förvaltningar och nämnder.
– I slutändan är det politikernas ansvar.

Protesterna mot flytten av Bergsjöhöjds boende till Kyrkbyn har resulterat i att frågan hamnat på Kommunstyrelsen bord. Det politiska partiet Demo­kraterna och samarbetet Alliansen vill att ärendet ska utredas vidare på olika sätt och föreslår även att man ska utreda om den här typen av boende är lämpligt, eller om brukarna istället skaplaceras på vanliga äldreboenden. Kristina Grange tycker inte att det är ett alternativ.
– Det som behövs är mindre enheter. Om maninkluderar mindre enheter i stadsdelar blir eventuella problem rimligtvis mindre också. Det bör politikerna också ta ansvar för, att det kanske får kosta lite mer men att det leder till en bättre samhällsutveckling, både för de som bor där, och de som bor runtomkring.

Marina Johansson (S) är oppositionsråd och sitter i den nämnd som hanterar äldre samt vård- och omsorgsfrågor. Förra mandatperioden var hon ordförande för social resursförvaltning, den nämnd som tidigare hade ansvar för ovannämnda boenden.
Hon delar bilden av att ansvarsfrågan är spretig när det gäller målgruppen och tror att konflikter, som den kring flytten av Bergsjöhöjd, är en följd av det. Därför välkomnar hon Mutual benefits-projektet som hon tror är ett steg i rätt riktning.
– Vi behöver förstå hur man ska agera i sådana här situationer och se över de här processerna. Om vi hade hanterat det på ett annat sätt kanske det hade gått att förebygga oron. Det saknas ett helhetstänk kring hur man gör för att det ska bli bra för alla, säger hon.

I skrivande stund har varken Socialdemokraterna eller något annat oppositionsparti yttrat sig kring Bergsjöhöjdsflytten. Däremot säger Marina Johansson, angående förslaget om att utreda behovet av den sortens boenden, att det redan är utrett av socialförvaltningen Sydväst.
– I en rapport konstaterade man att personalen på vanliga vård- och omsorgsboenden inte har kompetens att möta den här målgruppen och att det skulle ta lång tid att säkerställa den kompetensen.