Hemlös i hettan

Brutala rapporter om 1,25 miljarder döda djur, minst 33 döda människor och flera tusen förlorade hem. Vem bryr sig då om de som alltid sover på gatan?

Utanför Veteran Centre i Canberra vaknar Steven Dunboyle till liv efter ytterligare en natt ute i den röktäckta huvudstaden. De få människor som stuckit näsan utanför dörren denna förmiddag har burit mask och snabbt skyndat mellan start och mål. Steven Dunboyle frågar ironiskt nog efter eld, han vill tända en cigarett. Upplysningen om att han dragit i sig motsvarande två limpor, 400 cigaretter, de senaste 24 timmarna bara genom att andas in brandröken, rycker han på axlarna åt. 
– Jag har varit med om värre, säger Steven Dunboyle.

Det är fullt möjligt. För de 8 200 människor i Australien som sover på gatan är situationen allvarlig varje sommar. Värmeböljor, bränder och allmän ohälsa till följd av ett hetare klimat är inte en ny upplevelse för Steven. Däremot för allt fler australier. 
Bara i december ökade antalet uttryckningar för att undsätta människor med andningssvårigheter med 30 procent jämfört med december 2018. Miljöexperter säger att de drabbade delstaterna kommer lida av dålig luftkvalitet i många månader och vad brandkatastrofen kommer att orsaka på sikt, när konkurrensen om hjälpinsatserna hårdnar, är svårt att överblicka.
– Kanske får vi vänta på utlovade pengar, konstaterar Justin Barker. Han är stads-antropolog och forskare i hemlöshetsfrågor med särskilt fokus på barn och unga. I dag ansvarig för en statlig satsning på att förebygga hemlöshet bland tonåringar i Canberra: Youth Coalition of the ACT (Australia Capital Territory).

De tre miljoner kronor som regeringen har avsatt de närmaste tolv månaderna riskerar nu att användas till akuta insatser för att stötta katastrofdrabbade. 
– Jag vet inte hur bränderna kommer att påverka vårt arbete, men nu kan vi se att andra insatser prioriteras, att en generell panik sprider sig, att folk hamstrar mat och vatten och att alla upplever ett försämrat hälsotillstånd. Det kommer att innebära en försämring även för dem som redan befann sig i en svår situation.

I bästa fall, menar Justin Barker, kan den utbredda katastrofmedvetenheten leda till ett bestående uppvaknande. Och om inte …?
– Den här miljökatastrofen är allas angelägenhet. Precis som hemlösheten borde vara. Om vi efter dessa bränder inte kan offra lite av vår bekvämlighet till förmån för någon annan, om vi bara reagerar när Greta Thunberg talar, eller när vår grannes hus riskerar att brinna … Om vi inte efter detta förstår att vi måste hjälpas åt även när luften inte är rökfylld, ja, då vore det fruktansvärt sorgligt. 

Det brinner alltid i Australien på sommaren. Någon gång varje decennium mer än vanligt, och katastrofåren listas i nyhetsrapporterna när landet står i lågor på nytt. 
I september 2019 startar bränderna som nu ska gå till historien som de hittills värsta. I februari har 11 miljoner hektar brunnit. Tusentals hem har förstörts, nationalparker och unika djurarter har försvunnit i lågorna. De dramatiska bilderna på hjälplösa djur och människor som har tvingats fly för sina liv har chockat världen. Djur som överlevt bränderna svälter nu ihjäl för att all gröda, föda, brunnit upp. Djur med brännskador avlivas. Klimatforskarna är övertygade om att läget har förvärrats och att det kommer att bli ännu värre om det inte görs något radikalt.

Men det finns alltså de som säger att de sett sämre dagar. De har ingen stark röst, för när katastrofer slår mot alla samhällsklasser krymper utrymmet för de redan marginaliserade.
I Sydney uppmanar myndigheterna människor att stanna inomhus för att undvika att andas in den farliga röken, samtidigt som nyheterna rapporterar om ett stigande antal uteliggare i staden under 2019. I Adelaide signaleras i december »Code Red« för »rough sleepers«, alltså de som sover utomhus, och sociala inrättningar förlänger sina öppettider. I Melbourne håller simbassänger och biografer öppet gratis för hemlösa när temperaturerna närmar sig 50 grader. I Canberra öppnar tillfälliga sovplatser för uteliggare när luftkvaliteten är den sämsta i hela världen. Men på det hela taget står inte uteliggare i fokus när bränderna drabbar kustparadisen och välbeställda medborgare blir båtflyktingar i sitt eget land denna sommar. 

Nyårshelgen är stekhet i Melbourne. Vinden bränner som en fön rakt i ansiktet. Uteliggarna i förorten St Kilda, som samlas i små kollektiv längs Fitzroy Street, har under dagen följt solens omloppsbana och flyttat sig successivt in mot skuggan där temperaturen mäter 42 grader. 
Inne i centrum är dörren till gatutidningen The Big Issue tillfälligt dold bakom byggställningar, annars är läget närmast idealiskt: nära Southern Cross tågstation och på gångavstånd till många centrala platser där försäljningen av gatutidningen har bästa oddsen. 

Gemma Pidutti har jobbat på tidningen i tjugo år, i distributionen, där hon har daglig kontakt med försäljarna. Nyår infaller mellan två nummersläpp och aktiviteten är låg. Sommaren är en svår tid för försäljarna. Många turister köper inte tidningen, stamkunder har rest iväg på semester, och så hettan då, som gör att folk bara inte orkar stanna upp. För Melbournes 114 försäljare av gatutidningen är högsäsong lika med lågsäsong, förklarar Gemma. 
Försäljaren Andrew och följeslagaren Tony kliver in genom dörren på nyårsafton. Andrew köper fyra tidningar och berättar att han ska ta sig med tåg, om det går, till sina föräldrar söder om Sydney. De regionala färdvägarna har varit avstängda i flera dagar på grund av bränderna, men med buss ska det nog gå att komma fram. Tony köper inga tidningar, han är inte försäljare, men brukar komma in och prata lite. The Big Issue fyller också en social funktion. Så också för Michael Wood, som jobbar som volontär här sedan några år. Som framgångsrik affärsman hade han allt, men saknade ändå en mening. Insatsen att bemanna kontoret några timmar i veckan, har fyllt ett hålrum, berättar han. 

Nick Durham började också han som volontär, men är sedan tre år fastanställd. Nyårsaftons förmiddag går han en »pitchwalk«, för att stämma av läget på gatan med några av försäljarna.
Chris, 81, är ny försäljare sedan sex veckor, och står i hörnet Queen Street/Bourke Street.
– Jag var pianist innan jag började sälja tidningen, berättar Chris, som behöver den extra inkomsten för att inte hamna på gatan. 

Ett hundratal meter längre bort står David. Han är blind, en av The Big Issues många funktionsnedsatta försäljare. De rullstolsburna har ökat i antal på senare år. 
På William Street står Kelly på en väl synlig plats. Försäljningen har sina ups and downs säger han, ler stort och berättar energiskt om sin relativt nya bostad, en lägenhet alldeles i närheten där kommunen byggt nytt. Satsningen på flerbostadshuset är ett av många försök att aktivt bygga bort hemlösheten i Melbourne. 30 lägenheter där 15 reserverats för kommunens socialt utsatta och 15 sålts på privata bostadsmarknaden. Integreringen kommer på köpet, och priserna blir rimligare i dessa 50/50-projekt.

– Det märks stor skillnad. Det bor inte alls lika många på gatan nu, jämfört med för tio år sedan, säger Kelly. 
Men statistiken för hela Australien säger något annat. År 2030 kommer bristen på bostäder nå ett sexsiffrigt tal om inte stora förebyggande åtgärder sätts in. 

Inspirerade av en amerikansk modell har The Big Issue därför grundat Homes for Homes. Enkelt förklarat innebär det att den som säljer/köper en bostad skänker 0,1 procent av köpesumman till en fond. Ur denna kan sedan pengar sökas av byggherrar som vill stötta kampen mot hemlöshet genom att bygga nya billiga bostäder för behövande. Den som erbjuds en bostad får låna pengar till köpet, som hen kan betala av och på så vis så småningom komma att äga sitt hem. 
»Jag har sett byggbranschen kroka arm i detta projekt, rivalitet och kommersiella intressen har lagts åt sidan för att förbättra livet för marginaliserade medmänniskor«, skriver Steven Persson, vd för The Big Issue och initiativtagare till projektet, i ett mejl. 

Som av ödets ironi nådde Homes for Homes sitt första mätbara resultat i höstas. Ungefär samtidigt som landet började brinna och göra nya människor hemlösa, kunde fem personer, en liten barnfamilj och två kvinnor, flytta in i nya hem. 
Jema och Romel kunde starta om med sin ettåriga dotter i den lilla staden Yea norr om Melbourne, i ett litet nybyggt modulhus, tre rum och kök. I november fick Romel ett jobb och i januari fick familjen sitt andra barn. I Canberra har två kvinnor som tagit sig ur våldsamma relationer fått en trygg tillvaro i en delad lägenhet. Totalt 13 personer har hittills kunnat hjälpas ur hemlöshet genom Homes for Homes, enligt Louise Grey, marknadsansvarig för projektet. 
– 13 är bättre än noll och vi har precis börjat, säger Louise Grey som är övertygad om att Homes for Homes kan komma att fungera som ett sätt bland andra att bygga bort den utbredda hemlösheten i Australien. 

Phil Curtis, vd för den kristna organisationen Habitat for Humanity, är den samarbetspartner som byggt huset i Yea till Jema och Romel och gett dem ett räntefritt lån på tio år. 
– Än så länge är Yea inte ett brandriskområde och vi hoppas det fortsätter så, säger Phil Curtis som berättar att Habitat byggt ytterligare fem hus i området. 

Phil Curtis beskriver Homes for Homes som en komplex men okomplicerad idé som han inte ser något hinder för andra länder i världen att ta efter. Dock ser han svårigheter för hemlöshetsfrågan att tränga igenom i Australien.
– Bränder är visuella och skrämmande, men hemlöshet är något abstrakt tills du drabbas själv. Ändå är det många människor i dag som oroar sig för hur deras barn ska kunna ha råd att bo i framtiden. Det är så dubbelt. I katastrof-tider strömmar pengarna in för att hjälpa drabbade, samtidigt har vi människor som sover på gatan varje natt, år efter år, utan att vi bryr oss. 

I januari sprider sig eldarna och röken lägger sig nu över Melbourne. Flera vägar stängs av, tågtrafik försenas, ersätts med bussar. Det är ett knixande att ta sig fram med kommunala färdmedel, och ett ständigt uppdaterande av eldarnas spridning, styrda av växlande och starka vindar.  
Tågen går långsamt genom rökridåer, ännu inte eldhärjade områden, eller redan eldhärjade sotiga marker. I Canberra är nästan allt stängt på grund av den kraftiga röken. I Sydney däremot fungerar det mesta som vanligt, fast det äggskalsfärgade operahuset har fått en smutsgul nyans och på kaféerna syns brännskadade duvor picka efter smulor. Röklukten är inte lika intensiv som i Canberra, men myndigheterna varnar för ohälsosamma partiklar i luften och rekommenderar andningsmask. 

På Queen Street sitter Jeanelle på gatan, med benen i sin sovsäck. Hon har tillbringat en vecka här. 
I februari ska röken och värmen ersättas av skyfall och göra Jeanelles sovplats på gatan omöjlig. Men det vet vi inget om nu, när vi pratar om hennes akuta problem med den mögelskadade bostaden som gjort henne sjuk. Så sjuk att hon fysiskt brutits ner, förlorat sitt jobb som servitris och hamnat här, på gatan, med sin hund, som nu kryper fram ur sovsäcken för att hälsa. 
– Jag mår illa av att ligga ute i röklukten, men möglet är värre, säger Jeanelle och visar mig röntgenbilder och läkarintyg. 

Hon är 41 år, och helt utanför det sociala systemet, säger hon, och räknar upp alla instanser hon kontaktat för att få ekonomiskt stöd, en ny bostad och hjälp tillbaka till ett normalt liv.
Det är fredag och utanför det makalöst vackra och pråliga varuhuset Queen Victoria Building sitter fem miljöaktivister på gatan och protesterar. 
– Vi var fler förra veckan, försäkrar en ung tjej, som utstrålar energi och kamplust. 

Hon ser ut att vara runt 16 år och hade kunnat ha gatan som sin plats av helt andra skäl, om det velat sig illa. Tonåringar utgör en stor grupp hemlösa i Australien, ofta orsakat av sociala problem, missbruk och våld i hemmet. Ett importerat problem, liksom klimatförändringarna och brandkatastroferna, menar Pam Barker, nytillträdd vd för den feministiska, aktivistiska, nationella organisationen Yfoundations.
I aboriginernas samhällen skulle inget av ovanstående ha existerat säger hon.
– Ett bristande föräldraskap hade hanterats av samhället. Hemlöshet och vilda okontrollerade bränder förekom inte innan kolonisatörerna kom hit. 

Det hon säger befästs av samtliga nationalmuseer i Australien i dag. Här berättas hur ursprungsbefolkningen förstod sig på landet de brukade och levde av, hur lite nybyggarna förstod och hur vi ser konsekvenserna av det i brinnande stund.
Och för Pam Barker, som själv upplevt hemlöshet som tonåring och som vuxen ägnat sitt yrkesliv åt förebyggande åtgärder, hänger allt tydligt ihop: hemlöshet, klimatförändringar, flyktingströmmar, bostadsbrist, arbetslöshet, sociala problem, missbruk, hemlöshet … som en ond cirkel. 
– Nu har vi klimatflyktingar i vårt eget land, människor som sätts i båtar för att räddas. En del kommer att återvända till sina hem, andra inte. En del är försäkrade, andra inte. Att sälja mark som brunnit blir svårt, människor kommer att gå i konkurs, bli sjuka, deprimerade … 
– Jag tror inte att vi kommer att se de fulla konsekvenserna av detta på många år och frågan är om de konservativa människor som regerar vill se det alls. Men det hör ihop. Hemlöshet är en klimatfråga och klimatförändringarna en hemlöshetsfråga.  

Historiska bränder i Australien

Australian bushfire, Central Australia, 1975, 15 procent av landet brann upp.

Ash Wednesday, South Australia, 1983: 75 förlorade människoliv och över 2 400 förlorade hem. 

Black Saturday, Victoria, 2009: 173 förlorade människoliv och över 2 000 förlorade hem. 

Ännu namnlös, Queensland, New South Wales, Victoria, South Australia, 2019/2020: i skrivande stund 33 förlorade människoliv, 1,25 miljarder döda djur, cirka 1 000 djurarter och över 2000 hem bara i New South Wales.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram