FAKTUM | 2017/02/23 Nyheter, Reportage

  Lutande bänkar eller sittplatser som kräver att man köper en fika. Trenden sveper över hela riket. Vi talar om exkluderande design – ett effektivt stopp för ovälkomna gäster.

Jag minns när Nordstan byggdes i början av sjuttiotalet. Då betraktades köpcentret som en mötesplats, ett slags folkligt palats i Göteborg. Det var nytt och spännande med affärer, restauranger, bowlinghall och bio. Stora rundlar med blommor stod utställda på strategiska ställen; runtom dem träbänkar. Där slumrade vi ett par timmar när vi missat sista vagnen till Biskopsgården.

I dag hittar du näppeligen bänkar utan servering i Nordstan. Christer Andersson, som är en sporadisk besökare, har letat sig utanför dörrarna, snett under glastunneln, mot älvsidan till. Han har hittat en välanvänd papperskorg i sitthöjd att vila rumpan mot, i väntan på en bil som skall ta honom hem till Länsmansgården.

– Det är dåligt med sittplatser i Nordstan i dag. Det är många som försvunnit genom åren. Det behöver inte vara något hotell härinne, men sitta kan man ju få göra. Men jag förstår varför de inte vill ha folk sittandes. De kan vara påverkade, konstaterar han.

Innanför dörrarna, närmast Systembolaget, står Lars Sjögren och säljer Faktum. Nordstan är hans andra hem. Här spenderar han runt 20 timmar i veckan.

– Nordstan har förändrats och blivit mindre mänskligt över åren. Nu är det bara det kommersiella som gäller härinne. Det har kommit till många kaféer på de tomma ytorna som fanns förr. Jag kommer ihåg när mina döttrar var små. Då fanns det en fontän i Nordstan, alldeles utanför där Hemköp ligger i dag. Det fanns små stenrösen som barnen kunde sitta och vila sig på.

Stenarna finns fortfarande kvar. De är stora, men man ser dem knappast. De är överbyggda av trappor som leder upp till Nordstans övre våning. Glipan mellan stenarna och trappan har barrikaderats med blomsterlådor och ett lågt staket, så att ingen skall tränga sig in där.

Lars Sjögren har precis varit inne i det ombyggda Femmanhuset och konstaterat att de ”gratis” sittplatser som fanns där, tagits bort.

– Men under fotbolls-EM var det helt underbart. Då hade de satt ut flera soffor med stora teve-skärmar framför. Jag såg många som spontant slog sig ned och vilade eller pratade med varandra. Själv satt jag där och spelade schack. Så skulle det kunna bli igen, säger Lars Sjögren, vars vision om Nordstan är att skapa ett tomt torg i mitten med boulebana och bänkar runtomkring, i stället för att hyra ut den tomma ytan till utställare.

Men det är inget som Nordstans vd, Ulrica Carlsson, är inne på. Hon berättar målande om framtidsplaner och om en restaurang på andra våningen i Femman, som kommer att dra till sig nya kunder.

– Vår långsiktiga målbild är att skapa en bra och härlig mötesplats som är öppen och tillgänglig för alla. Vi vill att Nordstan skall bli en rolig shoppingdestination. Det kommer att bli en fantastisk arena där man kan äta och dricka gott. Vi kommer att bli helt outstanding. Vi är den mest attraktiva turistattraktionen i stan med 35 miljoner besökare per år. Liseberg har 2,5 miljoner, tillägger hon och hänvisar till en färsk varumärkesundersökning.

Att nordstan omfattas av en rejäl ansiktslyftning står helt klart. Men blir det verkligen en plats för alla? Vilka signaler sänder man ut genom att dra in sittplatser?

– Det vi saknar i dag är platser för att sitta ner i lugn och ro att äta. Vi kommer att ha butiker mot gatan med stora fina och upplysta skyltfönster och göra ett trevligare välkomnande för det stora flöde som kommer från Nils Ericsonsplatsen. Vi har tagit bort två sittytor vid bankomaten. Det blev otryggt, för mycket folk. Nordstan är inte något uppehållsrum. Balansgången är svår eftersom vår målgrupp är stor och spretig, konstaterar Ulrica Carlsson.

Ett nytillskott med sittplatser är den gradäng i trä som byggts utanför köpcentret på Köpmansgatan. Tanken är att folk skall kunna sitta i lugn och ro och äta mat som säljs från de mobila restauranger som står uppställda där.

Enligt Fredrik Edin som skrivit masteruppsatsen ”Luffarsäkra bänkar ur ett ideologiskt perspektiv”, skulle detta kunna vara ett exempel på den våg av ekonomisk rensning som pågår i många västerländska städer. Där ett ”vi” och ett ”dom” skapas. Ett system med en så kallad negativ övervakning. Något som i själva verket handlar om att göra sig av med oönskade besökare.

Första gången Fredrik Edin själv insåg vidden av problemet var när Citytunneln skapades 2010. Då inreddes två hållplatser; Malmö central och Triangeln, med en enhetlig design – lutande bänkar. Eller hala sittplatser som gör att de är omöjliga att sova på. De gick för övrigt knappt att sitta på heller, utan att sakta glida av. Det tog inte lång tid efter invigningen innan en malmöbo anmälde det hela till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Kort därpå rätades bänkarna upp något.

På andra ställen i landet syns modeller av bänkar som har armstöd på decimeters avstånd eller stora bulor i sitsen som gör dem obekväma att vila på. I Stockholm finns det flera exempel på staketliknande taggtråd eller metallrör där hemlösa brukar sova. I ett parkeringshus i Finspång försökte kommunen mota bort missbrukare genom att spela klassisk musik på hög volym.

Det finns gott om förbjudna rum som görs obekväma för olika grupper.

Fredrik Edin pratar även om samhällets värdighet och fenomenet exkluderande design. Om hur samhället behandlar våra mest utsatta. Det gäller inte enbart lutande bänkar, utan även det samhälle som bänken skapar.

Göteborg säljs i dag in som en eventstad till turister och andra besökare. Frågan är om hemlösa, missbrukare, tiggare och andra har någon plats i den ”nya staden”.

Stadsarkitekt Björn Siesjö tvekar inte, utan lyfter fram konstgräsplanen mellan Göteborgsoperan och Älvrummet, som ett exempel på en lyckad lösning.

– Men det skall inte finnas platser som blir tillhåll där man kan dra sig undan. Människor skall beblandas och det skall finnas social kontroll. Kanaltorget utgör en vistelseplats där alla kan hänga och som inte kostar något. Jag känner mig själv inte obekväm med att sitta där, påpekar han.

Göteborg är en segregerad stad. Siesjö avfärdar Nordstan som en halvmesyr,
eftersom det inte är en offentlig plats, utan ägs av en samfällighet. Hans vision av Göteborg målas med stora penseldrag och koncentreras till de centralare delarna av staden:

– Vi ska ha öppna platser, som Jubileumsparken i Frihamnen, med ett offentligt bad och bygga billiga bostäder. Stadsdelen längs kajen vid Järntorget skall bli ett stråk med lägenheter och affärer i närheten. Vi skall ta tillvara alla göteborgares intressen, säger Björn Siesjö som åkt till Vancouver, Dubai, Lyon och Marseille för att få inspiration att skissa fram ”Det nya Göteborg”.

TEXT: AGNETA SLONAWSKI 

BILD: MARIO PRHATskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR