Hemlös eller hemmastadd år 2041?

I hundra år har den strukturella hemlösheten diskuterats i Sverige. Bostadens betydelse för våra liv är vetenskapligt bevisad. Ändå har skillnaden mellan ambition och verklighet aldrig varit större. Medan allt fler ställs utanför bostadsmarknaden blir en liten grupp människor orimligt rika på sina boenden. Forskarna budskap är glasklart: Bromsa nu. Styr om. Och tänk på barnen. 

Hur bor vi i Sverige om 20 år? Hur vill vi bo om 20 år? Hur många bor, och hur många har ingenstans att bo? Frågan kan varieras i det oändliga eftersom boendefrågor och bostadspolitik hänger ihop med mycket annat: socialpolitik, byggbransch, arbetsmarknad, klimatförändringar ... Bostadsfrågan står i dag i fokus för forskare inom många olika fält. Och det börjar bli svårt att hitta någon som tycker att Sverige är på rätt väg. 
Så vad krävs för att byta kurs?
– Ett paradigmskifte. 

Det säger Martin Grander, doktor i urbana studier vid Malmö universitet. I sin forskning om stadens utveckling och hur staden hänger, eller inte hänger ihop, har han under en längre tid studerat frågan om offentlig bostadsförsörjning och allmännyttans roll.
– Vi måste hitta en gemensam övertygelse om att den här exkluderande byggboomen vi har nu inte gynnar någon. Vi måste tänka om. Alla måste dra åt samma håll, från den som gör kalkylen till den som bygger huset. Sverige är i mångt och mycket ett jämlikt land – men här bor många fattiga människor. 

Själv är Martin Grander redan övertygad om vad som gäller:
– Bostad först. Med ordnad bostad följer andra positiva förändringar i tillvaron med. Det finns det gott om evidens för.

Lika tydlig är spiralen omvänt. Bostadsbristen förstärker klasskillnader. Unga kan inte flytta dit där jobben finns. De som inte har föräldrar som kan hjälpa dem att köpa en bostad, har inte samma förutsättningar som andra.  
– Det vi ser redan nu kommer att få långtgående konsekvenser för annan ojämlikhet i samhället. I Malmö är det så vanligt att barn bor trångt i dag att skolsköterskorna ser det som norm. Självklart påverkar det deras möjligheter för framtiden.

Vad kan vi vänta oss för omvälvande politiska beslut för att möta alla dessa behov och brister? 
– Inga, tror, Martin Grander.
– Något kommer att hända, men jag tror att idén om generell bostadspolitik och allmännyttan är så djupt rotad att man bara kommer att göra mindre justeringar. Det kommunala ansvaret kommer att bestå, men staten kommer nog att lägga sig i mer för att åtminstone förhindra den sociala dumpning som pågår. 

Även vid en snar och stor förändring skulle det att ta lång tid att vända utvecklingen, enligt Martin Grander. Och under tiden kommer vi kanske se det urbana livet tappa sin glans. Möjligheter att jobba hemifrån, klimatkris och odlingstrender påverkar också drivkraften. Brytpunkten vi befinner oss i berör oss på många plan. 

Frågan vi måste ställa oss är därför också: Hur vill vi bo om 20 år? 
– Det är otroligt viktigt att ställa den frågan nu – för om inget görs ser jag en stor risk att vårt samhälle blir än mer uppdelat. Av alla OECD-länder så ökar nu klyftorna mest i Sverige där vi har en politik som leder till att den som kan investera i sitt boende tjänar pengar, medan den som inte kan det får allt dyrare boendekostnad. Det säger Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori på Chalmers i Göteborg. I sin forskning uppmärksammar hon maktrelationer i stadsbyggandets praktiker och deras materiella, politiska och demokratiska konsekvenser. 

Svaret på frågan ovan hittar vi hos nästa generation, menar Grange. 
– De vill inte ha ett samhälle där vissa är priviligierade och andra inte. De är socialt medvetna och öppna för alternativa boendeformer som erbjuder andra kvaliteter än hög standard. 

Kristina Grange ser att yngre är intresserade av sociala relationer där de bor, men också närhet till natur. 
Hur ska allmännyttan i storstäderna kunna erbjuda det till en rimlig hyra? 
– Blir man mer lyhörd för vad folk faktiskt vill ha kan det visa sig att vissa kvaliteter kan delas, och då får det kollektiva sociala effekter på köpet. 

Liksom Martin Grander ser Kristina Grange att krafttag behövs. 
– I Sverige är ambitionen att allmännyttan ska vara för alla, men gör man inget åt situationen så kommer allmännyttan bli ett sorts socialt boende, vilket blir stigmatiserande i sig. Allt fler riskerar att hamna i missbruk, våldsutsatta situationer och hemlöshet när bostäder blir en bristvara och utsatta grupper ställs emot varandra. Det är inte konstruktivt. Staten behöver reglera kommunernas bostadsansvar.

Visioner är bra, men det är också viktigt att se vad som faktiskt har skett. Hur allmännyttan sålts ut till företag som tjänat många miljarder på det. Vi behöver en kritisk granskning av vad som orsakat de problem vi ser i dag, menar Grange. Fram till för tio år sedan bedrevs inte så mycket bostadsforskning i Sverige, men i dag lyfter många forskargrupper frågan. Nu måste bostadspolitiken bli ett fokusområde också för kommunerna. 
– Göteborg har en målsättning om att vara en jämlik stad, då måste man jobba efter den. Det måste få kosta att skapa ett samhälle där alla har möjlighet att bo. 

Slå på pannlampan men se också bakåt. Det menar seniorprofessor Hans Swärd vid Lunds universitet. Med sin mångåriga forskning kring fattigdom, sociala problem, hemlöshet och det sociala arbetets historia ser han, trots komplexiteten, att bostadsfrågan går att lösa. Det har Sverige gjort förut. Vad gäller hemlöshet har det ändå blivit bättre, konstaterar Hans Swärd. Jämfört med 1940- och 1950-talen och jämfört med många andra länder är Sveriges hemlöshetstal inte så stora, vi är relativt noga med att räkna och följer EU:s rekommendationer. Även om vi dubblar den officiella hemlöshetssiffran så borde problemet vara hanterbart, anser Hans Swärd.

Det krävs att myndigheterna tar ett ordentligt grepp och inför en social politik som grund för bostadspolitiken. Kommunerna måste införa långsiktiga strategier med vetenskapligt stöd. Fokus, menar Hans Swärd, måste riktas mot de hemlösa barnen.
Att växa upp i hemlöshet, i tillfälliga boenden, på vandrarhem och kvinnojourer, innebär ett stigma. 
– Fattigdom och deprimerade föräldrar får konsekvenser för skolgång och framtida möjligheter och gör unga människor maktlösa. Det är i dag kända fakta. Enligt barnkonventionen, som nu är lag i Sverige, ska de inte behöva leva på det viset. Det är absurt att barnen ska befinna sig där.

Ett tryggt boende för varje barn borde vara ett mål för hela samhället. Men det är en grupp utan starka talesmän så därför måste forskare och andra agera, för att sätta press på kommunerna, säger Hans Swärd, som också vill se massmedia ta ett större ansvar.
– Den klassiska bilden av en uteliggare på en parkbänk, den gäller inte i dag. Men i många massmediala reportage så är det fortfarande den bilden som presenteras. Trots att de flesta hemlösa ser ut som du och jag. 

Tapio Salonen är professor i socialt arbete vid Malmö universitet, menar att vi också måste förändra synen på själva bostaden. 

Salonens forskning rör välfärdsfrågor, däribland utsattas försörjningsvillkor, marginalisering, sociala interventioner och demokratifrågor. Han har varit återkommande anlitad i statliga utredningar och kommittéer och han menar att vi är vid vägs ände, rotade i en lånespiral där allmännyttan blivit en marginell aktör på marknaden.
– Nu har vi levt i tre årtionden med en dominerande marknadssyn där bostaden betraktats som en vara, vilken som helst. Och de värsta marknadsliberala lösningar vi nu sett, fungerar inte. Den inslagna vägen bryter helt mot den tidigare välfärdspolitiken och nu måste vi ändra synen på bostaden igen. 

Tapio Salonen pekar på att allmännyttan, istället för att ta hand om sin uppgift att se till att alla människor kan bo, och odla sin särart, har valt att försöka efterlikna den privata marknaden. Undantag finns, som till exempel Gårdstensbostäder i Göteborg, ett samhällsbygge som Salonen skrivit bok om.
– Där har man lyckats hålla nere hyresnivån med väldigt försiktiga uppgraderingar av standarden, i nära dialog med de boende. 

Men kan inte kommunerna, så måste staten rycka in. En statlig allmännytta, parallellt med den kommunala, kan komma att behövas, tror Tapio Salonen. 
– Vi kommer alltid ha människor som inte klarar av systemet, men att segmentet av billiga hyresrätter stadigt krymper samtidigt som inkörsporten till ett eget boende smalnar … det måste bromsas. 

Och bromsen, den håller Karolina Skog (MP) i, just nu. Sedan hon inledde sitt utredningsarbete (omskrivet i Faktum #215) har uppgiften blivit alltmer komplex, tycker hon. Liksom flera av forskarna har Karolina Skog tittat mycket bakåt och har då sett att den strukturella hemlösheten diskuterats sedan svensk bostadspolitik infördes, alltså i hundra år. Det som har förändrats är vilka som är strukturellt hemlösa. Gränsdragningen mellan offentligt, privat och individuellt ansvar har alltid varit föremål för politisk diskussion men det har aldrig funnits någon tydlig lösning. 
– Det som skett är att staten successivt under många år dragit sig ur och lagt över ansvaret på kommunerna. Inget historiskt alexanderhugg, konstaterar Karolina Skog. 

Något sådant lär inte hon heller föreslå. Men en skärpning av statens inblandning är att vänta, eftersom kommunerna inte lyckats genomföra det riksdagen en gång beslutat. 
Begreppet »social housing« intresserar Karolina Skog som tycker att diskussionen om stigmatisering i denna fråga är förenklad. 
– Vi har ju andra kategoribostäder i Sverige som betraktas som helt ok och okontroversiella, till exempel för äldre och handikappade. Självklart förespråkar ingen att vi ska isolera människor i sociala utanförskap, men med facit i hand är det ju ändå så det har blivit på många håll. 

Förtur och subventioner är också sådant som beaktas i utredningen vars mål är att ta fram förslag till en politik som ger alla möjlighet att skaffa sig ett eget boende. 
– Det finns kommuner där man hittar bra lösningar, tämligen informella sådana, framtagna av handlingskraftiga personer, oftast inom allmännyttan i samarbete med socialtjänst. Men modet att tänka själv minskar i större kommuner, med en större mängd problem. 

Förr, när staten tog ett större ansvar, fanns en bostadsenhet i kommunerna som tog emot statliga bidrag som de sedan kunde fördela, med kännedom om den lokala bostadsmarknaden och sin befolkning. Den länken finns inte längre.  
– Den försvann när staten backade. Ingen förutsåg det, men konsekvensen blev att offentlighetens totala kapacitet minskade och aldrig återuppbyggdes.

Karolina Skog ser ändå möjligheter att på nytt skapa en struktur för vem som bör göra vad. 
– Det kan kännas lite som att vända Titanic, men jag hoppas att mitt förslag kommer att kunna kompensera marknadens brister, korrigera dimensionerna och förtydliga allmännyttans roll. Det kommer inte att finnas ett perfekt recept – vi kommer inte bli klara – och vi får aldrig släppa den här frågan igen. Det är när man släpper taget som problemen ökar. 

Också den mest kritiske forskare väljer att vara optimistisk i slutänden:
– Det finns alla möjligheter att bygga ett bättre samhälle. Jag tror att vi har löst de värsta problemen om 20 år, säger Martin