De som överlevde

Möt Sofi, Lita, Anna och Charlotte. Fyra kvinnor vars gemensamma nämnare är erfarenhet av mäns våld och kontroll över deras liv. Nu är det slut – och de berättar.

Skogen står i grönt och vi närmar oss den angivna adressen i en liten ort utanför Jönköping. Från en radhusbalkong vinkar en kvinna. Hon heter Sofi. Det är över tio år sedan hon lämnade den våldsamma mannen, ett val hon tror blev avgörande för att hon lever i dag. 
När Sofi var 19 år packade hon sina väskor och flyttade till Frankrike för att jobba som aupair. Tanken var att stanna några månader, men hon fick sedan jobb som servitris på en restaurang, och blev kvar. 
– Jag trivdes väldigt bra med att vara ny i ett annat land. Jag fick lära mig att ta hand om mig själv. Ingen visste vem jag var eller hade förväntningar på vem jag skulle vara. Jag jagade nog efter mig själv, säger hon.  

Efter några år flyttade hon till Toulouse, började studera till psykolog på franska och jobbade extra på en cabaretbar. En kväll gick hon ut för att dansa med sina tjejkompisar. På nattklubben mötte hon mannen. Han gick fram till henne i folkvimlet, tog hennes högerhand i sin, spådde den och sa något i stil med »i dig finns en liten vilsen själ, men du söker dig själv och jag kan hjälpa dig att uppfylla dina mål och göra dig hel«. 
– Han var mörk och snygg, typisk fransman. Och jag var ung och naiv. Han charmade mig och bjöd på champagne. Jag blev fascinerad. Ville han ha mig? 

Mötet på klubben blev starten på deras relation. Han arbetade inom militären och var borta mycket. Men han skickade brev, ringde och fick Sofi att känna sig speciell. När han var hemma var det restaurangbesök, mer champagne och gåvor. Ovanligheter för en student som Sofi. Allt var drömlikt, berättar hon. 
– Han började köpa märkeskläder till mig, något som jag aldrig brytt mig om tidigare. Det var början på en förvandling kan man säga. Jag har aldrig sett mig som lättlurad. Men det var så snyggt gjort.

Efter ett tag erbjöd han sig att hjälpa Sofi ekonomiskt så att hon inte behövde jobba extra på cabaretbaren, och istället kunde fokusera på studierna. Sofi tackade ja, ovetande om hans avsikt att skärma av henne från socialt liv. 
När de var ute på lokal kunde han bli hotfull mot andra män om de närmade sig Sofi. 
– I början tror jag att jag tyckte att det var lite charmigt, säger hon. 

Så snart de flyttade ihop gick allt fort. Han förändrades. Från att ha dyrkat Sofi bröt han stegvis ned henne. Om han inte gillade hur hon såg ut när de var ute kunde han gå två meter bakom eller gå över på andra sidan gatan för att markera att hon inte var attraktiv. Hade åsikter om hennes sminkning och kläder.
– Jag har till och med sparat ett par skor som han köpte till mig. Jag kan inte få på mig dem, och jag minns hur jag sa att de var för små. Men att han sa »jag vill att du ska ha dem på festen så nu köper vi dem«.  

För att minska friktionen gjorde hon mer och mer som han ville. Ingen i omgivningen kände till hur deras relation var, men det fanns en vän som larmade. 
– Jag hade helt förträngt att hon hörde av sig till mig. Har inte tänkt på det sedan dess … Det var nog för smärtsamt att komma ihåg, vissa saker har jag slagit ifrån mig. Men hon ringde i alla fall en gång och sa att hon inte längre kände igen mig, och jag minns att jag blev jättearg och stötte bort henne, säger hon. 

Åren gick och Sofi blev mer och mer nedbruten av de nedvärderande kommentarerna och hoten. Efter ett tag kom slagen. Sofi fick höra att det var hennes fel, eftersom hon hade fram-kallat ilskan. 
Under sängen hade han en yxa, en batong och en kniv. De fanns där som ett tyst hot. Han kunde rikta dem mot henne och beskriva på vilket sätt han kunde skada henne, men gjorde det aldrig. Rädslan fanns dock alltid där.
– Jag avskydde verkligen att titta under sängen.

De skaffade en katt, Vanilla, beige med gråsvart huvud och tassar. Att katten tydde sig mer till Sofi gjorde honom svartsjuk och det fick den sota för. Sofi berättar att han vid flera tillfällen försökte dränka katten, och kastade in henne i väggen. 
– Det mesta av våldet har jag förträngt. Men jag minns mina försök att fly, hur nyckeln till bilen var strategiskt placerad så det skulle vara enkelt att springa därifrån och köra iväg. Polisen var inte ett alternativ, han hade för många kontakter där.

Ute på balkongen är det disigt, men varmt. Samtalet pågår länge och vi tar en paus. Sofi går in i köket för att brygga kaffe i den rosa kaffemaskinen. Tar sedan fram ett stort rött fotoalbum och lägger det på köksbordet. 
– Det här har jag sparat för att påminna mig om vad jag har överlevt. 

Åren har gått sedan hon senast öppnade pärmarna. Fotografierna berättar om resor runt om i Europa. I Sintra i Portugal poserar de intill varandra i badkläder och Gucci-glasögon. Det var viktigt att se bra ut. 
– Han började tvångsväga mig för att kontrollera min vikt. Han blev jättearg om jag inte ställde mig på vågen. Jag började träna mycket. En gång på morgonen och en gång på kvällen. Jag blev fixerad vid min kropp och vägde minst tio kilo mindre än i dag, säger hon. 

Hur är det att se bilderna? 
– Jag vet inte. Jag blir ledsen, tror jag. 

Hon tar ett djupt andetag. 
Om somrarna brukade Sofi komma hem till Sverige och jobba på akutintaget på psykiatrin.
– Min syster brukade skratta när jag kom hem till vischan i kort kjol, klackar, platinablond med röda läppar.

Då berättade Sofi inget för sin familj, hon kände skam och ville inte att de skulle få reda på att de hade en dotter som blev misshandlad. 
– Vi hördes någon gång ibland och sågs bara en gång om året. Vid de tillfällena höll jag skenet uppe. 

En gång var Sofi och fransmannen på en resa i Paris. Hotellrummet minns hon väl. Det var dit de kom efter en kväll ute och han var arg för att en man hade tittat på henne.  
– Han misshandlade mig illa, slängde in mig i väggarna. Det måste ha låtit och jag tänkte att den här gången räddar någon mig. Jag minns att jag skrek, vanligtvis var jag tyst och bara stängde av tills allt var över. Nu ville jag att någon skulle höra mig, men ingen kom. Jag tappade hoppet. Jag hade bett hans kompisar om hjälp, väntat på grannar, skrikit på hotell. Jag kände att jag var ensam, säger hon. 

Slag i magen, bortslitet hår, stryptag och sexuellt våld. Inget ledde till sjukhusbesök. Inget syntes utåt, allt gick att dölja. Men det kändes på insidan. Eller det kändes inte alls, Sofi beskriver sig själv som tom. Hon började gå i terapi, på inrådan av mannen, som sa att hon var sjuk och behövde hjälp. Samtalen ledde till insikten att hon själv behövde göra något för att förändra situationen. 
– Då märkte han att han förlorade kontrollen över mig och började planera mitt självmord. Han sa att han skulle hjälpa mig, att han skulle finnas där till slutet. Någonstans där vaknade jag upp. Jag ville inte dö. 

Var du inte rädd? 
– Jag vet inte, jag tror inte att jag hade förmågan längre. På helgerna försökte jag ordna tillställningar och bjuda in vänner så att vi inte skulle vara ensamma. 

Sofi hejdar sig själv mitt i meningen. Fortsätter: 
– Det är lite som att jag pratar om någon i tredje person. Någon som inte är jag. Det är en åkomma som kommit efteråt. Att jag stänger av. Men det känns här, som ett tryck, säger hon och lägger händerna vid bröstet. Och så blir jag lite darrig och slut. 

En våldsam kväll låste Sofi in sig på toaletten med sin mobiltelefon och ringde till sin storasyster hemma i Sverige. Samtalet blev hennes räddning. Föräldrarna kom till Frankrike för att hämta henne, en aktion som först var svår för Sofi att acceptera. 
– Jag var jätteförvirrad. Och det var väldigt sorgligt. En besvikelse. Att det var så här det blev. Men jag tror aldrig att han hade släppt mig. Nu visste mina föräldrar, och om han skulle skada mig skulle de veta att det var han. 

När Sofi landade hemma i Sverige fick hon tillbaka något hon länge hade saknat, trygghet. Här blev hon hel igen, och stannade.

Under 2020 anmäldes i Sverige över 34 000 brott i nära relation där gärningspersonen var en man och brottsoffret en kvinna, enligt en genomgång av DN (30/6). Vanligaste brottskategorierna var misshandel, olaga hot samt ofredande. Men mörkertalet är stort.
– Det kanske är 20 till 30 procent som anmäls, eventuellt ännu mindre. Den faktiska utsattheten är mycket mycket högre, säger Anna Jinghede, polis, kriminaltekniker och rättstandläkare som forskar om bland annat våld i nära relation.

Varför är det så få som anmäler? 
– Det finns många skäl. Det kan vara en misstro mot myndigheter eller att man inte förstår att de handlingar man utsätts för är kriminella och straffbara. För vissa kan det handla om en uttalad rädsla. Vi vet att majoriteten av de som mördas av en närstående tidigare också har polisanmält. 

I mitten av juni presenterade regeringen en åtgärdslista med 40 förslag för att hindra våld mot kvinnor, bland annat skärpta straff för våldtäkt och sexköp. Fler yrkesgrupper ska få utbildning, ett nytt nationellt forskningsprogram ska tillsättas och eftersom mäns våld mot kvinnor ofta börjar i ung ålder får bland andra Skolverket i uppdrag att tydliggöra normer om exempelvis samtycke. 
Det finns också en vilja att strama upp lagstiftningen om rätten för våldsamma män att ha umgänge med sina barn. Och i förundersökningar vill man i större utsträckning kunna genomföra tidiga förhör med utsatta kvinnor då de ofta senare inte längre vill medverka, vilket i dag leder till att utredningar läggs ned. 
– Målsägandena kan välja att inte medverka för att de är rädda att våldet ska bli ännu svårare, det är helt enkelt farligt. Många kanske har anmält tidigare och inte blivit hjälpta, säger Anna Jinghede och fortsätter: 
– Det finns exempel från andra länder där man i utredningarna utgår från att kvinnan inte kommer att vilja medverka och istället jobbar aktivt med att bevisa brotten på andra sätt, bland annat kriminaltekniskt. Vi måste lyfta ansvaret från brottsoffret och styrka brotten så fort som möjligt. Precis som vi gör vid andra former av grova brott så ska vi använda alla verktyg vi har – för att förhindra det som riskerar hända sen – alltså mord.

Kriminaltekniska brottsplatsundersökningar och metoder för att visualisera skador som inte är synliga är olika sätt att försöka komma längre i utredningar, menar Anna Jinghede.  
– Det handlar också om att höja kunskapen om att det är ett ganska dåligt samband mellan synliga tecken på strid och våld och allvarlighetsgrad vilket bidrar till att man sällan utnyttjar de kriminaltekniska resurserna fullt ut. Man kan ha utsatts för livsfarligt våld utan att det lämnar spår, eller för lindrigt våld och blöda ned en hel bostad. Skillnaden mellan dödlig utgång eller inte kan principiellt vara fem sekunders längre tryck över en luftstrupe. Så krasst är det. 

Förra året mördades 13 kvinnor av män de hade en relation till. Året innan var det än fler *. Och bara under några få veckor i våras mördades fem kvinnor av män i sin närhet.

Det finns ett antal kända riskfaktorer som kan bidra till att man utövar våld. Exempelvis att man själv utsatts som barn, eller bevittnat våld mot sin förälder. Den första juli i år trädde en ny lag i kraft, barnfridslagen om barnfridsbrott. En lag som spelar roll för att hjälpa de barn som tvingas bevittna och uppleva våld. 
– Barn som lever i de här miljöerna har varit fullständigt negligerade under så många år. Vi vet att många av de här barnen utsätts för våld, antingen direkt själva eller när de försöker skydda sin förälder. De riskerar bland annat att utveckla trauman, sjukdom och missbruk och inte minst att utsätta andra för våld senare i livet. Det är oerhört viktigt att stärka skyddet för den här gruppen. Lagen kommer förhoppningsvis göra det lite enklare.

Även om det fortfarande finns många kvinnor i Sverige som lever i livsfarliga förhållanden vill Anna Jinghede lyfta att vi ändå går framåt, om än blygsamt, i arbetet mot våld i nära relation.  
– Det har inte undgått någon att det här är ett stort och allvarligt samhällsproblem. Det forskas mer och vår kunskap ökar i ganska snabb takt. Vi har fått lagstiftning, det bedrivs många bra projekt runt om i landet för att jobba ned siffrorna. Det görs mycket. Men ännu är det inte så att man vågar hoppas på en påtaglig förändring, säger hon. 

I gemenskapsrummet på Alma kvinnoboende i Göteborg står ett vitt bord centrerat med ett elektriskt blockljus på, en stor tv är uppsatt på ena väggen och visar »Malou efter tio«. Bredvid hänger fyra tavlor på rad med illustrationer av framgångsrika svenska kvinnor: Karin Boye, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Sara Danius och under hennes porträtt står det: Utkrävde ansvar under #metoo-rörelsen, tvingades lämna Svenska Akademien. 

På en byrå ligger stenciler med information om verbal och psykisk misshandel i nära relationer. En om varningstecken, en om misshandlaren, olika former av verbal misshandel och om den process som sker när våldet börjar kännas som helt normalt. 
Alma har 16 rum, samt ett jourrum där våldsutsatta kvinnor kan få bo. 
Malin Eliasson är enhetschef på boendet och hon öppnar dörren till rum nummer 17, som är tomt. Just nu är beläggningen inte hög, endast nio kvinnor har sovit på Alma i natt. Malin Eliasson lyfter tre möjliga förklaringar.
– Fler sover utomhus under sommaren. Men det kan också vara för att hemlösheten har gått ned i Göteborg, och under corona är det många som placeras på tomma vandrarhem när turisterna inte är här. 

I vänstra hörnet står en enkelsäng med rena lakan och en handduk på, en fåtölj och ett litet bord samt toalett och dusch. Ett eget badrum var ett argument när boendet lämnade de tidigare lokalerna i centrala Göteborg, där fyra kvinnor kunde behöva samsas om ett.
På Alma får bara kvinnor arbeta eftersom flera av de boende har traumatiska erfarenheter av män.
– Det är inte ovanligt att det kommer en kvinna till oss som just blivit våldtagen, säger Malin Eliasson och berättar att de utöver män inte heller tar emot gravida. 
– Många kvinnorna som bor här har barn som blivit omhändertagna. Gravida kvinnor väcker otroligt många känslor. Att inte ha sitt barn hos sig innebär en stor skam och skuld.

Alma kvinnoboende har funnits i Göteborg sedan 2006 och är ett akutboende för kvinnor som saknar boende. De flesta, men inte alla, har missbruk och, eller, lider av psykisk ohälsa. På boendet finns inget krav på nykterhet. 
Våren 2019 togs beslut om att Alma skulle lämna sina lokaler i bostadshuset i centrala Göteborg för att flytta till Högsbo industriområde. Ett år senare gick flyttlasset och de hamnade vägg i vägg med Nya Tillfället, ett akutboende med 73 platser för hemlösa med psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Majoriteten av dem är män. 
Nu har man gjort en utvärdering som visar på att kvinnor som bott på Alma har haft sina förövare ovanför sig eller på andra sidan väggen. Flera har blivit utnyttjade och hotade av män som bott på Nya Tillfället. Polis, socialtjänst och vårdpersonal har vid flera tillfällen kritiserat Almas placering.

Malin Eliasson har sammanställt underlaget och anser att Nya Tillfället är en olämplig plats för Alma.
Nu ska en större utredning göras för att ta reda på vad som kan göras bättre. 
– Vi är i dialog med både Stockholm och Malmö för att se hur de jobbar och vi tittar på forskning, rapporter och statistik kring våld i nära relation samt hedersrelaterat och sexuellt våld. 

Utredningen ska vara klar i slutet av 2021 och presenteras för berörda politiker.
Klockan är strax före elva på förmiddagen och många sover fortfarande.  
– I går var det rätt vilt, säger Johanna Kristensson som är behandlingsassistent på Alma och berättar att här byter dygnets dag och natt ofta plats. 
– Vi som jobbar på morgonen går alltid på en »stöd- och störrunda«. Många är i ett aktivt missbruk och mår psykiskt dåligt. Så vi knackar på, kollar hur de mår och erbjuder dem frukost. 

Ut ur rum nummer 16 kliver en kvinna som hälsar lite svalt. Hon har flätat hår i svart och vinrött, är sminkad med en bred kajal och runt halsen bär hon en tunn kedja med ett silverhjärta. Kvinnan ber Johanna Kristensson släppa ut henne. Man kan bara gå in och ut med hjälp av en nyckel, om man har den på sig vill säga. 
Alma har en inhägnad uteplats. Där finns galler, några vissnande blombuskar, en bänk, ett träbord och ett litet kafébord med två stolar. 
Här finns ett bra skalskydd med bland annat vakter på plats dygnet runt och kameraövervakning.  
– Det är en helt annan säkerhet än på det gamla stället, men det är mycket spring över till Nya Tillfället. Kvinnorna hänger mycket där, för där finns drogerna. Den faktiska säkerheten och den upplevda säkerheten skiljer sig åt, menar Johanna Kristensson. Kvinnorna kan vara rädda trots att det finns ett bra skydd. En förövare kan ha sitt rum med utsikt mot uteplatsen där den våldsutsatta kvinnan befinner sig om dagarna.

Kvinnan med den breda kajalen är tillbaka. Hon heter Lita, är 28 år och har bott på Alma till och från sedan 2018. Hon känner väl till Faktum, för tio år sedan var hon med i ett reportage om unga hemlösa, där hon var yngst. Minns bilden som togs när hon stod intill sitt ex som satt i en permobil på Prinsgatan i Linnéstan i Göteborg. 
– Vi såg nog värst ut av dem alla. Det var så hemskt, när jag väl tänker på det. Vi sprang runt där och var så unga och utmärglade. Det var även en annan äldre man där som satt på parkbänken. Till reportern sa han »bli aldrig som oss«. Jag tror till och med att reportaget hette så. 

Något år senare träffade Lita en man som var tolv år äldre. Hon flyttade till honom i Skåne och isolerades från familj och vänner. 
– Han bestämde allt, drevs av tvångstankar och höll olika ritualer. Han styrde mitt liv, säger hon. 
– Den 10 maj 2017 lämnade jag honom. Eller, det var han som lämnade mig när han blev rädd att han hade dödat mig. Han tog pengarna och stack. 

Hon klarade sig den där majdagen för drygt fyra år sedan. Men hjälpen från samhället har varit knapp, även hon själv har trott att hon klarar allt på egen hand. 
– Om jag ser det utifrån inser jag att jag hade behövt få mycket mer hjälp. Jag fick ett skadestånd, men tänker inte på pengarna, trots att jag är Sveriges bottenslask. De berör inte mig just nu. Min mormor tar hand om dem till dess att jag är på en annan plats. Det är egentligen mot min vilja, men jag vet att det är för mitt bästa, säger hon. 

På Alma känner hon sig trygg, framför allt hos behandlingsassistenten Johanna Kristensson. 
– När jag var här första gången och fick LVM (Lagen för vård av missbrukare) var hon min kontaktperson. Så fort det är något måste jag ringa henne. Och nu när jag varit här så länge är jag lite småtrygg överallt, säger hon. 

En kompis stannar till och viskar något i Litas öra, lånar hennes beigea skor med platå och försvinner över till Nya Tillfället.

Hur är det att ha Nya Tillfället bredvid? 
– Första gången jag hörde att Alma skulle flytta hit blev jag tvärchockad. Nu har jag ju vant mig, men oavsett är det ju helt beng. När jag var skyddad tidigare hade jag aldrig kunnat bo så här. 

Efter det som hände Lita för fyra år sedan har relationen till män varit svår. Delvis för att hon inte vet hur man bråkar »normalt«. 
– Jag är konflikträdd, men om det blir bråk är jag bitchig och provocerar. I dag går jag inte lika långt som jag gjorde förr, för numera blir jag rädd. Min kropp reagerar, börjar skaka, säger hon och visar hur den drar ihop sig när det händer. 

Ändå mår Lita bättre än på länge, bättre än på flera år, berättar hon. Mer klar i sinnet, har helt lagt ned piller och håller sig till amfetamin. 
– Men jag borde få medicinering för mina diagnoser … Jag har adhd, ptsd och typ varenda diagnos som finns, säger hon och skrattar. 
– Nä, men jag har lugnat ned mig som fan. Det kan du fråga Johanna, hon har sett mig innan. Och när jag ser tillbaka på hur jag var blir jag orolig för mig själv. Men att komma ifrån det här helt vet jag inte hur jag ska kunna … 

Vad skulle behövas?
– Jag måste lära mig att vara ensam. Och få ett heltidsjobb, slänga in mig i något praktiskt för att få in rutiner och bli trött på kvällen. Kunna ta det lugnt. Om man gör något i två veckor kan det bli en vana, har jag hört, säger hon. 

Anna är 38 år och har bott på Alma de senaste sju månaderna. Hon sätter sig mittemot mig i samtalsrummet och går rakt på sak. 
– Kniv, säger hon och lyfter på hakan för att visa ärret som skymtar sig där. 

Det är fyra år sedan den man hon hade varit ihop med i två år försökte döda henne. De var hemma och hade festat lite, berättar hon. 
– Men den satt på rätt ställe om man säger så. Hade det varit lite längre ned så hade det inte gått lika bra. 

Tidigare hade förövaren sagt fula saker och spottat på henne, men aldrig gått så här långt. Att hon hamnade på sjukhus blev räddningen. Efter händelsen fick Anna kris- och traumaterapi. 
– Men jag har inte mått så dåligt, och jag behöver inte se ärret så mycket eftersom det är under hakan. Och honom har jag inte träffat sedan han muckade, säger hon och tar upp ett läppbalsam ur bh:n.
– Åren med honom var de mest slösaktiga i mitt liv. Vi träffades när jag hade blivit vräkt från min lägenhet på grund av ett ex. Jag flyttade in till honom med mina barn och hamnade i beroendeställning. Flera gånger ville jag lämna, men hade ingenstans att ta vägen.

I dag bor barnen hos Annas pappa och hon träffar dem. Och själv vill hon inget hellre än att lämna Alma och livet här. Kanske få jobb inom vården igen. 
– Jag blir galen av att inte göra någonting. För att få energi måste man ge energi och just det är mer eller mindre omöjligt på sådana här ställen. Det är inte så jävla intressant att prata om milligram hit och dit och vem som har rea på tabletter eller var man ska göra inbrott för att få mest pengar, säger Anna, pustar ut högt och fortsätter: 
– Jag skulle vilja göra något annat och inte gå runt och drälla. Jag har stått med en fot i varje läger, så jag vet. Det finns ju de som inte vet något annat. Men det gör jag. 

Tillbaka hos Sofi utanför Jönköping en sommardag i juni. Åren efter våldet har varit svåra. På olika sätt. Insikten om hur manipulerad och osäker hon var, som trodde att hon inte kunde leva utan honom. 
– Det som gör så ont är att folk frågar: varför lämnade du inte? Jag vill åt varför han gjorde som han gjorde mot mig. Bröt ned mig och förvandlade mig till någon jag inte var.  

Det första Sofi gjorde när hon kom hem till Sverige efter uppbrottet var att färga håret och byta ut hela sin garderob. Tog sin mammas släktnamn och gav sig själv en oändlig gåva. 
– Jag tatuerade mig på foten, en kvinnosymbol, ett S för mig själv och en fransk lilja. 

Hon tog makten över sitt yttre, för det var där han hade korrigerat henne under hela relationen. Till exempel betalade han en ögonoperation för 17 000 kronor, »du kan ju inte gå runt i glasögon«, hade han sagt till henne. 
– Mot slutet var det ett himla tjat om mina bröst, han ville bestämma hur de skulle se ut. Som tur var så hann det aldrig ske, säger hon. 

I dag arbetar Sofi som kurator på en gymnasieskola och har de senaste månaderna varit med i uppstarten av ett projekt för våldsprevention inom skolor. I en analys från Brottsförebyggande rådet, Brå, (2018) framkommer att nästan var femte ung person mellan 16 och 24 år utsatts för brott av en nuvarande eller tidigare partner. Bland unga kvinnor var det fler, 23 procent. Förra året fick Brå i uppdrag att sammanställa vad forskningen säger kring orsaksmekanismer till våldet, och identifiera förebyggande åtgärder. 
– Våldet ökar bland unga. Och det är min hjärtefråga. Att kanske kunna skapa förändring för blivande vuxna, säger Sofi. 

Länge lovade hon sig själv att aldrig älska igen. Att älska betydde att skada och förlora den egna personen. Än i dag tvekar hon, men försöker släppa kontrollen. Ett litet steg är att låta nya pojkvännen ta med henne på en överraskning i födelsedagspresent. Men det stora steget mot villkorslös kärlek var att få barn. Med ett ex har hon en nioårig son och sjuårig dotter. Men det var inte lätt under första graviditeten. Då sköljde en oväntad rädsla över henne. Tänk om det var en pojke? 
– Jag ville inte ha en pojk i mig. Och detta var innan det var vanligt att kolla kön. 

Hos barnmorskan fick hon fylla i en enkät och svara på frågan om hon blivit utsatt för våld. Sofi svarade ja, och blev erbjuden hjälp. 
– Jag fick gå hos en psykolog hela graviditeten och när jag väl födde en pojk blev det ju bra, säger hon och ler, och en tår faller längs kinden. 
– Att få barn var fantastiskt, de har varit en räddning för mig. De har lärt mig att älska är fint. 

Charlotte, 41 år 

»Allt gick jättefort. Jag blev gravid bara några månader efter att vi hade träffats. Han var väldigt duktig på att lyfta upp mig, som på en piedestal. Det kändes inte alltid bekvämt, men jag sög åt mig bekräftelsen. Det pendlade mycket. Ena dagen var jag värd allt, andra dagen ingenting.
Mina fina sidor blev fula. Och när han inte mådde bra var det mitt fel. Han kunde säga att andra människor tyckte att jag var korkad. 
Det har gjort att jag har tvivlat mycket på mig själv. Jag har i dag förträngt ganska mycket, men då skrev jag dagbok och dokumenterade, det har varit mitt sätt att bearbeta. 
Det var inte fysiskt våld, mer än en gång, men han kunde skrika och spotta i ansiktet, kasta mobiler i golvet och slå i dörrar. Kontrollera min telefon och mina konversationer med andra. Det är också våld. Men just då tänkte jag bara att han hade det jobbigt. Samtidigt blev jag ju rädd, för det kändes som att han skulle slå mig. 
Jag förstod att jag levde i ett destruktivt förhållande tack vare mina grannar.  
De hörde att det skreks och knackade på. Jag minns att jag skämdes något så fruktansvärt, hur skulle jag bemöta det? 
Han blev ännu mer obehaglig och hamnade i psykoser. Senare tyckte han att jag skulle söka hjälp för att jag hade »så många problem«. Och det gjorde jag, började gå i samtal på Kriscentrum för kvinnor.
Det var där polletten ramlade ned. Terapeuten sa i princip att det fanns saker att anmäla, men att jag försökte säga att det nog inte var så farligt. Jag gick hos henne en gång i veckan första året. Ett halvår senare separerade jag och mitt ex.
Efter ett år med terapi gick jag med i en krisgrupp för kvinnor. Jag hade ingen aning om att den här möjligheten fanns. Den gjorde att jag kände mig mindre ensam. Vi var runt tio och alla satt med sin berättelse. Det var väldigt känslosamt att lyssna på, för det var så stark igenkänning. Många sa att det psykiska våldet nästan var värre än det fysiska, för det sitter kvar så länge. I gruppen fanns alla möjliga olika kvinnor, flera med hög status och chefspositioner. Innan jag själv förstod vad jag hade varit med om hade jag en helt annan bild av dem som utsätts för den här typen av våld. Men det psykiska våldet kan finnas i alla relationer, i familjer och även på jobbet …
Jag har ingen ny relation i dag, utan behöver återhämta mig och bygga upp mig själv igen.«

 

VINR (våld i nära relation) kan delas upp i flera olika typer av brott; systematiska kränkningar, ofredande, hot och övergrepp. Våld som sker inom en parrelation, nuvarande eller avslutad.

Hit kan du vända dig

• Hos samlingsorganisationerna roks.se och unizonjourer.se finns kontaktuppgifter till kvinnojourer.

• Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt. Telefonnummer 020-50 50 50. Drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid på uppdrag av regeringen.

• Socialtjänsten i din kommun erbjuder stöd till dig som är utsatt eller orolig för en anhörig. Även den som vill sluta utöva våld kan få behandling. Genom socialtjänsten är det möjligt att få skyddat boende.

• Terrafems rikstäckande jourtelefon, svarar på 70 språk,
020-52 10 10

• Organisationen MÄN svarar på frågor kring maskuliniteter, våld och vålds-förebyggande arbete. De utvecklar metoder för att förebygga våld bland barn och unga. Läs mer på mfj.se

• För personer som slår och vill sluta finns telefonlinjen Välj att sluta: 020-55 56 66, som även nås via sajten valjattsluta.se

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram