De fick sitt drömkontrakt

I Göteborg är 393 barnfamiljer hemlösa i dag. Motsvarande siffra förra året var 641. Då var Nour Alhendi och hennes två barn utan egen bostad. Nu har de ett förstahandskontrakt på en trerummare i Hjällbo.

För första gången har de en egen namnskylt på ytterdörren: N. Alhendi.
– Jag behöver inte oroa mig för att behöva flytta igen. Barnen kan fokusera på sin skola. De har ett hem med sina egna grejer. Och kanske kan jag få nya vänner här, säger Nour Alhendi.

Lägenheten har en rymlig hall, till höger finns ett badrum med tvättmaskin och torktumlare, rakt fram ett litet rum och till vänster ett stort sovrum samt ett kök och vardagsrum med utgång till en uteplats. Det här är deras hem, och de kan stanna så länge de vill.
Under sina sju år i Sverige har de haft nio olika bostäder, bortsett från de olika vandrarhem och korttidsboenden de haft däremellan. Och Centralstationen, som de tvingades sova på en natt när de inte hade någonstans att ta vägen.

Det är 1,5 år sedan vi besökte familjen Alhendi, då hyrde de en villa för cirka 13 000 i andra hand i Lilla Edet. Där blev de kvar i tre månader innan de flyttade tillbaka till Göteborg eftersom resvägen till skolan på Hisingen var för lång. En lägenhet i andrahand nära barnens skolor blev deras hem i tio månader, men de tvingades att lämna bostaden på grund av att den de hyrde av sa upp sitt kontrakt. Fristen att hitta någonstans att bo var bara några veckor.

Många av de erbjudanden Nour Alhendi har fått genom åren har varit orimliga. Vissa har velat ha mellan 30 000 och 100 000 kronor i betalning för ett andrahandskontrakt. I bostadsgrupper på Facebook har manliga uthyrare förväntat sig sexuella tjänster i utbyte.
I fem år har Nour Alhendi betalat för ett medlemskap på Boplats och samlat ihop över 1 600 poäng. Hon har sökt hundratals lägenheter och har i snitt fått gå på en visning om året. Till slut ledde det till ett hem. 
– Jag tittade på lägenheten i februari och jag ville verkligen ha den. Jag hoppades allt jag kunde. Efter en månad ringde de och sa att jag fick den. Det kändes mycket bra, mycket fint, säger hon och lyser upp där hon sitter i den blåa sammetsoffan hon köpt till rabatterat pris av en snäll återförsäljare.

När vi senast sågs låg familjens ägodelar fortfarande i flyttlådor. De var alltid redo att röra på sig. I dag är allt uppackat. Alla saker har sin plats. Tavlor hänger på väggarna, foton är inramade på sängbord och smycken ligger i skrin. Många inredningsdetaljer har Nour främst köpt i secondhandbutiker.
Tidigare var lägenheten en del av ett gemensamt utrymme för de boende i huset. I dag har den delats upp till två lägenheter. Nour Alhendi och barnen är de första som bor här. Den höga hyran på 11 176 kronor är dock för dyr, tycker Nour. I framtiden ska hon försöka att byta den till något billigare, men just nu behöver de bara få ha en trygg plats.
Sonen Zeyad lägger sig över sin mammas knän i soffan. Han är åtta år gammal och går på Brunnsboskolan på Hisingen eftersom de bodde där tidigare. Nu vill han gå på en skola som ligger närmre hemmet för att få kompisar i området.
– Jag ska börja i tvåan. Men jag vill byta till Eriksboskolan, säger han.

Till hösten blir det förhoppningsvis även studier för Nour som vill läsa in gymnasiet nu när hon är klar med sina svenskastudier på SFI (svenska för invandrare). Nyckeln till att lära sig språket, utöver SFI, har varit att titta på filmer och gå till språkkafé i stan och i Hammarkullen, berättar Nour som har en helt annan energi än sist vi sågs. Då led hon av en sådan stress att hon en dag blev hämtad med ambulans för att hon hade tryck över bröstet.
– Nu spelar jag musik och dansar varje dag här hemma. Innan gjorde jag inte det, jag var inte glad. Nu kan jag sova om nätterna, och jag kan drömma, säger Nour och skrattar till och fortsätter.
– Kanske kan jag träffa en person som gillar mig och som jag gillar.

Vad är ditt mål nu?
– Att prata ännu bättre svenska, studera och få ett jobb. Jag träffade en handläggare på arbetsförmedlingen och vi pratade om att jag kanske kan försöka hitta en kurs så att jag kan jobba med administration i framtiden. Kanske inom socialen eller skola. Men först måste jag studera mer.

På spisen kokar Nour arabiskt kaffe och rör omsorgsfullt runt i den lilla kornblå kannan. Zeyad tar med mig till sitt rum som han delar med sin storasyster Leen. Två bäddade enkelsängar står placerade mot väggarna med en smal gång i mitten. Två fönster med mörklila gardiner vetter ut mot grönskan på gården.
Snart är det Zeyads åttonde födelsedag och han önskar sig en ny tand och visar sin glugg. Han tar fram en påse med ballonger och berättar att man kan göra figurer av dem, sedan räcker han över en lila till mig att blåsa upp.
Kaffet är klart och Nour dukar fram tre små vita koppar som hon ställer på det stora vita köksbordet. Fler än sju sorters småkakor är uppdukade. Zeyad berättar vad de olika sötsakerna innehåller: pistage, dadlar, sesam … Eller simsim som det heter på arabiska, förklarar Nour.

Vilken kaka är din favorit, Zeyad?
– Alla, säger han utan att tveka, men ångrar sig snabbt och pekar på pistage- och marsipankakorna som han inte gillar.

2013 flydde de från Syrien. En mardrömsresa de helst inte pratar om. Barnens pappa bor också i Sverige, i Stockholm. De pratar med honom nästan varje dag, kanske ska de träffas i sommar.
Nour Alhendis mamma och bror bor kvar i Damaskus. Själv vill hon aldrig flytta tillbaka.
– Här i Sverige finns frihet och goda människor. Jag kan tänka fritt, och göra vad jag vill, säger hon och öppnar upp dörren till den lilla uteplatsen där hon har en bänk och ett bord.

Klockan är strax efter fyra när vi ser Leen komma gående från busshållplatsen. Skoldagen på Skälltorpsskolan är slut och även den en timme långa resvägen hem med buss och spårvagn.
Hon häller upp ett glas vatten och sätter sig vid köksbordet en stund medan Zeyad och Nour går ut och spelar fotboll.

Sist vi sågs mådde Leen inte bra. Hon led av sin astma som förvärrades av stressen över familjens boendesituation.
– Det jobbigaste var när socialen sa till mamma att om hon inte hittar lägenhet kan vi ta barnen från er. Jag ville inte lämna min mamma. 

I dag är Leen en glad 14-åring.
– Det går bra i skolan nu och jag behöver inte längre oroa mig för att behöva flytta, och om vi kommer att hitta något nytt. Nu kan ingen säga till oss att vi måste flytta, säger Leen och fortsätter:
– Området känns bra och jag har bott i Hammarkullen innan så jag har lite kompisar här.

Har du fått några svenska vänner?
– Nej. Det är svårt för det är så många araber här, men jag skulle vilja ha svenska vänner också.

Vad har varit den största förändringen?
– Mamma är inte lika stressad längre, och inte jag eller min lillebror heller. Vi behöver inte byta adress, vi har en lägenhet, vi är trygga. De här sju åren i Sverige har varit tuffa med boende. Vi har kämpat.