Lennart Grebelius om första tiden med Faktum: ”Vi hade inte alltid pengar till lön”

Eija Ikonen har genom åren som Faktumförsäljare intervjuat politiker, kändisar och informella makthavare. Vi bad henne ställa nyfikna frågor till Lennart Grebelius, framgångsrik företagare, filantrop, författare och Faktums första finansiär.

Det fanns en gång en liten kille som hette Lennart, som växte upp i Sätila. Vill du berätta lite om hur det   var?
– Sätila var ju en väldigt liten ort, fem mil från Göteborg. Och fem mil var väldigt långt på den tiden. Det gick bara grusvägar till Sätila och till stan fick man åka med buss och tåg. Så att komma till stan var en stor grej, och avgaser var en god lukt, för det associerade jag med stan. Jag tyckte väl att landet var väldigt tyst och händelselöst. Men tiden gick och till slut la de oljegrus på vägen och man kunde komma till Göteborg på mindre än en timma. Men jag tyckte att Sätila var litet och jag ville alltid vara i stan. Sedan 1980-talet är Sätila en pendlingsort men då var det ett jordbrukssamhälle, och det är det väl delvis fortfarande.

Din familjs företagande går tillbaka ända till 1896. Hur påverkade det dig?
– Det var ett jordbruk från början, det textila kom in gradvis som ett vävnadsförläggeri, så det var ganska lite textil och mycket jordbruk fram till 1940-talet. När min pappa tog över mekaniserade han det textila och lade ner jordbruket och byggde om ladugården till en trikåfabrik. Det växte jag upp med, jag är född 1953, och det var ett litet småföretagande med åtta- tio anställda, vi gjorde allt från tröjor, mössor, halsdukar och klänningar, en bred kollektion. Det var så som landsbygden ofta industrialiserades, man startade småföretag efter jordbruken och byggde vidare därifrån. Sedan gick det ganska bra, ladugården byggdes ut, först mot ­väster och sedan mot öster. Och på 1970-talet byggdes en helt ny fabrik.

Du började sedan jobba i familjeföretaget AB Nilssons Trikåfabrik. Hur gammal var du då och vad gjorde du?
– Jag feriejobbade i fabriken redan som ung med att sticka och packa mössor, och tyckte det var rätt tråkigt faktiskt, jag var inte så jätteintresserad av det här med att jobba i fabrik. Men jag gav mig av till Indien när jag var 21. Det var 1970-tal och lite hippietider då, så det var betydligt roligare än att sitta hemma och försöka sköta en fabrik. Men jag kom hem från Indien, och hade inte varit så framgångsrik i skolan så jag hade inte så många jobb­erbjudanden. Min pappa föreslog då att jag skulle börja sälja mössor, och i brist på annat fick jag börja göra det. Framför allt till butiker i orterna runtomkring, och det var inte den framtid jag hade planerat. Jag ville egentligen bli fotograf. Men slog liksom inte igenom på första filmrullen och hade inte tålamodet att ge det tid, så jag fick fortsätta att sälja mössor. 

Och det var inte roligt?
– I början var det rätt tungt. Men sedan gick det faktiskt bättre och bättre. Jag åkte till Stockholm och sålde till de stora varuhusen, började åka utomlands. Och så kom Stenmark och det gick väldigt bra att sälja Stenmarksmössor och i takt med att det blev det faktiskt roligare och sedan var en hel historia igång. Försäljningen växte, vi köpte en fabrik till, exporten gick bra och det var roligt.

Och textilförsäljningen håller fortfarande på?
– Ja, vi har fabriken kvar, men den är en mindre del av verksamheten i dag. I samband med den ekonomiska krisen på 1990-talet blev det besvärligt. Jag fick lägga ner en fabrik och upptäckte då att den tomma fabrikslokalen inbringade mer i hyra än vad fabriken någonsin inbringat. Det var så mitt intresse för fastigheter väcktes faktiskt. Sedan fördjupades finanskrisen och jag upptäckte under en tur i Göteborg en fastighet på Gibraltargatan som var till salu. Då köpte jag den.

Ett ganska stort steg från stickade mössor?
– Det var det. Men jag tyckte att det hade gått bra med fabrikslokalen som vi lät bygga om till ett bibliotek. Det kändes inte svårt, det kändes ”mindre arbete, större inkomster”, och det höjde humöret ganska kraftigt. Så jag fortsatte med det helt enkelt. Nästa fastighet jag köpte låg i Stockholm. Vi gjorde trygga investeringar på bra adresser och när det gick bra växte aptiten och riskvilligheten. Då sålde vi av dem och köpte istället kontor och industrifastigheter, bland annat på Västra Hamngatan och Harry Hjörnes plats i Göteborg och några adresser i Stockholm. Det gick av bara farten. Vi bara köpte och väntade på bättre tider. Efter finans­krisen gick räntorna ner och värdena upp. Konstigare än så var det inte, men vi hade också ganska mycket tur.

När kände du att det verkligen började ta fart?
– Det var nog efter tio år ungefär. I början av 00-talet. Mellan 1995 och 2010 gick det oavbrutet åt rätt håll. Ovanligt, och ren tur att vara född i en sådan period när man bara upplever medvind. Nu är den tiden förbi.

Hur har du lyckats hålla ett så framgångsrikt liv som affärsman så anonymt?
– Jag har inte ansträngt mig för det. Jag har bara jobbat på, det har bara blivit så. Jag har inte varit så noga med att figurera i press och tala om vad jag håller på med, men jag har inte heller hållit mig undan. Journalisterna har inte ringt och jag har inte ringt dem heller.

Jag såg en bok du har skrivit, Brev till mitt kära, och blev nyfiken. Hur började tankarna bakom den?
– Det är en bok om kärnkraftsavfall egentligen. Jag är inte så mycket emot kärnkraft, men starkt emot avfallet, som ska lagras i kanske hundratusen år innan det är ofarligt. Det motsvarar flera tusen generationer, sisådär 20 000 statsministrar, och jag tycker inte att vi har rätt att lämna ett sådant arv till framtiden. Jag tycker det är dålig uppfostran att inte lämna ett städat hus. Varje generation bör lämna ett städat hus efter sig. Det är en moralisk fråga. Man gör inte så. Det är övermodigt av människan att planera för en så lång framtid. Det är bara tokigt. Så boken är en reaktion på det.

Jag har förstått att konsten betyder mycket för dig. Vad är det för konst du ägnar dig åt?
– Bland annat den här boken då, som väl kan betraktas som konst. Sedan har jag varit rätt upptagen av dödsstraff och har gjort flera böcker kring det ämnet. Jag har svårt att begripa det förståndiga i att tillämpa det. I USA som jag ofta reser till används dödsstraff och det har intresserat mig mycket. Hur vi behandlar våra kriminella tycker jag är av stor vikt, hur vi handskas med människor när de inte fungerar som vi tycker att de ska fungera. Jag tycker att vi har ett litet primitivt synsätt. Sedan har jag intresserat mig för nazismen och Auschwitz och alla brott som begicks under Andra världskriget, och när man ser att liknande brott begås i dag i Ukraina så inser man att vi människor inte har så långt till att bete oss på ett sätt som är svårt att tro. Samma tendenser fortsätter, och inte bara i Ukraina.

Företagande, samhällsfrågor och konst. Hur hänger de delarna ihop för dig?
– Jag är intresserad av många saker, kan man säga. Kanske inte fotboll, men nästan allt annat. Är man intresserad av många saker och lyssnar och läser mycket blir man kanske inte så djupt kunnig i enskilda ämnen som en specialist, men det är väldigt stimulerande, i alla fall för mig, att vara lite insatt i många olika frågor. Det är en personlig egenskap. Alltifrån ekonomi, till fysik, filosofi, kemi, samhällsfrågor, konst och kultur. Jag kan inte hjälpa det, jag bara är sådan.

Du engagerade dig i Faktum från starten för 25 år sedan. Vad var det som gjorde att du ville vara med från början?
– Maria Hanseblad som grundade Faktum ringde mig och frågade. Jag gick dit, Faktum låg då på Stampgatan, och det tog inte lång tid för mig att bestämma mig. Jag tyckte att de gjorde en bra sak, kände ju till Big Issue i London, och jag tyckte att Maria och människorna runt henne verkade bra. Det behövs engagemang i samhället som inte är kommunala och statliga för att hantera en del sociala frågor. Vi blev ett vattenhål för dem som inte kom överens med samhället. Vi hade liksom ingen stängd dörr mot någon, och jag tyckte det var väldigt sympatiskt.
– Jag tror att det kanske är min mamma som har smittat oss där i familjen, för min mamma tog alltid parti för människor som av någon anledning låg under. Det har liksom skvätt över på oss barn, vi fick det med oss, att olika faller ödets lotter. Att inte se till ytan utan se till att alla är med. Och idén med att sälja tidningar och skaffa egna inkomster är bra helt enkelt. Det är ett sätt att stärka människors självkänsla.
– Jag tog upp en liftare en gång i Malmö som var Faktumförsäljare i Göteborg och han berättade för mig i bilen att det var så bra att han kunde tjäna lite egna pengar när det var kallt ute för då kunde han checka in någon natt på hotell. Han tog ju flera dagskassor för att få sova varmt. Det berörde mig.

Vad betyder Faktum för dig i dag?
– Ja, jag är ju en vän. Alltså i början var det rätt gungit, det var ju flera kriser. Personligen var jag aldrig orolig att vi skulle gå under, fast vi hade inte alltid pengar till lön. Men vi hade ett gäng på Faktum från början som aldrig vek från tron på den här idén, som kom till jobbet oavsett, och litade på att pengarna skulle komma. Det gjorde de till slut om än inte med den periodicitet som det borde vara. Men har man sådana medarbetare så skapas också en stark lojalitet, i styrelsen och på något sätt även ute på stan. Så vid någon kris samlade jazzklubben Nefertiti in pengar till stöd för Faktum och det kändes som att göteborgarna slöt upp kring den här idén. Det tycker jag är väldigt fint.

Tack för att du tog dig tid att prata med mig, och tack för att du har stöttat Faktum genom alla år. Annars hade nog inte jag suttit här med dig i dag.
– Det tror jag kanske, att Faktum hade levt ändå. Men just vi hade kanske inte suttit här. Tack själv för den här intervjun.