Sandra Pandevski: ”Allt snurrar i huvudet. Pressen och känslan av att tiden är nu.”

I månader fantiserade jag om stunden. Mina fingrar mot tangenterna på uteplatsen, omringad av kaktusar och vinrankor. I staden jag älskat sedan jag blev kär för 13 år sedan. Barcelona.

Nu är jag äntligen här, men det är inte som jag hade tänkt mig. Den romantiska uteplatsen är invaderad av myggor. De är överallt, dygnet runt. Jag har köpt citronspray, antimyggljus och starkare hjälpmedel. Inget hjälper. Jag kan max gå ut för att ta upp skiten ur kattlådan. Sedan skyndar jag mig in igen.

Ibland undrar jag om det vore bättre att inte vara en person som skapar sådana förväntningar och förhoppningar. Samtidigt är det dem jag lever för. 
Jag har kanske redan njutit tillräckligt mycket av den där uteplatsen? 
Problemet är bara att jag inte skrev ett ord under tiden. Och nu hittar jag inte min plats. 

Jag läser Bodil Malmstens ”Så gör jag: konsten att skriva” och tar mig an hennes tips. ”Köp färska blommor och stanna hemma”, att skriva ska vara högtidligt. ”Stäng ute allt annat”. Jag testar. Men det är för varmt, svetten rinner och jag förlorar fokus. Jag tvekar på min idé, undrar vad jag gör här? Jag har tagit tjänstledigt för att skriva. Sex månader av förlorad inkomst, sämre pension … Allt snurrar i huvudet. Pressen och känslan av att tiden är nu. Det är den här stunden jag har väntat på i månader, kanske år. Och jag finner inte den rätta platsen. Springer runt på kaféer och restauranger, letar co-working ställen. För mycket folk, ingen AC, för högljudd kaffemaskin. Tar en kopp och får hjärtklappning. Gör andningsövningar för att komma ned i varv. Känner mig slut innan jag ens börjat. Det är grötigt i huvudet och jag kommer inte ihåg min idé. Allt som fanns där när jag lämnade ön, som jag skulle berätta om. 

En dag släpper jag sökandet och strosar runt på Poblenous gator. Ett område i utkanten av Barcelona. Här har husen inte tagits över av investerare och kaffebarerna har mörkrost och vanlig mjölk. En man i 70-årsåldern gör min cappuccino. Inte en 25-åring som har gått en kurs i kaffekonst. 
Jag köper min kopp och en croissant, betalar 25 kronor. 25. För motsvarande hemma i Sverige får jag betala trippelt så mycket.
Runt hörnet ligger en bokhandel. Bland böckerna i skyltfönstret står en meny och jag tänker att om de har ett kafé är det här jag ska skriva. 

Bokhandlaren berättar att de brukade ha servering innan pandemin. Vin och kaffe, men inte nu längre, kanske i framtiden. På knackig spanska berättar jag att det var oturligt för att jag hade velat sitta och skriva här. Då säger bokhandlaren att jag kan få göra det. Att hon kan ta fram ett bord till mig och att jag kan få lugn och ro på övervåningen. 
Jag går upp för spiraltrappan som har ett räcke i vinrött läder. Här, mitt bland klassikerna (Edith Södergran på svenska och spanska i ett) och serieböckerna (Liv Strömquist på spanska och katalanska) ställer hon fram ett runt bord. Ögonen tåras. Känner mig så sjukt tacksam. Att jag ska få sitta mitt i en bokhandel, i Poblenou, i Barcelona och skriva min berättelse. 

Innan bokhandlaren fyllde lokalen med böcker låg här en populär klädbutik, Juanita. Den överlevde flera decennier och spåren är bevarade: de upphöjda provrummen med senapsgula sammetsgardiner. I ett av dem hänger en svart spetsklänning och i ett annat står travar med berättelser.
Golvet är täckt av en matta, även den i vinrött. Det är tyst. På nedervåningen hör jag en kund i timmen. Här känner jag mig inte ensam, men inte heller störd.
De har öppet mellan 10 och 14, siesta mellan 14 och 17 och har sedan öppet till 20. Jag hittar en ny vardag, en spansk rytm.

Bokhandlaren säger att jag får komma hit hur ofta jag vill. Säger: ”Es tu casa.” Det här är ditt hem. 
Nu ska jag bara skriva.

Sandra är journalist från Göteborg och medarbetare på Faktum. Just nu har hon världen som arbetsplats eftersom att skriva är ett sätt att leva.