Från snick-snackare till sanning­sägare

Josefin Neldén är en lagspelare. Inte den som armbågar sig fram och hugger efter huvudroller. Josefin Neldén definierar sig inte ens som skådespelare. I sitt yrkesliv går hon på lust och känsla. Därför syns hon som psykotisk tonårsmamma på bio i höst.

Det var aldrig en fråga om »ja« eller »nej«. Jag menar, en sådan roll tackar man inte nej till, säger Josefin Neldén, tittar upp från rabarberpajen och ler med de markerade smilgroparna som sedan 2005 träffat en växande publik genom uppmärksammade film-, tv- och teaterroller.

Osökt tar vi det roliga först, när vi pratar om filmen som nu går upp på biograferna. Psykos i Stockholm, av Maria Bäck, är visserligen långt ifrån ett lustfyllt drama. Men här finns många dråpligheter.
I korthet handlar filmen om en tonårsmamma som åker till Stockholm över helgen med sin dotter för att fira hennes 14-årsdag. Men redan på tågresan upp börjar tecknen som varskor dottern om vad som är på gång: »Mamma, vad gör du? Mamma? Du håller inte på att bli snurrig va?«
Josefin Neldéns motspelerska, den unga Josefine Stofkoper, är den vi följer in i den annalkande katastrofen. Det är hos 14-åringen tittarens sympatier ligger. Josefin Neldéns roll är komplex. En mamma som älskar sin dotter, och ändå är grymt elak mot henne. En svårt sjuk person, som trots allt hemskt hon gör och säger, lockar till skratt.
Det är lätt att föreställa sig att några av scenerna var rena drömmen för en skådespelare. Scener där den psykotiska mamman är uppfriskande tyken. Något som också Josefin Neldén, uppvuxen på Hisingen i Göteborg, uppskattat.
– Det var SÅ roligt att få göra vissa av de scenerna. Så befriande att bara få säga vad som faller en in, och fullständigt skita i vad andra tycker.

Mamman är i sitt sjukdomstillstånd helt obrydd om tillvaron. Drar en grov fräckis högt och ljudligt på sofistikerad finkrog och gapskrattar lika högt och rått åt sitt eget skämt. Det är hemskt att känna med den 14-åriga dottern, ändå blir situationen komisk. Vi radar upp fler exempel, där vi sitter på en uteservering i Göteborgs hamninlopp, och Josefin Neldén säger att hon inte hade särskilt svårt att tycka om sin rollfigur.
– När man ser filmen, är känslorna hos dottern, såklart. Och jag tycker om att filmen tar barnperspektivet. Men jag ser mamman utifrån hennes sjukdom, hur hon glider in och ut ur en parallell värld, och jag gillar henne även om jag inte tycker om alla hennes handlingar.
– Tveklöst en utmaning att hitta nyanserna, säger Josefin Neldén, glad åt förtroendet att få gestalta en så annorlunda roll. Fjärran den starka, strävsamma och kompetenta Maggan i Vår tid i nu. Eller den snälla tjejkompisen Lena i Känn ingen sorg.

Ett och ett halvt års förarbete till trots kände Josefin Neldén både en och två gånger under inspelningen att hon var ute på djupt vatten. Orolig för överspel. Det nära samarbetet med regissören Maria Bäck innebar mer än trygghet. Det var en förutsättning.
– Jag har nog aldrig tidigare behövt luta mig så mycket mot en regissör. Men Marias film bygger ju på egna upplevelser, så när hon var lugn, fick jag också vara det.

Filmen fick stående ovationer vid premiärvisningen och invigningen av filmfestivalen i Göteborg i början av året och väntar nu på mottagandet i resten av landet. Biopubliken och recensenterna ska få säga sitt, sedan pandemin försenat biopremiären.

Helt lätt är det inte att ladda om, medger Josefin Neldén, som för länge sedan lämnat inspelningen bakom sig och nu längtar efter nya sammanhang. Men covid-19 och en ny familjemedlem, Sally, 6 månader, sätter för tillfället dagordningen. Att vara föräldraledig under en pandemi har ändå inneburit en tydlig uppgift i kristid. Det har minskat effekten av alla inställda jobb. För Josefin Neldén hade tillvaron sett ungefär likadan ut den här våren och sommaren, med eller utan pandemi. På minussidan finns förstås det begränsade umgänget med nära och kära som de inte kunnat träffa så mycket.
I grundskolan var Josefin Neldén den lite aparta tjejen som inte riktigt klickade med sin omgivning »på rätt sätt«.
– I de tidiga skolåren så fanns hos mig en sprallig snick-snackare, som tog sig fram ganska bra. Sen hyvlades det ner. I mellan- och högstadiet kände jag aldrig att jag funkade emotionellt med andra, men jag anpassade mig.

Sitt utlopp fick hon genom teatern då föräldrarna såg till att hon kom med i en barnteatergrupp.
Under gymnasietiden på Hvitfeldtska extrajobbade hon som ungdomsreporter på Göteborgs-Posten, och på redaktionen träffade hon en likasinnad från samma gymnasieskola som också engagerade henne i skolans tidning och elevförening.
– Där hittade jag tillbaka till något som kändes mer som jag. Det fanns även en lärare på skolan, min svensklärare, som blev otroligt viktig. Hon och min nya kompis öppnade en annan värld för mig.

Nya sammanhang där hennes känsla för lagarbete passade in, där var och ens bidrag var betydelsefullt.
Intresset för språk kommer också hemifrån. Josefins mamma Kristina är språklärare i tyska och hemma i huset på Hisingen bodde ofta tyska vänner och gäster.
Som lillasyster till en åtta år äldre bror hade den uppväxande Josefin ytterligare en förebild. Syskonrelationen, den längsta vi har i livet om vi får leva, är värdefull för henne och när vi pratar om vad som är rimligt att förvänta sig den här konstiga sommaren 2020 säger hon att det hon hoppas mest på nu, och gläds åt, är ett besök från Härnösand. Där bor brorsan.
– Vi är olika, har olika intressen, olika temperament och väldigt olika sätt att ta oss an livet. Det lär jag mig mycket av, säger hon.

Han har format hennes musikintresse och inte sällan fastnar de i politiska diskussioner.
– Nu jobbar han dessutom med krisberedskap i Västernorrland, så vi har förstås pratat mycket om pandemin.

Liv och död. Hur livet utan ett syskon hade kunnat te sig är en tanke som Josefin Neldén, liksom de flesta med syskon, slagits av. De står varandra nära, kort sagt, och åtta års skillnad från start gör ingen skillnad i dag. Familjerelationer är generellt sett annars inte det lättaste att hantera, konstaterar vi. Och det blir som en brygga över till den aktuella filmen igen.
Enligt en studie från Malmö högskola får enbart var tredje förälder som vårdas för psykisk ohälsa i Sverige riktat stöd till sina barn. Åtta av hundra barn i Sverige har en förälder som vårdats för psykisk sjukdom eller missbruk och den skam, den oro och de dubbla känslor man som barn till psykiskt sjuk förälder känner, skildras starkt i Psykos i Stockholm.

Kan filmen få någon samhällelig effekt?
Josefin Neldén ser skeptisk ut vid frågan.
– Jag gillar inte det där nyttotänket. Det här är en drabbande konstupplevelse. Visst är det en bra grej om den skapar ringar på vattnet och det är uppenbart att det finns brister inom det här området. Det är en väldigt aktuell fråga som filmen belyser. Men det är inte där värdet av den ligger, säger hon.

Markerar. Vänligt, men otvetydigt. Och när ämnen som metoo och moderskap kommer på tal säger hon ifrån.
– Nej, det hoppar jag gärna över. Min dröm är att någon gång få uppleva en intervju där detta aldrig skulle vara en fråga. Jag kan känna mig lite dum som säger det, som att jag ber om något fräckt, och det stör mig också, för tro mig, jag tycker att metoo är oerhört viktigt att prata om, och egentligen är det intressant att prata om moderskap också, särskilt som den här filmen berör det ämnet. Men det har blivit för mycket av det där. Lite geggigt. Att man får vissa frågor bara för att man är kvinna, eller mamma. Ibland har jag också känt att journalister enbart ställer frågor som bekräftar sånt de redan läst.

Nu blev du lite tyken. Det var roligt. Jag skriver det.
– Åh, jag kommer att ångra det här när jag läser det, säger Josefin Neldén, skrattar och gömmer ansiktet i händerna. 

Den avsatta timmen för fotografering tar vid. Josefin Neldén är glad framför kameran. Det känns och syns att hon tycker det här är roligt. Okomplicerat. Fri lek, liksom.
En vecka senare, på telefon, tar vi upp den där lustkänslan som styr henne i jobbet. Till lagarbetet på teatern eller i filmteamet, till exempel. Eller i valet av roller.
– Jag är väldigt noga med att verkligen lyssna på mig själv numera. När jag tidigare i mitt yrkesliv inte gjort det, utan kanske mer gått efter andras önskemål, så har jag verkligen upplevt det som plågsamt att prestera i en roll som jag inte riktigt känt för. Jag mår inte bra av det.

Handlar det om trygghet?
– Kanske, men jag skulle säga att det handlar om vem jag är. Jag har aldrig identifierat mig som skådespelare och låtit mitt liv styras av det. I så fall hade det till exempel varit bättre för karriären att bo i Stockholm. Men jag mår mycket bättre i Göteborg, så då är det lite skit samma. Göteborg har inte slutat kännas som en plats där jag utvecklas och hittar nya grejer.

Redan som liten var visserligen skådespelare drömyrket, men det hade absolut kunnat bli något annat av Josefin Neldén.
– Att vara öppen för det har aldrig känts dramatiskt. Det skulle inte ändra min -person, eller vem jag är.

Hon har också gjort annat. Pluggat idé- och litteraturhistoria, till exempel. För att det var lustfyllt och intressant. Kanske också för att väga upp ett litet bildningskomplex, som inte stört eller styrt henne, men ändå funnits där, sedan hon fått ta sina egna vägar till skådespeleriet genom folkhögskola och en period av teaterstudier i Paris.
– Jag har nog alltid lidit lite av att inte ha den formella utbildningen för yrket, säger hon och medger en viss ängslighet.
– Det är ett drag som funnits hos mig så länge som jag kan minnas. Det är inte mitt främsta karaktärsdrag, motsatsen finns mer av, men kanske finns det där som en motvikt. För att hålla en balans, säger hon och konstaterar att hon ibland hade önskat sig en annan viktning mellan de båda egenskaperna.
– Det är onödigt att lägga mycket energi på att fundera på hur saker ska landa istället för att testa hur det landar.

Det har hon kommit fram till efter många år av prestationsångest som också gjort att hon under tonåren tampades med ätstörningar och blev stresskänslig. Med detta sagt, armbågarna finns, och visar sig, vid behov.
– Jag har absolut fajtats för, och vunnit, flera jobb. Och även om jag inte är den som hörs och syns mest i alla sammanhang så finns en bestämd sida hos mig som motsäger min självbild av att jag inte har så mycket kött på benen. En kollega som jag diskuterade detta med sa: »Men Josefin, du är en sån som när du väl påstår något, så låter du så säker att jag blir osäker.«

Så, tillbaka till framtiden.
– Jag bär gärna huvudroller, har inget problem med det, och jag ställer mig inte medvetet i bakgrunden. Men jag måste göra sånt jag känner är rätt för mig.

Vad det skulle kunna vara under 2020-talets fortsättning är än så länge ett oskrivet blad. Men i Josefin Neldéns huvud finns en ny och annan roll i filmbranschen.
– Jag skulle gärna skriva och vara involverad i rollbesättning och annat som intresserar mig. Jag tycker om filmarbete som innebär ett annat sorts team work än det traditionella där alla har sina givna uppgifter och du som skådis kommer in först på slutet. Jag vill ta större del i hela processen.

Hon bär på en egen filmidé, men vad den handlar om vill hon inte avslöja.
– Nej, det tänker jag inte berätta.

En mer officiell dröm finns också, och det är att få göra ren komedi.
– Typ som The Office. Jag älskar den humorn. Och jag tänker att jag faktiskt är ganska rolig.

Josefin Neldén

Yrke: Skådespelare
Född: 17 december 1984 i Göteborg
Familj: Sambo Daniel Andersson och döttrarna Mary, 5 och Sally, 6 månader
Karriär: Slog igenom 2005 i Ulf Malmros film »Tjenare kungen« och gjorde sedan scendebut på Angereds Teater. Nominerades till en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll 2014 för rollen som Lena i filmen »Känn ingen sorg«. Otaliga roller på Backa Teater genom åren och känd för hela svenska folket som Maggan i dramaserien »Vår tid är nu« i SVT.
Aktuell: Med filmen »Psykos i Stockholm«, i regi av Maria Bäck. Biopremiär 28 augusti.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram