Linda - en överlevare

För tolv år sedan stal Linda Johansson el från lyktstolpar och högg ved för att klara kylan i sin koja under bron.
»Inget snyftreportage – jag är en överlevare!« sa hon till Faktum då. I dag bygger hon hus åt andra.

Vi träffas på samma plats som då. Men nu är det september 2020 och nyponen har mognat på kullen bredvid Sjöbergen i Göteborg. Härifrån kan vi blicka ned mot Röda sten och hamninloppet men Linda Johansson vänder sig om och pekar mot en glänta, precis vid motorleden.
– Där inne bodde vi. När min kille åkte in i fängelse stannade jag kvar själv tills jag blev avhyst. Jag byggde sen upp kojan själv igen, under Älvsborgsbron. Där kunde man vara i fred. I bland hörde jag hur någon satt och grät uppe på bron, men jag såg aldrig någon hoppa.

Reportaget i Faktum 2009 handlade om hur Linda levde som hemlös, hur hon klarade vintern, kylan och att fixa mat. På bilderna är hon kortklippt, långt ifrån det blonda långa hår hon bär i dag.
– Jag värmde vatten vid elden och hade byggt en »dusch« där jag tvättade mig. Men mitt i vintern, det var ju ibland 15 grader kallt, så frös ju håret. Då var det enklare att vara utan. 

Hon gick på amfetamin, rökte hasch och drack alkohol. Men såg sig inte som »riktig narkoman« eftersom hon inte tog heroin. Istället kände hon sig fri. Fri från samhällets krav, utanför systemet, skötte hon sig själv, utan tro, tanke eller vilja att någonsin kunna vara en del av det. 
– Jag förskönade mitt liv, tänkte ofta på Vilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina hur de måste ha kämpat. Om jag hade erkänt för mig själv hur sjuk jag var, hur långt ned jag sjunkit – då hade jag inte överlevt. Och jag hade inte klarat det om jag inte varit drogad större delen av tiden. Behövde ju knappt sova.

Linda skrattar. Ofta. Och pratar fort, fort, fort. 
– Vad var din fråga nu igen? Undrar hon och garvar, böjer sig fram och pekar på Älvsborgsbron.
– Visst är den vacker? För mig betyder den trygghet.

Under drygt två år bodde Linda Johansson här, ensam och tillsammans med andra. Hon beskriver hur hon och hennes kille tog hand om andra hemlösa, höll koll när det var rave, hur hon samlade pantburkar och sorterade de utländska från de svenska. Boendet hade de byggt upp med hjälp av bilar, presenningar, stenar och grus. Byggt två grindstolpar med blommor som en välkomnande ingång. En träpall snickrades ihop, fylldes med grus och blev en gång så att »toaletten« även kunde nås nattetid. Allt olagligt förstås, vilket innebar att de med jämna mellanrum blev avhysta. Vatten hämtade de på kyrkogården. El från stolparna »men det märkte folk och ringde polisen«. 

Redan som 17-åring blev Linda Johansson skuldsatt och så småningom vräkt från sin lägenhet. Livskurvan började sakta dala nedåt med droger, hemlöshet och utanförskap. Steg för steg. Här vid Älvsborgsbron byggde hon sin egen värld och fortsatte att flytta på sina moraliska och etiska gränser. Att hon hamnade på sjukhus med bland annat blodförgiftning, och avslagen käke spelade inte så stor roll. 
– Min mamma kämpade hårt för att få mig omhändertagen enligt LVM, lagen om vård av missbrukare. Hon kom för att träffa mig var jag än var, gav inte upp. 

Vad var det som fick dig att bryta?
– Det var inte en enskild händelse. Men jag hade en socialsekreterare, Britt-Marie, som var med mig länge. Hon trodde på mig, ställde krav och gav mig alltid två alternativ som jag kunde välja mellan, så jag kände aldrig »det där klarar jag inte, jag skiter i allt«. Jag trodde inte att jag kunde klara av att ta plats i samhället. Men jag ville ha någonstans att bo. Så jag sa, okej – jag ger det fem år. 

Fem år?
– Ja, så lång tid skulle det ta att få en bostad. Om jag skötte mig. Så såg boendetrappan ut. Sen kunde jag börja knarka igen. Och ingen skulle kunna säga att jag inte gjort som jag skulle.

Det blev strategin med start den 27 augusti 2012. Linda Johansson, då 37 år, skulle göra exakt vad de sa till henne att göra. Ett alternativ var att flytta till Stadsmissionens boende där de ställde krav på att hon skulle passa tider. 

Hon sa ja. Därefter kom hon till ett kvinnoboende. Socialsekreteraren Britt-Marie fanns med hela tiden.
– Jag var livrädd för att hon skulle släppa mig. Men hon svarade att när hon gör det så kommer jag att klara mig själv. Hon var lugn och erfaren, frågade vad jag ville och höll mig tillbaka när jag ville att det skulle gå för fort.

Linda var rädd men tog steg för steg mot ett okänt ordnat och nyktert liv. 
En tid före Linda hade hennes bror valt att bli nykter. Han och hans nya drogfria vänner gav hopp och visade vägen och i och med att Linda sökte hjälp byggde hon också upp en ny gemenskap, gamla vänner, byttes ut mot nya. 
Dag för dag, månad för månad höll hon sig till planen. När hon fick en referenslägenhet i Majorna gick hon långa promenader i området ovanför Röda sten där hon tidigare bott som hemlös. 
– Här har jag reflekterat mycket. Jag känner mig trygg här, trots att så mycket hänt. På den stenen …

Hon pekar ut mot havsbandet, mot kullen, där en mjuk berghäll bryter sig ur gräset.
– … där förlovade jag mig förra sommaren. 

Längs vägen fick hon hjälp med skuldsanering »tänkte att jag kan väl bara betala en tia i månaden, men då gör jag det. Och det blev väldigt viktigt för mig att betala på spårvagnen«, att läsa in gymnasiet, söka fonder så hon kunde köpa sig en egen cykel och till slut fick hon frågan av sin socialsekreterare: vad drömmer du om att jobba med?
– Då kom jag ihåg att jag ville köra lastbil när jag gick ut nian. 

Hon lämnade och betalade själv sina urinprov och fick sitt lämplighetsintyg. Sparade pengar från sitt socialbidrag och tog körkort. Och socialsekreteraren såg till att hon kunde få socialbidrag samtidigt som hon utbildade sig till lastbilschaufför.
Några dagar innan utbildningen var klar hade Linda Johansson fast jobb. 

I dag kör hon kranbil med tegel och takstolar. 
– Tänk om någon sagt till mig då, att jag skulle vara med och bygga ett samhälle. Nu gör jag allt för att betala tillbaka det jag ställt till med. 

Det tog fem år. Snart ska hon flytta in med sin sambo i den första gemensamma lägenheten. Men hon känner fortfarande av de trauman som lever kvar i kroppen.  
– Jag måste lyssna på mig själv, se till att jag mår bra. Inte stressa, ta hand om mig. Linda Johansson har lärt sig att leva igen. 

Gemenskapen med likasinnade, att ta ett steg i taget, är livsviktigt. Hon är med i en förening där hon stöttar andra.  
– Man ska aldrig räkna ut en människa. 

Behöver du hjälp eller stöd?

Anonyma alkoholister
08-720 38 42, help@aa.se

Anonyma narkomaner
0771-13 80 00, info@nasverige.org

Anhörig hjälp-linje
076-00 16 29

alkoholhjälpen.se

al-anon.se

1177.se

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram