Faktumförsäljaren Anita: ”Det var som att jag fick livstids fängelse”

Som barn överlevde hon sexuella övergrepp och psykisk misshandel. Som vuxen har hon överlevt tre av sina fyra barn, sina egna självmordsförsök och sitt missbruk. I dag trivs hon med livet, men väljer att inte ta emot behandling mot sin svåra sjukdom. Möt Anita Rinkovec i ett samtal om mörkret, men också om ljuset hon ser i slutet.

Det är strax efter lunch. Människor passerar in och ut från Caroli köpcentrum i Malmö. Vid ena ingången sitter Anita och skrattar. Framför henne står en kvinna som också skrattar. Hon heter Ingrid Olsson och bor i närheten. Handlar ofta här och stannar alltid upp för att prata om livet med Anita. Och för att ta ett bloss.
Utanför ingången tar de upp varsitt paket och tänder cigaretterna.
– Vi pratar om allt, och väldigt privat. Vi är båda upp i åren och har varit med om en del. Bra och dåliga saker, säger Ingrid Olsson.

Det är kallt ute så när ciggen når sin ände kör Anita snabbt in igen. Ingrid Olsson berättar om hur hon ibland brukar se Anita svisha förbi i sin elrullstol när hon står i kassakön i matbutiken.
– Vroom, så är hon borta, säger hon.
– Jag tar vattendrivande och måste snabbt på toa, svarar Anita.

Därför hade Anita ett krav när hon började jobba på Faktum för snart tre år sedan, att säljplatsen behövde ha närhet till toalett.
Här, på Caroli, har hon mött vännerna hon tidigare saknat i livet. De som frågar hur hon mår och som delar med sig av sitt inre.
– Det är alltid folk runt omkring mig. Alltid har de något de vill prata om. Många börjar med vädret och kommer sedan in på andra grejer.

Vissa har inte råd att köpa Faktum, men pratar ändå. Andra köper fler än en, för att de kan. Ann Sidbrandt är en av dem. Hon frågar Anita hur hon mår, eftersom hon inte sett henne på några dagar. Ann Sidbrandt berättar att hon till och med ringde Faktums kontor för att fråga om allt stod rätt till.
– Du är min låtsasmamma! säger Anita, skrattar och förklarar sin frånvaro:  
– Jag hade en läkartid och sedan var det nytt nummersläpp på Faktum, och då brukar det ta tid innan man kommer ut för att sälja.

Ann Sidbrandt köper det nyutkomna numret innan de kramar varandra hej då.

Anita tittar på sin mobiltelefon, en Nokia som nog är 20 år gammal, tror hon. Klockan är mycket, hon gasar upp med rullstolen och kör till entrén på andra sidan huset. Utanför köpcentrumet tar Anita upp en cigg ur sidoväskan, sätter den i munnen, men åt fel håll. Rättar snabbt till och tänder, men hinner bara ta ett bloss innan Joakim, som hon kallar Jocke, från färdtjänsten är här för att köra hem henne.
I bilen pratar de om dagens tidningsförsäljning. Anita säger att det gick bättre i går, samtidigt pekar hon mot fönstret. En stor vit byggnad uppenbarar sig längs motorvägen. Det är ett gammalt kvinnofängelse, berättar hon. Som numera är tomt. Vi pratar om att det borde göras om till bostäder.
– Alla kan få varsin cell, säger Anita.

Själv har hon bott i sin hyresrätt i 28 år. Enrumslägenheten ligger i Segevång i Malmö. Väl framme öppnar hon porten och tar sig med en elektrisk ramp upp för en halvtrappa, till postfacken.
– Då ska vi se om jag fått något kärleksbrev, säger hon och öppnar.

Där är det blankt.
– Nähä, men ingen post är bra post!

På Anita Rinkovecs dörr står det: Nej tack till reklam, men gärna ett hej!
Innanför finns kök, badrum och ett större rum där det är möblerat med en enkelsäng, tv-bänk och en stor grå fåtölj med fotpall. Den köpte hon för sina intjänade pengar från Faktum. Anita har dock aldrig suttit i den, för hon kan inte komma upp. Den finns för att göra det hemtrevligt. Kuddar är prydligt uppställda och det är städat överallt, utom i mikrovågsugnen, berättar hon, och medger att hon är pedant.
– Jag har varit städerska, eller som jag kallar det, trivseltekniker. Om du inte har rent omkring dig så trivs du inte. Och det är ju den som städar som ordnar trivsel. Därför har jag döpt om det till trivseltekniker.

Hon har nyligen fyllt 79 år. En ålder Anita aldrig trodde att hon skulle nå. Många gånger har hon försökt avsluta sitt liv. 1980 kastade hon sig framför en buss. Mjälten sprack och höftleden krossades.
– Det var inte planerat. Men jag orkade inte mer. Jag orkade inte mer. Allt som har hänt. Jag var inte mer än fem år när jag blev sexuellt utnyttjad av min styvfar. Han onanerade i munnen på mig, men jag förstod ju inte vad det var han gjorde. När jag sa det till min mor sa hon att jag skulle låta honom ha lite roligt. Hon bjöd på oss flickor. Min syster tog livet av sig när hon var 46 år.

Livets plågor har dömt henne till ”livstids fängelse”. För kroppen minns, och minnena släpper inte taget.
– Gud vad jag hatar honom. Och min mor också!

Hon korsar armarna och håller om sig själv.
Anita växte upp med två systrar och två bröder. I dag lever en syster och en bror. De ses sällan, men håller kontakten. Hennes bror är väldigt snäll och har tidigare hjälpt till ekonomiskt, men det behöver han inte längre.
– Men jag har ett fruktansvärt minne som visar på hur hemsk min mor var. Jag ryser när jag tänker på det. Du ser hur jag skakar, säger hon och håller fram handen.
– Vi hade en katt, och så fick den ungar. Mor lade ned dem i en säck och höll ned dem i en balja med vatten. De gnydde och jag blev helt hysterisk. Då sa hon: jag kan göra det med dig om du inte passar dig. Hon höll kvar dem till de tystnade.

Det mörka hemmet bröt ned Anita. Hon blev utstött i skolan och hade svårt att koncentrera sig. Om hon gick ut med några betyg, det minns hon inte. I så fall var de sämst möjliga. När Anita var 14 år reagerade en granne på hur hon mådde och det ledde till att styvfadern dömdes. 
Anita hamnade på ett barnhem där hon inte trivdes. Åren som följde bestod av rymningar och tjuveri. De snodde en bil och åkte till Stockholm. Gjorde inbrott i sommarstugor, brände upp möbler för att värma sig. Slangade bensin ur bilar. Tiggde. Men de var efterlysta så det dröjde inte länge innan de blev funna.
Anita placerades i ett fosterhem, hos en ”snäll kvinna”.
– Men jag ville inte att hon skulle få pengar för mig så jag gav henne ett helvete.

Runt om i lägenheten är godis och frukt utplacerat. Äpplen och clementiner, stora Plopp-chokladkakor och en skål är fylld med karameller och chokladhjärtan. Men Anita äter dem inte.  
– Jag köper det som prydnad för jag vill vara som alla andra. Ibland nallar jag en karamell, men de flesta slänger jag när de ruttnar.

Att äta ger Anita ångest. Det var efter styvpappans övergrepp som hon började svälta sig själv. Mamman tvingade henne ändå att äta, men då kräktes hon upp maten. Anorexi och bulimi har varit del av vardagen sedan sjuårsåldern. Och självskadebeteendena blev fler med åren, armarna fylldes med ärr. I Faktum har Anita tidigare berättat om hur hon som 70-åring bytte skärsåren mot tatueringar. Den första blev en stor ros på halsens högra sida. Nu kan hon dock inte tatuera sig längre på grund av att huden är för tunn. Om så inte vore fallet skulle hon vilja göra en sista och skriva: Nu räcker det!
Ord har alltid varit ett sätt för Anita att ventilera, utöver det som är inbränt på ena armen: ”Humor och tårar är kroppens ventiler”.
– Jag har skrivit sedan jag var barn. Alltid klottrat, men det är inga vackra grejer. Jag har behövt få ut skiten.

Hon rör sig in till det andra rummet. Ur ett svart skåp tar hon fram tre pärmar. En röd, en med en bild på två hundvalpar och en blå med snittblommor. Pärmarnas yttre är ljusare än dess inre som vi snart ska få ta del av.
– Kan du hämta mina läsglasögon? De med röd ram, ber Anita och berättar att hon inte läst pärmarna på ”hundra år”.

Hon öppnar den blå. Hittar brev hon skrivit till sina barn, men som aldrig skickats. Vissa texter är skrivna för hand och svåra att tyda. Andra på skrivmaskin. Anita läser högt, sida upp och ned, slutar inte. Dagboksutdrag om barndomen, alkoholen, männen som svikit henne, barnen, pengar … Men också många texter om att hitta styrka och kämpa mot det förflutna.
”Min sjukdom är svår ja mycket svår men det finns en som inte är lika svår men minst lika farlig och det är att tycka synd om sig själv och ge upp all kamp om ett bättre och rättvisare liv. Jag Anita Gunnel Rinkovec tänker absolut inte ge upp jag kämpar för ett bättre liv där det finns plats för kärlek, gemenskap, värme och livskvalitet, där jag är jag och ingen annan ingen pajas som jämt och ständigt skall försöka att tillfredsställa alla andra i min omgivning. Nu gäller det mitt liv och mina behov i första hand det är viktigare än något annat.” (Onsdagen 22 juni 1994.)

När Anita tar upp pärmen med hundvalparna och vänder upp första sidan tystnar hon. Där syns en bild på henne, från en resa till Finland. Året var 1990.
– Jag var ju snygg, jag hade stickat den tröjan själv, säger hon. Det här skulle vara min sista resa, in i döden. Jag skulle ta livet av mig, hoppa från båten. Men av någon anledning blev jag full istället och träffade en kille. Vi dansade och hade kul. I dag kan jag känna att det var tur att jag aldrig gjorde det jag åkte dit för att göra.

När hon lägger ifrån sig orden om hennes förflutna börjar hon att frysa.
– Det här är känslomässigt. Att se det där från Finland skakar om … Jag har inte tänkt på den resan på många år. Jag skulle inte ha levt i dag. Egentligen.

I maj ska ett urval av Anitas samlade livsbetraktelser publiceras i tredje utgåvan av Faktum Novell. Hon ber mig ta ut det som ”är bäst” och resten vill hon att jag gör mig av med. Anita vill aldrig mer se pärmarna.
– Jag orkar inte ha dem här. Tänk när jag dör … Bränn dem!

Vi tar oss ut till köket igen. Anita behöver en cigg. På ena köksväggen, eller på flera väggar, hänger massvis med vykort med olika motiv och hälsningar ”Tänker på dig”, ”Grattis från oss”, katter, hundar … tulpaner.
– De flesta är från Karin, hon är min bästa vän. Vi har känt varandra i snart 40 år. Det var hon som hjälpte mig med min anorexi. Jag började bjuda henne på middag, eller rättare sagt jag drack min öl, hon åt min middag.

Anita beskriver henne som en motpol till sig själv. Karin, som även varit hennes läkare genom åren, varken röker, dricker eller äter kött.
– Vi är så olika, men ändå sa det bara klick när vi träffades.

Själv ger hon också gärna bort vykort. När det är jul får Faktumkunderna julkort från Anita. Hon köper dem i tobaksbutiken i Caroli och skriver personliga hälsningar. Utöver pennan ligger även penseln nära, eller den låg nära. Förr målade hon mer, när hon drack. På köksbänken står en Seagram’s whiskey, men ur den klunkar hon sällan. Anita tar fram ett litet fotoalbum. Däri finns abstrakta verk i starka färger. En kallar hon Galen, en annan Smärta, en tredje Min mat. Den rödrosa, som en hibiskus, heter Ond.
Utöver väggarnas vykort-tapetsering hänger foton på olika människor. En man sitter tillbakalutad. Han är en gammal älskare.
– Och titta, där är jag och Anna, säger hon.

Anna är en av hennes fyra döttrar. På fotot håller Anna om sin mamma som sitter på en stol. De tittar rakt in i kameran.  
– Hon var min älsklingstös. Vi var mest lika varandra. Hon bodde hos en fosterfamilj och hos mig. De brukade bjuda in mig på söndagsmiddag.
Hur är det att prata om henne?
– Det är svårt. Jag minns henne som elak, men väldigt gullig. Det var narkotikan som ställde till det. Vi hade kontakt de sista åren. Gick ut och åt, för hon var glad i att äta. Hon skrev också mycket, vackert och djupt.

”Du är som skyarnas fall vild, god och älskvärd, du är min mamma och jag älskar dig för den du är, du är en sårbar människa, öm kärleksfull, öm och snäll, I all evighet finns du inom mig, din egen dotter”
(Från Anna till Anita, 1993.)

Anna dog av en överdos när hon var 46 år. Då var hon hemlös.
Överdoser har tagit tre av Anitas barn.
– Jag var ju sjuk. Jag kunde inte ta hand om dem.

En lång tystnad följer. Den dotter som ännu lever har Anita ingen kontakt med.
– Hon är funktionsnedsatt. Jag hade henne hemma några år, men hon var stor och aggressiv. I dag bor hon på ett stödboende.

Inne i det stora rummet står ett inramat foto på yngsta dottern. Bilden är tagen strax innan hon dog, 24 år gammal.
Anita har både barnbarn och barnbarnsbarn, men hon har ingen kontakt med dem. Ena barnbarnet, Christian, har hon träffat en gång. I dag är han 16 år.
– Jag har skrivit en bok till honom, men han har inte fått den än.

Ur en av kökslådorna tar hon upp ett album. Det står ”Till Christian från jaja”, jaja betyder mormor på grekiska. För hans pappa är grek. I boken skriver hon sina tankar om att de inte träffas.

Anita kliar sig frenetiskt på ryggen. Med ena handen och sedan den andra, för att komma åt på båda sidorna.
– Åh, min klåda. Det var så de upptäckte att jag har problem med njurarna, att jag kliade mig så. Det är outhärdligt.

Njursvikten gör att hon bara har några månader kvar att leva. Anita vägrar att ta dialys. Det är inte ett värdigt sätt att leva sin sista tid, tycker hon. Dör hellre den naturliga vägen än att behöva vara på sjukhuset flera dagar i veckan, fem timmar per gång. Och bli ”helt utslagen”.
– Jag kan leva två, tre år till med dialys, eller tio. Men hur? Jag kan ju inte jobba på Caroli mer och vad är det då för livskvalité? I mars ska vi ta nya prover och se hur långt det gått. Men jag blir aldrig 80 år.
Vad kommer du att sakna i livet?
– Ah … faktiskt ingenting. Eller jo, jag kommer att sakna att sälja Faktum. Och Karin. Hon är över 80 år nu och jag sa till henne att jag skulle kunna gå på dialys för hennes skull. Tills hon går bort, bara för att jag inte vill lämna henne ensam bland alla dessa rovdjur på jorden.
Vad sa hon?
– Karin vill inte att jag ska göra det för henne. Utan för min egen skull, i så fall.
Hur har du tagit dig igenom allt mörker du upplevt?  
– Jag tror på honom, Jesus, säger hon, blickar upp och fortsätter:
– Annars hade jag inte suttit här i dag. Jag är ingen fanatiker, men jag tror att det finns en mening med allt som händer. Det är så många som kommer fram till mig och berättar om sina problem. Jag är ingen försäljare. Jag är rena psykologen. Det var inte meningen att jag skulle dö tidigare i mitt liv. Jag behövdes här nere, för att hjälpa andra människor. 

* Anna och Christian heter egentligen något annat.

Vännen Karin om Anita

”När jag träffade Anita för 40 år sedan var hon väldigt ensam och utlämnad. Och jag kände ett speciellt ansvar på grund av hennes bakgrund. Hade hon växt upp under andra förhållanden tror jag att hon hade kunnat gå långt, socialt sett. För Anita är en väldigt generös, varm och rolig person. Det har alltid funnits inom henne, men varit massa störningar inifrån och utifrån. 
Den Anita som Faktumköparen möter är den hon alltid varit, men som inte fått ta plats förrän nu. Och i dag gör hon något verkligt meningsfullt med sin vardag. Det är ett vittnesbörd, människor behöver göra något meningsfullt för att komma till sin rätt.”
Karin, läkare och vän

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram