Jocke

51 år. Säljer faktum utanför systembolaget Bäckebol i Göteborg

En dröm jag har är att åka den transsibiriska järnvägen. Jag vet inte varför, det kanske bara är för att det är långt. Jag har kollat hur lång tid tågresan tar, en vecka ungefär. Jag skulle vilja ha någon kompis med mig som resesällskap. För åker jag själv måste jag ha koll på allt själv, det finns ju ficktjuvar och allt möjligt. Att åka med någon vän jag kan lita på vore roligt.
Men det blir nog svårt för mig att göra resan. Den kostar en del och jag har skulder som jag försöker bli av med. Det är dem jag fokuserar på nu. Jag tänker inte så mycket på framtiden, jag tar en dag i taget.

Nu har jag fått kontakt med två bolag jag kan göra avbetalningar till. Det ena gick med på det direkt, det andra tog ett tag att övertyga men gick till slut också med på det. Så min tanke är att sälja så många tidningar jag kan, då kanske jag kan bli av med skulderna i år eller nästa. Det känns i alla fall bra att ha en plan.
Så det är bara att hoppas att folk köper dem, jag får kämpa helt enkelt. Ibland kan det vara trögt, en gång stod jag i tre timmar utan att sälja en enda – men jag ger inte upp! Den som köper en tidning av mig får alltid ett ”tack så mycket, ha en trevlig dag!”. Att ha glimten i ögat och vara trevlig är viktigt.

Förr var jag vaktmästare på Lillhagsparken i Göteborg, det jobbade jag med i åtta år. Där skötte vi oss själva, jag och min arbetskamrat. Vi hade två chefer, men allting funkade bra på egen hand. Det var fritt och bra tycker jag.
Får jag ett jobb i framtiden kommer jag nog ändå att fortsätta sälja Faktum på helgerna. Jag kanske kommer ta ett år ledigt eller så men slutar, det tror jag inte att jag gör.
Just nu arbetstränar jag på Vägen ut. Vi gör olika saker, som slipar och målar möbler och sådant. Det är skönt att ha någonting att göra på dagarna, att ha lite rutin. Om jag sitter hemma är det lätt hänt att jag går till bolaget istället. Det är en tuff bit, alkoholen. Man får hålla sig på mattan – men ibland är det svårt. Det är många som tjatar på mig om det. Jag bor i ett kollektiv där vi inte får komma in påverkade. Har jag druckit brukar jag vara hos en kompis tills jag nyktrat till.

Nu har jag tänkt att det får vara bra med alkoholen – men det är en utmaning. Tar man en öl så är lampan tänd. Sen kommer våren och då blir det ännu svårare, särskilt när det är fotboll. Det är spelet, jargongen och stämningen när du går till en match, det är underbart. IFK Göteborg, det är mitt hjärta.

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag började bli intresserad av fotboll, jag var väl 10–15 år kanske. Jag minns när jag gick med farfar, men han höll inte på blåvitt, han var öisare. Han hade alltid ÖIS-keps på sig och jag hade IFK-halsduk och fotbollströja – men det fungerade bra, vi blev aldrig osams.”