FAKTUM | 2016/08/04 Nyheter, Profilintervju

 

För sex år sedan begravde Roffe Ruff dödskallemasken. Rapparens fans var förtvivlade – själv ville han bara bli lämnad i fred. Men det blev inte som han hade tänkt sig.

 

Suget i magen är nästan borta. Men på mitten av bron slänger han ändå en snabb blick över kanten. På andra sidan staketet, nästan femtio meter under oss, glider en segelbåt förbi i Göta älvs brungröna vatten. Roffe Ruff frustar till av olust innan han fortsätter.

– De första gångerna jag gick här drabbades jag av sån jävla svindel. Jag fick tvångstankar, att jag inte skulle kunna låta bli att slänga mig över kanten, säger han.
Men nu har han vant sig. De senaste åren har han vandrat över Älvsborgsbron flera gånger i veckan. Alltid ensam. Förutom att det turkosa brospannet binder samman Majorna och Hisingen erbjuder det också en oslagbar vy över hamninloppet. Men det var uppenbarligen inte utsikten som lockade Majornabon Roffe över till andra sidan.
– Det är som att vara utomlands, ingen känner igen mig där. Men det är en mycket billigare semester att promenera över bron än att flyga till Kanarieöarna.

Uppmärksamhet var också anledningen till att han för sex år sedan slutade med musiken – människors brist på respekt för hans privatliv gjorde att han tystnade. Men inte för alltid, skulle det visa sig. Under de långa demonpromenaderna har en ny skiva värkts fram.
Vad var det egentligen som fick Roffe Ruff att gräva upp dödskallemasken igen?

Enligt Roffe har det aldrig funnits någon strategi. Allt handlar om slump och tillfälligheter. Starten på hans karriär exempelvis. När han blev tillfrågad om han ville spela in en låt till en samlingsskiva med svensk hiphop och reggae visste han egentligen bara en sak: han ville vara anonym.
– När jag växte upp var artister inte tillgängliga på det sätt som de är i dag. Om jag hade kunnat kolla i min telefon och sett Gene Simmons i Kiss, utan smink hemma i badrummet, hade jag ju inte tyckt att han var lika fräsig. Det behövs lite mystik.
Men till samlingsskivans konvolut behövdes en bild. Därför sprättade han upp sömmarna på en mössa han hade liggande hemma och drog ner den över ansiktet. På så sätt hoppades han sätta fokus på musiken i stället för på personen bakom.
När fotot knäpptes av anade han föga att den skeva, lite ledsna, luggslitna dödskallen skulle bli hans signum för många år framöver.
– Jag har alltid gjort musik för mina närmaste och aldrig haft några tankar på att andra skulle vara intresserade av att lyssna. När det började yras om att musiken spred sig, och att folk tyckte om den, var det chockartat.

 

Roffe Ruff, som tillbringat mycket tid på Hisingen de senaste åren, är trött på bilden av Sveriges femte största ö. ”Det snackas alltid om gängkrig och skottlossningar och att du riskerar att bli dödad så fort du går över bron. Självklart finns det problem men det finns det i alla områden.”

 

Genom att rappa egna texter över instrumentalversioner av låtar med världsartister som Rihanna och Lupe Fiasco gjorde sig Roffe Ruff ett namn hos publiken medan han jobbade på debutskivan. När Ormar i gräset släpptes 2009 gick den genast att tanka ned gratis från internet. Någon laddade upp låtarna på youtube där de snart hade spelats hundratusentals gånger. Men att ta betalt för musiken kom inte på fråga.
– När folk undrar hur man ska göra för att leva på musiken, brukar jag svara: skaffa ett jobb! Många ser musicerandet som ett yrke. Jag gör det inte för att bli rik utan har alltid tagit de jobb jag kommit över, säger Roffe.
När han mindre än ett år senare släppte skivan Panterparken, ett samarbete med producenten och rapparen Hofmästarn, hade han gjort sig ett namn även utanför hiphopkretsar.
I takt med framgångarna började också erbjudanden om att uppträda trilla in. Höjdhopparen Patrik Sjöberg hörde av sig och undrade om Roffe ville stå i mål i en innebandymatch med kändisar, legendariska hiphopjournalisten Mats Nileskär hyllade honom i sitt radioprogram P3 Soul och politiker från både höger och vänster ville använda Roffes låtar. Klädmärken, fotbollshuliganer och gängkriminella – listan över de som ville dra nytta av hans musik för olika syften växte.

 

Ett fönsterlöst förråd i källaren på Roffes hyreshus tjänstgör även som hans ateljé. Väderkvarnen limmade han ihop av papp för att ha som modell till en affisch han ritade. Men pappskulpturen syns även flimra förbi i youtubevideon där Roffe tillkännager sin återkomst.

 

Samtidigt som Roffe konsekvent tackade nej till alla erbjudanden växte hans obehag – den här grejen hade vuxit sig för stor. Snacket kring vem som gömde sig bakom masken florerade redan på olika internetforum. Nu kändes det som att snaran drogs åt ytterligare.
Han upplevde att han var under konstant uppsikt – de mest gränslösa fansen smygfilmade honom på krogen och skrev brev som de adresserade med hans riktiga namn. Roffes barndomsvän och tillika producents lägenhet, som också tjänstgjort som musikstudio, blev utsatt för ett inbrott där instrument och datorer fulla av musik blev stulna.
Roffe kände sig alltmer trängd.
– De klippte inte bara grejerna utan de stannade ju kvar i lägenheten, bärsade och svinade. Det var ett angrepp och det kändes som att det var riktat mot mig.
Inbrottet blev avgörande, det var dags att lägga ned. Men innan dess ville han släppa en sista skiva. Roffe var arg och hoppades att skrämma bort de han tyckte blivit för närgångna.
Samtidigt med återuppbyggandet av den plundrade och raserade studion jobbade han med Barrabas, avskedsskivan som var tänkt som ”ett stort jävla långfinger” till allt och alla. Han valde medvetet sparsmakade, monotona beats och avslutade plattan med textraderna:
Kanske är det tid för mig att avsluta här/Att äntligen få ta mitt farväl/Jag har gått vilse i en känslokall värld/Och jag orkar inte leva så här.
Hans uppgivna röst skickade ett tydligt budskap.
Sen försvann han och det blev tyst.

– Det blir lugnare så fort vi kommit av bron, halvskriker Roffe när ännu en lastbil dundrar förbi på vägen till höger om oss.
Han har rätt. Efter att vi sneddat över en rondell och känt en snabb pust av den jolmigt söta lukten från avloppsvattnet i närliggande Ryaverkets slambassänger, öppnar sig snart ett grönområde. Avgaser byts ut mot fågelkvitter medan vi långsamt strosar vidare. Roffe drar täta bloss på sin e-cigarett och dirigerar genom att peka med armarna när det är dags att svänga.
De första två åren efter Barrabas hände något oväntat. Han som klurat på texter, liknelser och refränger så länge han kunde minnas, var plötsligt helt tom i huvudet. I början var det skönt men efter ett tag blev han stressad.
– Det var bara som ett tomt töcken i skallen. Jag fick verkligen kämpa för att det skulle komma tillbaka. När det väl gjorde det gick det ändå långsamt, från att ha skrivit två låtar om dagen lyckades jag bara få fram två rader. Då tänkte jag att jag fick vara nöjd om jag lyckades göra en låt om året.
Samtidigt fanns det en del fans som inte förstod vinken om att Roffe ville vara i fred – snarare provocerades de av hans förtidspension. Brev med explicit innehåll landade allt oftare på Roffes hallmatta. Allt från sexuella inviter till detaljerade beskrivningar om hur avsändaren planerade en ond bråd död tillsammans med sin maskerade idol.
Vissa brev var inte frankerade utan hade uppenbarligen levererats personligen.
– Jag hade ju hoppats kunna gå hemma och fisa i lugn och ro, bygga upp ett normalt liv. Men det blev inte så. De tyckte väl att vi hade en så personlig koppling och ville göra allt för att jag skulle förstå det. Jag insåg att hetsen kommer att vara konstant, att jag aldrig kommer att få vara ifred. Till slut gav jag bara upp.

När vi kommer fram till Wieselgrensplatsen på centrala Hisingen visar väggklockan på torget att det är en kvart kvar till lunch. Roffe pekar med hela armen och styr stegen mot kolgrillen i ett av de bruna bostadshusen i närheten.
Alldeles utanför passerar vi en löpsedel som berättar att Farmen-Qristina inte klarar av att besöka sin sons grav. Roffe ger ifrån sig en djup suck.
– Man kan undra vad hon får ut av att babbla med kvällstidningar om något sådant, säger han innan han öppnar dörren och går in på restaurangen.
Efter att ha beställt en portion nötbit med pepparsås slår han sig ned i mitten av den avlånga lokalen. Här har han käkat lunch flera gånger tidigare. Han berättar hur han kommit hit, dyngsur av regn och fått torka sig med pappershanddukar inne på toaletten.
– Jag är så enveten att det liknar ingenting. Men att bara ligga hemma skapar så mycket ångest. De dagarna jag ger mig ut har jag i alla fall åstadkommit något.
Under promenaderna har ett återkommande tema för de nya låtarna sakta men säkert utkristalliserats – Roffes kärleksrelationer. Enligt honom har de alla tagit slut på samma sätt.
– Damerna lämnar alltid mig först, sen ångrar de sig och vill komma tillbaka. Men då är det för sent, jag tycker inte att man gör så, säger han och karvar i köttbiten så att det gnisslar om porslinet.
– Om jag får freuda mig lite så är väl temat för skivan att ha goda intentioner men att det ändå går åt helvete liksom. Från början skulle det bara bli en EP men plötsligt hade jag material till elva låtar. Då kändes det tungrott med all hjärtesorg så nu har jag blandat ut med några andra ämnen. Men titeln, Och han älskade dom alla, fick ändå hänga kvar.

Efter att Roffe konstaterat att nötbiten var lika mör som en ”jävla ljumske” och skanderat ”underkänt” lagom högt, lämnar vi lokalen och styr stegen tillbaka mot Majorna och Hofmästarns musikstudio.
Roffe säger att han är gladare nu än han var för sex år sedan. Att hans hjärna ältat problemen så mycket att den till slut tröttnat. Men det är inte något som påverkat hans textskrivande.
– Positiva tider blir inte musik, sådant som får mig att må bra har jag ingen anledning att processa. Grubblerier däremot. Då blir det ju också väldigt negativ musik. Men den som inte vill lyssna behöver inte, då kan man lyssna på gymtechno i stället och vara glad för det, säger han.
Redan halvvägs tillbaka över Älvsborgsbron, där vandringen startade, kan vi se vårt slutmål sticka upp – de ljusröda tegelhusen som en gång i tiden var plats för bland annat sockertillverkning och ölbryggeri.
Trots att det fortfarande kallas just Sockerbruket bedrivs här i dag helt annan verksamhet: reklamare, konstnärer, eventfolk och musiker har tagit över de gamla industrilokalerna.
En del av en sedan länge pågående förvandling av den före detta arbetarstadsdelen. Majornabon Roffe är inte positiv.
– När jag började med mina promenader till Hisingen var det många som undrade vad jag höll på med. ”Vad gör du där, allt är ju piss där ute”, sa folk. Som om vi skulle sitta på sanningen här? De senaste åren har Majorna marknadsförts som paradiset på jorden och människor betalar sinnessjuka summor för att bo i ”genuin miljö”. Ju mer stadsdelen ändras efter mäklarnas tema, desto äckligare blir det.

Hissen upp till studion är trasig och efter att ha frustat och pustat sig upp för de fem trapporna sjunker Roffe ner i en soffa bredvid mixerbordet hos Hofmästarn.
Studion, som är en del av ett större kollektiv med andra musiker och filmmakare, är nybyggd och majoriteten av låtarna på Och han älskade dom alla spelades därför in hemma hos Hofmästarn i hans garderob. Trots att Roffe tycker det är jobbigt att lyssna på sin egen musik, trycks en av låtarna från den nya skivan igång.
Det lilla hörnrummet fylls av Roffes röst som på nasal göteborgska avhandlar den första, nykära fasen i en kärleksrelation:
Hämtpizza från Baretta/vi tjåka i en vecka som kaniner i din etta/fortsatte nästa som det var vår sista timme/vad hennes fyra väggar kan berätta skulle färga dina kinder.
Medan musiken spelar har Roffe fullt fokus på en dammvippa han hittat bredvid sig. Han drar och bänder i det rosa, gröna och blå fluffet. När låten är slut frågar han rakt ut:
– Är det inte meningen att man ska kunna böja en sådan här?

 

I Hofmästarns studio. Roffe har blandat innehållet i texterna som handlar om hans kraschade förhållanden. ”Jag har fått exflickvänner på halsen tidigare. När jag nekar och säger att det inte alls handlar om dem, blir de oftast ännu surare.”

 

Även om han spelat in en ny skiva och återvänder till musiken som han lämnade för sex år sedan, har hans grundinställning inte förändrats – han tänker fortfarande inte visa sitt ansikte.
– I viss mån handlar det väl om jantelag, att jag inte vill ha någon uppmärksamhet. Samtidigt är det komplext för det gjorde ju bara att intresset för min person ökade. Men jag har insett att jag inte kan hindra det, det spelar ingen roll vad jag gör och då kan jag lika gärna fortsätta göra musik. Folk vill ha sina hjältar men det ställer jag inte upp på. Jag är absolut ingen hjälte, jag är bara ett nöt som alla andra.

 

Masken
”Det är egentligen en mössa som jag köpte i Christiania för längesen. Jag hade den ofta på mig när jag knegade på olika byggen så den var redan ganska sliten och äcklig. När jag sprättade upp sömmen för att kunna dra ner den över ansiktet blev även formen på dödskallen lite skev. Jag tvättade den i maskin en gång men det var inte speciellt smart – det blev ett hål i den som morsan hjälpte mig att laga. Nuförtiden är det bara handtvätt som gäller.”

Social fobi
”Min första reflex när jag går in någonstans är att scanna av lokalen. Skulle jag tänka på något annat och glömma av det, är det alltid någon som påminner mig – när folk glor med ett flin på läpparna, då vet jag. Sen finns det också de som inte är lika glada. Så jag är på min vakt, sitter ofta med ryggen mot väggen.”

Entreprenör
”Jag hade kunnat sälja allt från tandborstar till skateboards med mitt namn på. Men varför ska jag göra det, egentligen? Det skulle bara urvattna mitt namn. I så fall vore det roligare med något oväntat, typ vuxenblöjor. Sen har jag i många år velat göra fyrkantiga pizzor, så de passar i kartongen! Eller någon cross kitchen-grej, pizza med thaitopping exempelvis. Men skulle någon fråga mig blir det antagligen ett blankt nej, det blir ju oftast det.”

 

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Per Englundskriv ut sidan