Kontantlös på vinst och förlust

Sedan den 1 juli i år är de flesta livsmedelsbutiker och apotek skyldiga att ta emot kontanter. Samtidigt får bankerna ett större ansvar för att människor i hela landet ska kunna sätta in sina pengar.
Kanske ska man se det som ett uppvaknande i grevens tid.

Enligt Sveriges Riksbanks betalningsrapport uppger endast fem procent av svenskarna att de använde kontanter vid sitt senaste köp i butik. För femton år sedan var siffran 40 procent. Vi har tillsammans med Norge den lägsta kontantmängden i världen i förhållande till BNP och betalningsmarknaden är i princip helt digitaliserad.

Men nu är alltså kontanter i ropet igen. Inte som flertalets primära betalningsmedel utan som ett ekonomiskt säkerhetsbälte i en allt otryggare värld.

Själv minns jag inte när jag senast hade sedlar i plånboken. Kanske försvann den sista under pandemin när samhället hade beröringsskräck med allt. Innan dess betalade jag lika frekvent med kontanter som med bankkort i min lokala Coopbutik. Det var dessutom på den tiden det ofta satt en ung kvinna från Rumänien vid entrén med en pappersmugg på stenläggningen och jag ville alltid ha lite växel i fickan när jag gick ut.

Nu är både kvinnan och växeln borta. Utan att riktigt veta hur det gick till blev jag som de flesta andra successivt en del av det kontantlösa samhället. Laddade ner Swish och plånboksapp i mobilen och såg till att fasa ut kontanterna i vad jag föreställer mig måste vara ett av de största ekonomiska och sociala skiftena i modern tid. Helt utan någon större politisk debatt och utan att frågan egentligen blivit föremål för något demokratiskt vägval.

Kanske hade vi för bråttom. Kanske såg vi inte hela bilden. Såg inte de framtida riskerna. Kunde inte föreställa oss dagens vapenskrammel och cyberattacker eller hur sårbara vi gjorde oss utan kontanter. Och hur sårbara vi gjorde dem som inte hade tillgång till de digitala nycklarna och som fortfarande är hänvisade till kontanter.

Jag skäms lite över att skriva det men jag har inte riktig koll på hur dagens sedlar ser ut. Jag vet att vi har enkronan, tvåkronan, femkronan och tiokronan och på nätet läser jag nu att de sex sedelvalörer som Sveriges Riksbank införde för runt tio år sedan pryds av Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. Men de har aldrig etsat sig fast på näthinnan.

Däremot minns jag gamla tiders sedlar. Tian med den gamle kungen eller hundralappen med Gustav II Adolf. Jag hade en flickvän som satt och bläddrade i en jättevolym med Shakespeares samlade verk när hon var hemma hos mig. ”Här ligger ju en massa pengar!” utbrast hon och viftade med tre femhundringar. Sedlarna hade jag fått av min mormor när jag fyllde 25 men de hamnade av dunkla skäl mellan Hamlet och Macbeth och glömdes bort. Nu dök de plötsligt upp. Ovikta, fysiska, fulla av prasslande löften och möjligheter. Jag har aldrig känt mig så rik som den helgen. Och jag kan naturligtvis fortfarande minnas hur sedlarna såg ut. Brunröda med Karl XI på framsidan och Christopher Polhem på baksidan.

Vägen till det nästan helt kontantlösa Sverige går långt tillbaka även om det är under de senaste tjugo åren som utvecklingen accelererat. De första betal­korten introducerades på 1960-talet. De var mest en status­symbol för folk med goda finanser medan kontanter var normen för den stora majoriteten. Under 1970- och 1980-talet byggdes systemet med uttagsautomater ut och man var inte längre hänvisade till att gå till bankkontoren på kontorstid för att ta ut pengar. Med snabbare telekommunikation flyttade kortterminalerna in i de vanliga livsmedelsbutikerna under 1990-talet. Våra uttagskort byttes ut mot betalkort som kopplades upp mot de stora internationella betalnätverken som Visa och Mastercard. Kortbetalning gick nu från att vara ett undantag till att bli ett smidigt vardags­alternativ. För första gången kunde man stoppa in kortet i en kortterminal i butiken, knappa in sin PIN-kod och låta pengarna dras direkt från bankkontot.

Själv har jag inget minne av att jag någonsin betalade med bankkort fast min fru som har gott minne påstår att jag köpte en rejäl plånbok i läder med mitt bankkort när vi firade nyår i London. Det känns lite ironiskt. Annars minns jag mest resecheckarna som man växlade in i den lokala valutan på utlandsresorna. Hade man otur kom man hem med ett gäng jugoslaviska dinarer som inte gick att lösa in. De hamnade förmodligen i det gamla kassaskrinet med allsköns mynt och sedlar från jordens alla hörn jag samlat sedan jag var liten. Det var min skattkista. Har barn skattkistor i dag? Förvandlas tappade mjölktänder fortfarande till guldpengar?

Det enskilt viktigaste steget mot dagens kontantlösa samhälle togs 2005. Då avsade sig Riksbanken det operativa ansvaret för kontant­hanteringen och la ner sina regionala kontantdepåer. Bakgrunden var att man ville effektivisera och minska rånrisken efter en våg av brutala värdetransportrån. Istället överläts transporter och lagring av pengar till storbankerna som bildade bolaget Bankernas depå (BDB). Därmed gick kontanter från att ha varit en statligt finansierad samhällsservice till att bli en direkt kostnadspost för de privata bankerna. Fysiska pengar innebär betydande kostnader; de kräver säkra transporter, kontor, valv och personal. De ligger dessutom passiva i människors plånböcker utan att generera ränta eller transaktionsavgifter.

Bankerna gjorde det dyrt, krångligt och tidskrävande att använda kontanter och bankkontoren slutade hantera fysiska pengar. Sedan storbankerna slog ihop sina uttagsnät under det gemensamma bolaget Bankomat AB 2010 började man även montera ner uttagsautomater över hela landet. Det blev helt enkelt svårare att få tag i kontanter.

När de svenska storbankerna lanserade Swish 2012 försvann kontanternas sista starka fäste: mikro­betalningar mellan privatpersoner, föreningsliv, loppmarknader och torghandel. Smartphonen blev den nya plånboken och kontantfri blev ett begrepp.

Under pandemin slutade tusentals restauranger och butiker att ta emot fysiska pengar av rädsla för smittspridning. Nu sjönk kontantanvändningen i butik till runt fem procent.

Det är förmodligen fånigt att sitta och vara nostalgisk över gamla sedlar och mynt som vore de vinylplattor, frimärken eller fasta telefoner. Världen är brutalt orättvis med eller utan sedlar och mynt, det är mer det man borde sörja. Men jag kan ändå bli lite filosofisk och tänka att någonting gick förlorat när kontanterna försvann. Människan förstår och navigerar i sin omvärld genom ting, symboler och ritualer, och fysiska pengar har under tusentals år fungerat som ett gemensamt språk med en emotionell och nästan poetisk valör. Förvisso inte alltid så sympatisk; en sedelbunt kan utstråla girighet och överflöd. Men även generositet. Fysiska pengar kändes, fysiska pengar luktade. Gick från hand till hand, förflyttade sig mellan städer. En random femtiolapps historia var en roman. Vad hände med oss när pengar istället blev en abstrakt siffra på en skärm, frikopplade från tid, arbete och materia?

Kontanterna representerade också på något sätt den sista analoga frizonen. Möjligheten att köpa en bok, ge en gåva till gatumusikern eller köpa en falafelrulle utan att en bank eller utländsk kortjätte vet exakt tid, plats och produkt. När varje köp numera registreras upphör den spårlösa handlingen att existera tänker jag när jag blippar min mobil och köper en burk med fönsterfärg på väg ut till landet. Om en månad kommer den dyka upp på kontoutdraget. Uppenbarligen litar jag på att vad min privatkonsumtion avslöjar om mina intressen och böjelser stannar mellan mig och en server i en hall bakom metertjock betong och komplexa digitala brandväggar någonstans i Sverige.

Att just vi drivit avvecklingen av kontanter så långt är nog inget att förvånas över. Svenskarna är early adopters, snabba med att anamma tekniska och administrativa innovationer, och det ingår i vår självbild att tillhöra digitaliseringens globala elitförband. Dessutom hyser vi ett stort förtroende för samhällets och marknadens institutioner.

Under många år tycks våra politiker ha stått vid sidlinjen och betraktat hur kontanterna gradvis försvunnit. Det sågs väl som ett tecken på just hur moderna och effektiva vi var. De glesbygdsbor och pensionärs­organisationer som protesterade avfärdades som bakåtsträvare som inte ville lära sig ny teknik. Och bankerna drev på med argumentet att det kontantlösa samhället stoppade rån och svart ekonomi.

Att det kontantlösa samhället bär på vinster är lätt att se, både för den enskilda individen, för företagen och för samhällsekonomin i stort. Det sparar tid, gör ekonomin mer transparent och minskar den fysiska brottsligheten. Och jag unnar såklart personalen i min Coop-butik att inte längre behöva oroa sig för butiksrån strax före stängningsdags.

Men brottsligheten har inte försvunnit, en stor del av den har istället flyttat in i den digitala infrastrukturen och blivit betydligt mer storskalig, osynlig och systemhotande. Kort- och internetbedrägerier har ökat lavinartat. Vid ett fysiskt rån blir du av med det som finns i plånboken – vid ett digitalt bedrägeri eller en id-kapning kan du i värsta fall bli av med hela ditt livs besparingar. Så att påstå att det kontantlösa samhället är säkrare är en sanning med viss modifikation.

Jag fick besök av en vän från Tyskland häromåret. Klok och tokutbildad miljö­ingenjör kom hon med tåget från Hamburg med plånboken full av svenska kontanter för att se döttrarna spela Gothia Cup. Det blev en Sverigevisit kantad av bohuslänska sjöbodar och dalsländska insjöar – och den ständigt upprepande frågan ”Can I pay with cash?” Hon kunde inte begripa hur digitala vi var och själv skämdes jag en smula över Sveriges modernitets­vurmande högmod.

”What will you do in case of war?” frågade min vän.

Ja du, what will we do?

Under 2020-talet har det förändrade säkerhetsläget i Europa stått i fokus. Debatten handlar i dag om sårbarhet. Vårt digitala betalsystem ligger bara ett strömavbrott eller en välriktad hackerattack från total kollaps och är ett potentiellt mål för främmande makt. I foldern Om kriget eller krisen kommer som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till alla hushåll för något år sedan står det att vi gärna ska ha kontanter i olika valörer för minst en vecka och att det stärker vår beredskap om vi kan betala på flera olika sätt. Vi uppmanas dessutom att använda kontanter då och då.

Så pendeln är delvis på väg tillbaka. Kontanter har gått från att vara smutsiga bakteriebomber till att betraktas som en viktig reservvaluta och en strategisk nödvändighet för totalförsvaret. Ett intressant lappkast.

Kanske kan hotet mot Sverige och kontanternas renässans också få en annan betydelse. För den snabbt minskande kontantanvändningen och den förändrade ekonomiska infrastrukturen var inte bara ett teknologiskt skifte och ett beteendeskifte. Även våra normer förändrades. Att betala med fysiska pengar gick från att vara en medborgerlig självklarhet till att bli ett alltmer avvikande beteende. Den som plockar fram sedlar och mynt i dag möts ofta av en outtalad misstänksamhet. Många känner sig stressade och generade. Som att man inte hör hemma. Inte är i synk med vad som betraktas som normalt i samhället. Och bakom dig står människorna tysta i kön bakom och undrar. Varför betalar du inte med kort eller blippar som alla andra?

Jag kan bli irriterad på mig själv för att jag inte ­funderat mer över det pris andra betalar för min ­personliga bekvämlighet när jag står där med min ­telefon eller kort i kassan. Att jag inte reflekterat över att jag är med och skapar den här strukturella, kalla arkitekturen som stänger ute och försvårar livet för redan utsatta människor. Och det verkar inte som om myndigheterna och bankerna tänkt på det heller, eller brytt sig om det, vilket är ett större problem än min egen aningslöshet.

Uppskattningsvis runt en miljon människor i Sverige lever i dag i digitalt utanförskap. Det kan handla om äldre människor som har tillbringat ett helt liv med att förstå pengars värde genom att hålla i dem och för vilka den digitala världen kan vara övermäktig. Det kan handla om personer med fysiska eller kognitiva funktionsvariationer. Eller nyanlända utan bankkonto och BankID. Eller människor i social utsatthet. Eller ­kvinnan som flyr från en våldsam partner och där ­kontanter kan vara hennes livlina när varje digital transaktion lämnar ett spår som gör att förövaren kan se var hon befinner sig.

Det krävs egentligen inte så mycket fantasi och inlevelse­förmåga för att se hur det kontantlösa samhället slår mot somliga.

Det digitala samhället kräver även resurser: du måste ha en modern mobiltelefon, du måste ha ett fungerande BankID och du måste ha stabila bankrelationer. För vissa ser verkligheten helt annorlunda ut. Du har kanske inget bankkonto alls, du kanske saknar kreditvärdighet, har betalningsanmärkningar eller saknar en fast adress. Att hantera avancerad teknik, hålla reda på koder och ständigt tvingas uppdatera appar kräver dessutom mental energi som en person i en svår livs­situation ofta inte har.

Då blir kontanterna livsviktiga. Ju fattigare och mer marginaliserad du är, desto mer beroende är du av att kunna använda dem. Men ju mindre acceptans det finns för kontanthantering, desto trängre blir det för socio­ekonomiskt utsatta personer att leva sina dagliga liv.

Utan BankID kan du inte heller logga in på till exempel Försäkringskassan eller Skatteverket. Och saknar du BankID och bankkort och vill betala en faktura med kontanter är du hänvisad till att besöka någon av de spelbutiker och tobaksaffärer som samarbetar med Svensk Betaltjänst. I skrivande stund finns de på åtta platser. I hela landet. Växlingskontorskedjan ChangeGroup erbjuder också räkningsbetalning med kontanter på något av sina 25 kontor i landet. Bor du i Göteborg ligger det närmaste kontoret upplysningsvis i Trollhättan. Att betala en räkning kräver således planering, operationen kan ta en hel dag. Och hur ska du ens ta dig någonstans när du inte kan lösa en bussbiljett med kontanter?

Det är som om en miljon människor helt glömts bort. Vi har stängt inne människor i parallella, lokala kontantbubblor där allt är mycket krångligare och tar längre tid. Satt upp skyltar med texten ”Vi är kontantfria” och i praktiken ägnat oss åt social diskriminering. Lagt över på anhöriga och frivilligsamhället att försöka hjälpa individer utanför den digitala ekonomin att göra rätt för sig. Ytterst handlar frågan om hur samhällets ekonomiska institutioner är konstruerade och vilka som känner sig hemma där.

Och nu ser vi alltså politisk handling efter tio års offentlig debatt kring kontanternas vara eller icke vara. Det började som en kamp för de äldres rättigheter men det var det förändrade världsläget och det digitala systemets sårbarhet som till slut fick politikerna att agera. Den 1 juli fick vi som sagt en ny kontantlag, låt vara att den redan mött hård kritik från bland annat pensionärsorganisationer och Kontantupproret som menar att reglerna är alldeles för snäva eftersom viktiga samhällsområden som kollektivtrafik, kläder och drivmedel lämnas utanför. Dessutom saknas det skarpa sanktioner eller straffavgifter vilket gör att kritiker befarar att lagen riskerar att bli en verkningslös papperstiger som företag kan strunta i utan konsekvenser.

En annan stötesten är att offentliga aktörer ursprungligen undantogs, vilket skulle innebära att kontanter inte kan användas för att betala exempelvis vårdavgifter eller statliga tjänster. Denna kritik har också gett resultat i riksdagen – finansutskottet har krävt att regeringen skyndsamt ska utreda hur även offentliga tjänster ska omfattas av kontantplikten i framtiden. Så kanske ska den nya lagen ses som ett första steg mot ett mer omfattande regelverk till kontantanvändandets försvar.

Att bevara kontanterna handlar inte om nostalgi eller teknikfientlighet. Det handlar om att inse att det digitala systemet kräver en analog reservplan, vare sig vi pratar om beredskap eller inkludering.

I slutändan avgörs kontanternas framtid av om vi som medborgare fortsätter att använda dem – och om staten lyckas skapa rimliga villkor för att de ska fungera i praktiken.

Själv ska jag ha en liten hög sedlar och gömma dem under madrassen om ryssen kommer. Dessutom betala med dem då och då. Köpa en liter mjölk och ost för att stärka beredskapen. Och för att visa en smula solidaritet.