Kan inte ­jobba hemma

Jobba hemma. Det är budskapet som trummats in i oss sedan i våras. Men majoriteten kan inte sköta jobbet via digitala möten, välja bort kollektivtrafik och undvika social kontakt. De kallas samhällsbärarna. Faktum har frågat hur deras pandemiår har varit.

Adrian Niklasson, 24 år, kassaledare i mataffär

»Jag är driftsledare, vilket i princip innebär att jag släcker bränder hela dagarna. Svarar på frågor, tar hand om strul i kassan, fixar det som behövs, det uppstår grejer hela tiden. Jag lär upp ny personal och nu kommer det ofta nya medarbetare. Inte för att folk slutar, utan för att vi anställer fler för att ta höjd för att folk blir sjuka. Vi har fått otroligt mycket mer att göra det här året. 

Det började ju med bunkringen i våras. Helt wacko. Jag hade precis kommit hem från en resa i Sydafrika och hade jobbat en vecka när larmet gick och länder började stänga ner. Från en dag till nästa var allt helt galet. Jag jobbade ett kvällspass, började 15, kom in och såg att hela högersidan av butiken var tom. Där fanns inget ris, ingen pasta, toapappret hade tagit slut redan klockan åtta på morgonen! Vi hade krismöten flera gånger om dagen då för att lösa nya problem. Sedan dess ligger vi kvar på en ökad försäljning med 15–20 procent varje dag, jämfört med föregående år. Folk handlar mer av allt och lagar mer mat hemma eftersom många jobbar hemifrån och varken äter lunch eller middag ute.

Det har varit ett ganska påfrestande år, inte för att jag är så rädd för smittan, men för att få saker att fungera. Att hela tiden tänka på att hålla avstånd från kunder och kollegor är också ansträngande. Och kunderna tycker det är jobbigt att handla när det är mycket folk. Det uppstår dispyter. Det händer inte ofta men det händer att kunder blir rejält förbannade på varandra. 

Samtidigt ser jag att vi blivit duktiga på att hitta lösningar, ta snabba beslut och tänka utanför boxen. Blivit mer flexibla. Jag är glad ändå att jag har en arbetsplats att gå till där jag får träffa kollegor och att jag har ett tryggt jobb i dessa tider.«

Calle Anvell, 37 år, verksamhetssamordnare på härbärge

»Jag är förundrad över hur lite vi har påverkats av pandemin. Vi har bara infört lite nya rutiner, alla får eget rum och vi fördelar maten istället för att de ska gå och ta själva. En av våra gäster sa att vi borde fortsätta med det efter pandemin. Han tyckte det var skönt med lite service, och det svarade vi upp på direkt, genom att servera kaffet på silverbricka. Det var uppskattat. För att påminna om de ändrade rutinerna har vi dragit en fin tejplinje över köksgolvet – och det har respekterats fullt ut. Jag tror att det ger en trygghet också. De ser att vi tänker. Men det är få som är rädda för smittan. De har varit med om värre.

När pandemin slog till såg jag ändå en risk för konflikter. Det här att inte kunna ta en kaffe utan att be om lov, att vi skulle behöva tjata om handtvättning och så. Men jag upplever att våra gäster sköter det här mycket bättre än gemene man. Ja, jag är nästan lite stolt över dem.

För egen del är jag mest orolig för att jag måste åka kollektivt till jobbet. På buss och spårvagn har jag munskydd. Folk respekterar inte rekommenderat avstånd. Jag har till och med blivit utskälld av en äldre dam för att jag ställde min väska på sätet bredvid mig. Det fanns flera lediga plaster att välja på men hon ville väl sitta just där. Och då var det ändå hon som var i riskgrupp, inte jag!

Jag har verkligen fascinerats av människors dumhet när jag sett de knökfulla uteserveringarna, trängseln inne i köpcentrum och centralstationerna. De som trängs mest verkar också gnälla mest över restriktionerna. Det är betydligt mindre knorrande på härbärget. De fattar att detta är en anpassning för att överleva. Jag oroar mig för att den här gruppen glöms bort i jul när alla funderar på om de själva kan träffa sin farmor eller inte. Och julklappsutdelningar och julbord för hemlösa ställs in. 

Själv ska jag jobba natten till julafton och nyårsafton har jag inte firat hemma på elva år. Jag har verkligen inget emot att gå till jobbet på storhelger. Vi brukar ha en otroligt mysig stämning.«

Fredrik Andersson, 48 år, gymnasielärare

»Hur året har varit? Oj, det har varit märkligt. I våras, när gymnasieskolorna stängde ned, skulle vi undervisa på distans. Jag undervisar praktiskt, i en verkstad, så det var ju minst sagt problematiskt. Jag försökte att anpassa mig, visade filmer och de fick uppgifter att lösa. Vi började lektionsdagen tillsammans digitalt med genomgångar av gårdagens och dagens arbete. Jag kunde ju inte ha dem sittande vid datorn med mig mellan nio och tre, men jag följde deras jobb och var tillgänglig hela dagen. Men alla klarar inte av att jobba självständigt och teoretiskt. Det finns ju en anledning till att många inte har klarat av grundskolan, så det slog hårt mot vissa elever.

Så småningom fick jag tillåtelse av rektorerna att ta in några elever i taget under för- och eftermiddag. Då kunde vi vara i verkstaden och skruva, som de gillar, och det är så de håller kontakt med skolan.

Oron för smittan har varit större hos personalen än hos eleverna. Vissa av mina elever riskerar att bli av med sitt uppehållstillstånd om de har frånvaro från skolan – så de kommer ju även om de är sjuka. Dem skickade vi hem och förklarade att man måste vara hemma om man är sjuk, det är inte farligt. 

För egen del har jag inte varit orolig, men jag har oroat mig över att bära på smittan och att föra den vidare till någon annan.

När skolan stängdes var det svårt att hitta uppgifter som möter målen och samtidigt bidrog till att eleverna inte blev sittande hemma. En uppgift var att de skulle lära sig om olika motortyper genom föreläsningar och annan kunskapsinhämtning. Deluppgiften blev sen att eleverna även skulle ut och leta upp en fysisk bil, ta en bild och skicka till mig.

Jag har lärt mig nya sätt att lära ut, det måste jag göra hela tiden eftersom elevernas behov alltid varierar. Men den största lärdomen är nog att det är väldigt tråkigt att jobba när det inte är några elever på plats.«

Susanna Mateus Glora, 37 år, undersköterska

»Jag jobbar på ett demensboende, har gjort det i tio år. Det är både lätt och svårt, de boende ska vara isolerade – och vissa förstår inte riktigt att de är det, andra förstår inte varför.  

I våras fick vi skyddsutrustning väldigt snabbt, våra chefer var engagerade och tog ansvar. Så fort någon var misstänkt smittad skulle vi skydda oss. Det har kändes tryggt. I början skulle vi bära visir när vi misstänkte smitta, därefter hela tiden vid nära omvårdnad. 

Nu har vi visir, munskydd, lång- och kortärmade förkläden, handskar och handsprit. Vi är ju nära hela tiden. Spritar oss mellan varje moment, på och av med munskydd, av och på med handskar. Allt vi haft på oss är ju smutsigt. Vi har ju alltid tvättat oss med tvål och vatten innan vi vårdar, men nu gör vi alltihop, hela tiden. 

Den största förändringen är bristen på fysisk närhet. Nu har de boende bara oss. Tänk dig själv, är du hemma får du beröring av din familj, vänner, barn, man kramas. Det får vi inte göra längre. Kommer någon mot dig med utsträckta armar, är ledsen och vill ha en kram … det är så plågsamt, de förstår ju inte varför vi inte kan ge dem fysisk närhet. Vissa förstår en stund, glömmer bort och så påminner vi. ›Det är ju den där coronan‹ och ibland får vi svaret ›Jaha! Men när tar den slut då?‹. 

Ja, det undrar ju vi med. 

Det är ju också jobbigt att de inte fått träffa sina anhöriga. Det är ju lätt att förstå. Under det här året har jag blivit mer medveten om vad jag har, att inte ta allt för givet. Att ta tillvara de små stunder man kan träffas, eller prata i telefon med min mormor och morfar när vi inte kan träffas. Jag oroar mig ju för dem, de är gamla och sköra. Men inte för egen del, det enda jag kan göra är att hålla avstånd och tvätta händerna. Jag måste åka till jobbet och oron kan jag inte ta med dit. De är utsatta och behöver någon som är närvarande, inte orolig. Mitt jobb är att göra deras dag till en bra dag, varje dag.«

Cecilia Borsand, 50 år undersköterska

»Innan jag började på förlossningen jobbade jag inom ambulansen. Vi körde många äldre med corona som skulle hem och dö på sitt boende, och fick säga hej då till sina anhöriga. Det var helt bedrövligt faktiskt. Det var på grund av corona som jag bytte, eller till 80 procent i alla fall. 

Förlossningen är ändå positiv, livets början till skillnad från det andra som var mycket livets slut. Jag jobbar på den avdelning som tar emot misstänkt covidsjuka. Som pappa eller partner får du alltid vara med på förlossningen, men inte följa med till BB. Alltid är det någon som gråter när man rullar upp dem till BB. 

I början av pandemin, när jag körde ambulansen, kände jag rädsla. Jag var jätteskraj, men inte längre. Det är så konstigt för, peppar peppar, har jag klarat mig både när jag var inom ambulansen och här. Och mina barn har klarat sig. Jag har nästan tappat respekten lite för smittan. Det är hemskt att säga. 

När vi har en misstänkt covid-patient på förlossningen förväntas man nästan stanna i det rummet för att inte dra runt på smittan på avdelningen. Framför allt är det väldigt tungt för barnmorskorna. De ber inte om så mycket hjälp från oss som de hade gjort annars. 

Jag jobbar 100 procent natt, men har nästan 300 övertimmar på ambulansen och förlossningen i år. Det har varit mycket sjuk personal så det har funnits många luckor. Och många är trötta och utslitna. 

I dag är jag i alla fall ledig och ska njuta lite. Jag springer mycket och försöker få energi av naturen. På något sätt känner jag mig trots allt inte så deppig av pandemin, för jag tycker att jag har sänkt min ambitionsnivå, behöver inte vara så social längre. Nu kan man ta en paus från det sociala med gott samvete.«

Maria, 64 år, Faktumförsäljare

»Förlåt att jag är sen, bussen kom inte i tid. Det är jobbigt att åka, folk håller inte avstånd och det blir varmt och immar under visiret som jag alltid bär på bussen. Det är jobbigt nu, jag oroar mig mycket, precis som i våras men nu är det värre. Jag är väldigt stressad. Precis som mina kunder, de oroar sig för mig och säger ›du måste vara försiktig Maria‹. 

Jag har fått visiret i present av några tjejer som jobbar på sjukhuset! Jag har munskydd när jag står och säljer, och jag spritar mig hela tiden. Framtiden ser inte bra ut, vad ska jag göra om jag inte kan sälja? Jag kan inte gå till socialen och har inga försäkringar om jag skulle bli sjuk. Men vi är många som måste gå till jobbet, en kund som jag inte sett på länge kom förbi och berättade; han jobbar som montör i Vellinge nu, hans fru är frisör och hans pappa har restaurang. Deras inkomster har också minskat. 

Jag är blyg och det är svårt att säga till när jag tycker att kunderna kommer för nära, men jag kan inte jobba både med munskyddet och visiret, det blir för varmt. Om jag inte kan sälja Faktum … ja, jag vill inte panta burkar och börja tigga igen. Det skulle jag skämmas för. I våras var jag rädd för att jag inte skulle kunna behålla mitt rum som jag hyr. Hyresvärden var orolig för att jag skulle smitta. Men det har tack och lov löst sig. Jag jobbar alla dagar mellan klockan elva och åtta- eller niotiden på kvällen. Det börjar bli kallt nu så jag har alltid mycket kläder på mig. Men på söndagar är jag ledig, då lagar jag mat, traditionell rumänsk mat. Vilar, ser på tv och pratar i telefon med vänner och släkt. Det är verkligen kämpiga tider. Men vi måste klara det här, tillsammans! Och Gud, ja han har kanske en väg för mig. En stig jag inte känner till.«

Susanne Andersson, 41, präst

»När corona bröt ut hade kyrkobyggnaden redan varit stängd i över ett år för renovering. Vi hade planerat en stor invigning i maj, men det blev inget av det. Det går emot hela kyrkans väsen att plötsligt inte kunna samla människor, bryta ensamhet och skapa gemenskap över gränser. Att samlas till gudstjänst och musik, spela och sjunga tillsammans, är viktiga stunder. 

Det uppstod först en väldig tomhet. Under påsken blev det helt nedstängt, men då blev vi kreativa och gjorde webb-andakter, filmade och gjorde utskick i församlingen, och allt vi kunde komma på för att hålla kontakt med människor och behålla rytmen i kyrkoåret. Dop och vigslar bokades först av, men begravningar genomfördes och ibland fick vi hitta nya former för att det skulle fungera. Det var smärtsamt för många anhöriga, dubbla sorger, att kanske först inte få vara med när någon blivit sjuk och dött och sedan inte kunna ha den begravning som man tänkt eller som den avlidna hade önskat sig. Det blev fint på nya sätt. Jag har haft kist- och urnbegravningar utomhus. Alla har försökt hitta lösningar. Annat som fått nytt liv under pandemin är gudstjänsterna på äldreboendet. Där fick vi nu bli en del av deras utomhusaktiviteter med gudstjänster, sångstunder och psalmbingo. I frånvaron av alla aktiviteter har vi nog fått en annan blick för det vi gör, och varför. Och de gånger vi har kunnat samlas med avstånd i kyrkorummet har det känts särskilt starkt. Vi har haft rutiner för hur vi är när vi möts och behövt lösa vissa saker som till exempel nattvarden. Då har jag tagit brödet med en pincett och sedan doppat det i vinet och med långt utsträckt arm gett till dem som kommit för att ta emot. 

Pandemin visar att vi alla är lika inför viruset, samtidigt är det väldigt tydligt hur olika vi har det socialt. Jag hoppas att vi även fortsättningsvis ser varandra mer och att vi håller fast vid att avstå onödigt resande och onödig konsumtion. Att vi inte återgår till full gas igen. Jag tycker det har varit härligt att se hur det lilla har fått ta plats i livet. 

Jag vet inte riktigt vilka vi är efter pandemin, men när jag åter kan stå inför en fullsatt kyrka tror jag att jag kommer att uttrycka tacksamhet över att vi får dela den stunden och upplevelsen igen. Det är stort att känna den gemenskapen.«

Sven Åsberg, 60 år, brevbärare 

»Jag har varit brevbärare sedan 1976 då jag fick en praoplats på Posten och där blev jag kvar. Jag hamnade rätt med en gång och stortrivs med mitt jobb. Det är så socialt. Med kollegorna på förmiddagarna när vi förbereder våra turer och med jättemycket människor ute på rundan. Det här året har förstås varit väldigt omtumlande, med brandkårsutryckningar nästan varje dag. En del dagar har en tredjedel av Angered blivit utan post, när vi haft 50–60 procents sjukfrånvaro. Själv bröt jag foten för ett tag sedan så jag har just nu ett specialschema där jag börjar elva varje dag och jobbar till halv åtta, därför träffar jag knappt mina kollegor nu. Det saknar jag. 

Jag är inte rädd för att bli smittad, jag cyklar till jobbet och jag håller avstånd till dem jag lämnar och hämtar hos. I butiker kan det ibland vara trånga ytor och mycket kunder när vi ska in och lämna paket, men jag backar om jag ser att någon kommer för nära. Jag tänker att det flesta som jobbar nu ändå anstränger sig extra för att det ska gå bra. Men vi har inte fått några särskilda instruktioner, annat än att hålla avstånd och sprita händerna, så en del kollegor är ändå rätt oroliga. Jag tycker mest att det är tråkigt med den förlorade sociala kontakten. Jag har jobbat så länge i mitt område att jag blivit lite populär bland barnen som gärna vill komma fram och kramas, men det får jag ju bromsa nu. Jag tänker också på dem som är ensamma, där mitt besök kan vara den enda kontakten de har på dagen. För dem är det väldigt tråkigt om tidningen och posten uteblir, eller om jag inte har tid att stanna och prata lite. 

Jag är ändå väldigt glad att jag fortfarande får gå till mitt jobb, för jag har ett stort rörelsebehov. Jag tror att jag skulle ha svårt att jobba hemma.«

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram