Caroline af Ugglas: ”Jag är rädd för att ha tråkigt”

Som tonåring var hon en riktig jävelunge. Som vuxen är hon folkkär. Ändå är Caroline af Ugglas väldigt mycket densamma nu som då. Mellan stallet och studion berättar den hästtokiga artisten och konstnären varför hon inte vill medicinera och varför hon undviker att ta ett glas för mycket.

Jag drar undan de röda sidengardinerna och ser ut över de spanska bergen. På högra väggen i sovrummet hänger en tavla, ovanför sängen en annan, ute i hallen en tredje. I vardagsrummet … fyra, fem, sex. Utanför toaletten: sju, i hallen en åttonde … Alla med samma motiv och signatur: Caroline af Ugglas. Utan att veta har jag hyrt hennes hus i Spanien. Där och då tänker jag ”vad gör hon nuförtiden”. 
Det är en solig junidag när Caroline af Ugglas partner Heinz Liljedahl hämtar upp mig och fotograf Per Englund vid Kungsängens tågstation. 

När Heinz kliver ur den vita jeepen inser han att morgonens kaffekopp står bak på bilen. Han är förvånad över att den har klarat den skumpiga bilfärden från gården, kaffet har dock blivit för kallt. Det hälls ut och koppen läggs i bilen som redan är fylld. Framför allt med hästprylar. Jag får göra plats för att kunna sätta mig. 
Vi kör ut på landet, passerar gula och gröna fält. Heinz pekar på en ladugård på höger sida. Där har han öppnat en vilt- och fiskbutik med bland annat gös som han fiskar i Mälaren. Efter en kvart åker vi in på parets mark. Betande hästar är det första vi möter och sedan ser vi Caroline af Ugglas komma ut från huset med två bostonterriers i följe.
– Jag känner mig som en bajskorv, säger hon och hälsar med ena handen och håller en plastpåse i andra. Hon samlar bajs.  

Någon av hundarna, Niva och Vivi, bajsar inomhus. Men ännu är det inte utrett vem av dem det är som lämnar små ”maränger” efter sig. 
Caroline frågar när vi ska äta lunch, för om inte nu direkt (klockan är 11.00) behöver hon ta en macka. Och så blir det. Vi går till köket som ligger en våning upp och hon gör iordning två skivor grovt bröd med ost och gurka. 

Efter ett samtal om upplägg för dagen rör vi oss mot ateljén, ett rum med mycket ljusinsläpp. Men längs ena väggen är gardinerna fördragna. Det naturliga ljuset är inte alltid det bästa, förklarar Caroline. Hon använder hellre ljusrör på hjul.
Caroline af Ugglas drar på sig målarkläderna, ett par jeans och en vit t-shirt. Båda med fläckar från förr.
– Ska jag ha lite smink kanske?

Hon springer till badrummet och sveper på ett lager mascara och målar läpparna blodröda. 
– Jag tycker inte om att bli fotograferad. Jag skulle aldrig vilja bli fotomodell, säger hon.

I ateljén spenderar hon fem till sex timmar om dagen, vilket hon egentligen tycker är skittråkigt. 
– Jag blir jättearg när jag målar för att jag behöver sitta still och höra rösterna i mitt eget huvud. Men efteråt så blir jag så fruktansvärd tillfredsställd.

Hon lyssnar gärna på ljudbok under skapandet, har precis avslutat Kåda av Ane Riel som hon tycker var ”jättefin”. Caroline af Ugglas är självlärd, men har konstnärskap i blodet. Hennes morfar målade och blev betraktad som rätt egen på sin tid.

Caroline minns sitt första verk som hon gjorde när hon var tio år.
– En kompis hade målat en så jävla fin häst och jag bestämde mig för att göra en ännu bättre. Och det gjorde jag också. I tre veckor höll jag på med skuggor och byggde ut, säger hon.

Djuren är nästan alltid närvarande i verken, liksom clownnäsan och skräpet. 
– Jag gillar skräp. Det är blommor för mig. Jag tycker att det är så vackert.

Något som också alltid syns är konstnären själv. För hon kan inte måla någon annan. De blir fula eller konstiga då, menar hon.
– När jag målar mig själv är jag trygg och jag kan egentligen vara vem som helst. Men så fort det är någon annan så är det någon annan, förstår du? Jag målar hellre mina bästa vänner, djuren, för de är mycket sötare.

Hundarna Vivi och Niva springer runt i ateljén, vilket gör att de ofta sprider små färgglada tassar i huset. Även Caroline gör avtryck. Inte minst på den, inte längre så vita, väggen vid dörren. Här stretchar hon axeln och det syns i form av en handflata. 
Målningen framför henne har precis blivit klar. På canvasen är Caroline porträtterad i röd klänning med långt släp i ett torrt berglandskap, jagad av en stor tjur. Den utspelar sig i södra Spanien i närheten av huset de har haft där sedan 2010. Varje vinter tar de bilen söderut och stannar några veckor. Caroline får ro att måla i sin lilla ateljé, omringad av apelsinträd. (När jag några veckor efter intervjun pratar med Caroline över telefon och frågar vad målningen heter, har hon inte riktigt bestämt det än. Hon ber att få återkomma. Samma kväll skriver hon ett sms: ”Tjurig, ska den heta”. Men lika snabbt ångrar hon sig: ”Nej, den får heta Tjura inte, för vi ska alltid vara positiva.”) 

Tjura inte är ett av de över 20 verk som ska visas på en utställning i Lysekil i slutet av juli. Det är inför den hon målar nu. En vän som nyligen lånade huset i Spanien hämtade hem några tavlor som också ska med till Västkusten. Vännen blev dock stoppad av svenska tullen och ifrågasatt som konsttjuv. Polisen ringde Caroline som fick förklara vad det var som pågick.
– Tänk att bli tagen som konsttjuv, spännande ändå, säger hon. 

I boken Hjälp, vem är jag? (2010) som bygger på anteckningar från terapisamtal mellan Caroline af Ugglas och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (”Ukon”)berättar hon om livet som ung. Att hon redan som liten blev kallad buse och att hon tror att det kan ha påverkat hennes sätt att bete sig. 
”Pappa hade det inte lätt. Jag gjorde dumheter, ett tag var jag jämt aspackad, fick ofta blackouter. Mamma och pappa kom plikttroget och hämtade mig när polisen ringde. En gång när stackars pappa skulle köra hem mig hoppade jag ur bilen i en rondell och pappa satte efter. När han fick tag på mig skrek jag: ’Han våldtar mig, han våldtar mig.’ Det kom en massa folk dit och nya poliser.  Han försökte förklara: ’Det här är min dotter och jag våldtar henne inte alls.’ Han fick bevisa sin oskuld med legitimation. Det måste ha varit ett helvete.” (ur boken; sid 22)

Har du bett dina föräldrar om ursäkt?
– Ja, flera gånger.

De hade redan en tvåårig dotter när de fick Caroline, men väntade 16 år med att skaffa fler barn.
– De har sagt att jag var som att ha fem barn samtidigt. 

Under ett av terapisamtalen med ”Ukon” delar Caroline en händelse som gick alldeles för långt när hon var i 20-årsåldern. Hon och en vän tävlade om vem som kunde sno flest plånböcker under en kväll. Det ledde till fyllecell för Caroline och häkte i nio dagar. Någonstans runt den här tiden slutade hon att dricka för mycket för att inte tappa kontrollen. Och så lever hon fortfarande. Numera är det något glas om kvällen, och ibland en cigarr, med Heinz. De möts i den så kallade ”baren” (ett uterum) och kontemplerar den gångna dagen.
– Vi dejtar jättemycket och säger att det är fest varje kväll. Under dagen pratar vi om vad vi ska ha till festen. Det måste vara ganska okej mat, säger hon.  

Ett glas vin är dock nog, max två. För blir det tre så säger kroppen nej, berättar Caroline.
– Jag mår så jävla inte bra. Jag tycker inte att det är roligt att bli full och bli sluddrig med munnen, men den första avslappningen är okej.

Heinz och Caroline har varit tillsammans i 27 år. De träffades genom musiken. Heinz är producent och var med under arbetet med Carolines första platta. Och sedan dess är det de två och ihop har de barnen, Otis, 16 år och Eddie-Lee, 22. 
När Eddie-Lee skulle genomgå en utredning för adhd satt Caroline med och insåg att hon också troligtvis har diagnosen. Men själv är hon inte utredd, och det är inget hon har behov av.
– Det kan också vara en helt vanlig jävla personlighetstyp. Och det är liksom tough shit. Jag vet inte om det är så bra att medicinera, ibland är det ju det såklart så, men själv har jag inte vågat.

Hon beskriver att hon har två sidor, och att det är svårt för henne att vara i mitten och ”vara normal”. 
– Det är ju jobbigt att vara människa. Och jag tror att ju jobbigare du har att vara människa desto mer insikt kanske du har.

Genom livet har hon hittat sätt att kanalisera den bubblande energin. Hennes medicin är skapande i form av ljud och bild.

Vi går på tur i huset och Caroline frågar om jag känner bajsdoften. Hon sniffar in bakom soffan. Jag känner inget. Men det gör Caroline. 
– Doftsinnet blir bara bättre och bättre med åldern. 

I gången mellan kök och vardagsrum hänger ett porträtt av sonen Otis som dottern Eddie-Lee tagit. På bilden är han i sexårsåldern iklädd ett vitt spetslinne, sminkad med läppstift och mascara som rinner i tårar ned på kinderna. Längs en av väggarna i vardagsrummet hänger Carolines senaste målningar på tork. En annan vägg är fylld av rosetter från hopptävlingar där sonen blivit prisad. Att stötta Otis är Carolines fokus, så pass mycket att den årliga bilresan ner till Spanien i våras inte blev av. Istället körde hon hästsläp Sverige runt. 
– Det är ett visst föräldrarklientel som gör det här. Många av oss lider och himlar med ögonen bakom ryggen på barnen, men då säger vi: better horse than horse. Jag gör hellre detta än jagar runt honom på stan, säger hon. 

Intill huset ligger en liten stuga där Caroline och Heinz har sin studio. Musiken är deras värld. De driver bland annat En kör för alla i Stockholm och Uppsala med över 800 medlemmar, och innan pandemin var de ännu fler. Kören ligger bakom en satsning i Rwanda där de har startat en musikskola. Alla pengar de får in från gig går dit. I höst ska Caroline och Heinz åka ned för att träffa sina nyfunna vänner.
– Förra veckan var en av lärarna här och skapade musik med oss. Förhoppningsvis släpps låtarna i höst, annars nästa år, säger Caroline som medger att hon spenderar för lite tid i studion. Hon går till stallet istället.
– Jag är här oftare, säger Heinz. Han skrev för övrigt musiken till Snälla snälla som gav Caroline af Ugglas en andra plats i Melodifestivalen 2009. Han var själv med i bandet Ratata på 1980-talet och producerade även Olle Ljungströms sex första soloplattor.
– Nu har jag inte tid med andra artister. Det är kören, butiken och så har jag blivit gårdskarl och sitter mycket i traktorn, säger han. 
– När vi flyttade hit kunde du inget sådant, men nu har du lärt dig allt. Du är så bra på grävskopan. Jag är impad!, säger Caroline och tittar på honom.

På vägen från studion till huset passerar vi en cykel som står upp och ned. 
– Den har stått precis så där i tolv år, säger Heinz och Caroline frågar:
– Visst hade du den när vi bodde på söder och du var hipster? 

Caroline af Ugglas relation till rösten har inte alltid varit självklar. När hon var yngre tyckte många att hon skrek, och att hon var för hes. Ibland fick hon vara med i skolkören, ibland inte. Och hon blev aldrig Lucia.
– Det var så tvetydigt, kan jag sjunga eller inte? Så på den tiden mimade jag ofta.

Dessa känslor är också en av anledningarna till att hon startade En kör för alla. I den får alla vara med.
– Vi har fått rösten för att kunna läka oss själva och många går runt med massa känslor som inte får komma ut. Men att sjunga är ett sätt att släppa på trycket. Det måste vara väldigt jobbigt att ha skriket inom sig kvar. Jag mår väldigt bra när jag tar i liksom. 

Det var den sjungande mamman som inspirerade till sången, och tidigt lärde Caroline sig röstens kapacitet. Som 17-åring bodde hon i Spanien och med en kvinna som en dag gav henne Janis Joplins platta Anthology.
– Hon sa att jag hade samma uttryck så jag gick hem och lyssnade, och lyssnade. Efter några veckor hade jag startat ett band och började spela Joplincovers. 

Heinz frågar sin livskamrat om hon parkerade vid färjan från Ekerö när hon var ute med sonen Otis och tävlade senast. Snabbt svarar hon att hon inte stannade någonstans. Lämnade inte bilen på hela vägen. Tydligen har hon fått en bot på 1 400 kronor, 700 för bilen och 700 för släpet.
– Det är fel! Jag har inte gjort något. Jag lovar att jag inte stannade. Heinz är lugn, men försöker bara förstå varför hon har fått böter.

Efter några turer visar det sig att Caroline aldrig betalade när hon åkte på båten.
På sistone har det blivit en del böter, erkänner Caroline. Men förklarar att hon inte förstår varför. Det blir bara fel. Dagen innan fick hon en bot när hon skulle hämta sin mamma.
– Jag stod där i fem minuter! 

Till slut kommer Caroline fram till att hon är slarvig.
– Jag är jättebra på att måla och sjunga, och prata i mikrofonen. Men jag kan lätt glömma gaget. 

Vad har du för relation till pengar?
– Det är en jävla trygghet, men jag är inte så jävla bra på att ta hand om dem. Jag är familjens ihåliga ficka. Heinz är bättre, han går bakom och samlar upp efter mig. 

Caroline af Ugglas efternamn är adligt och kan misstas för att betyda förmögen, menar hon.
– Alla familjer har en fattig och en rik falang. Min pappa var yngst och fick aldrig något, förutom den här marken då. Han var aldrig särskilt sugen på att jobba, men han hade någon liten business, säger hon.

Hennes mamma, som bor i huset bredvid, är logoped och sångerska.
– Min kulturella mamma jobbade skiten av sig och pappa var hemma mycket med oss barn. Han var modern på det sättet, säger hon. 

Att hänga med Caroline af Ugglas är lite som jag tror att det skulle vara att hänga med Pippi Långstrump. Äventyr, lek och rörelse, en känsla av att allt är möjligt. Jag blir indragen i leken och vill vara med. Som när Caroline frågar om jag vill följa med henne och sonen Otis på en ridtur. Hästgalen som jag är svarar jag självklart: ja! 
Vi går ner till rummet intill ateljén som är en stor garderob för ridkläder.
– Allt är rent trots att det ser ut så här, säger Caroline och pekar på hyllorna där kläderna ligger intryckta i högar. Jag drar på mig ett par ridbyxor och en tröja. Hon frågar om min skostorlek och ger mig sina röda tävlingsridstövlar. De sitter perfekt. För säkerhets skull föreslår Caroline att jag tar på mig säkerhetsväst. Jag tvekar, säger att jag kanske inte behöver ha en. Men när hon säger att även hon och Otis brukar ha det tar jag på mig den.

I stallet är Otis väldigt hjälpsam och ger mig förtroendet att rida en av hans tävlingshästar, Jerry. En stor brun häst som är till salu, men som är här sedan tre veckor för att ridas av Otis till dess att nya ägare infunnit sig. Tidigare var Jerry hos Peder Fredricson. Ingen dålig häst, men inte tillräcklig för OS-vinnarens stall. Jag borstar Jerry medan Otis gör iordning Simon, som han själv ska rida. Caroline tar på sig en extra bra skyddsväst, som även skyddar axlarna, och ridbyxor med inbyggda skydd för säte och höfter. Hon ska rida barbacka på Benny. När vi står redo på stallplanen kommer hon dock på att hon inte har någon bh och det kommer att bli för skumpigt när hon rider utan sadel. En linda runt brösten blir en snabb lösning.

Det är en stilla eftermiddag och solen ligger i höjd med de öppna fälten. Strax efter att vi lämnat stallet märker Otis att Simons ena sko är lös och måste avbryta ridturen och ringa hovslagaren. Caroline tar över Simons sadel till Benny och vi rider vidare, lite stabilare. Skrittar in i en skogsdunge och Caroline tar täten. Är noga med att säga till mig att se efter var jag går med Jerry, det kan gömma sig saker under kvistarna som man inte ser. Sedan går det fort. Caroline och Benny har gått rakt in i ett gammalt stängsel som legat under löven på marken. Benny sitter fast och får panik, och räddar sig själv genom att lägga sig ned. Först tror jag att Caroline hamnar under, men hon rullar snabbt bort och kommer loss. Benny ställer sig upp. Caroline sitter på huk.
– Vänta, det gör ont. Jag måste känna efter.

Under tiden hoppar jag av och fångar in Benny. Till slut reser hon sig, rör långsamt på kroppen och säger att hon tror att axeln är ur led.
– Nej, jag skojar bara! Då hade jag inte kunnat röra mig så här, säger hon, skrattar och gör cirklar med armen. 

Tack vare alla skydd, som hon erkänner att hon tog på sig för att jag var med, är hon hel. Och hästen Benny är på alla fyra och rör sig som han ska. Vi andas ut, lämnar skogen bakom oss och rider ut på de upptrampade stigarna längs fälten. Travar och galopperar i solnedgången. Det här är Carolines terapi. Första mötet med djuret var som fyraåring och har sedan dess varit fast. Med hästarna är hon närvarande. 
– Du måste vara lugn i dig själv för att lugna dem. Jag gillar ganska vilda och känsliga hästar för då måste jag vara koncentrerad. Det är väldigt meditativt och bra för mig. Om jag rider alltför stabila hästar sitter jag och tänker på annat och börjar smacka i onödan. Det blir fel, så jag rider bättre på en pigg häst, som Benny, säger hon. 

Caroline är van vid att skada sig. Berättar om en snowboardolycka där hon landade på nacken, men hade turen med sig. Hon är dock ledsen över att hon inte kan göra lika coola skateboardtrick längre. Jag frågar var hon brukar åka det sistnämnda.
– I vardagsrummet, säger hon med en självklarhet i rösten. Jag blir osäker på om jag ska tro på allt hon säger.

Mobilen ringer och hon svarar i farten. Det är Heinz som ringer och säger att Carolines nära vän hört av sig om en studentskiva hon borde vara på just nu.
– Fan, jag har helt glömt bort det, säger hon.

Vi fattar galopp hem mot stallet. Caroline berättar varför hon tror att hon maxar så mycket, och gärna gör saker som utmanar henne. Att hon kanske är rädd för att bli gammal.
Erkänner att hon är barnsligt livrädd för att förlora kroppens förmågor.
– Jag var med på en hopptävling häromveckan och kraschade i ett hinder. Jag fick jävligt ont, blev halt i tre dagar och lite feg. Men istället för att backa kör jag på lite extra, för att bevisa för mig själv. Och just det beteendet är ganska irriterande. Det skulle vara så skönt om jag kunde säga att ”jag sitter bättre på marken så kan ni hålla på”, säger hon. 

Adrenalinet gör Caroline af Ugglas lycklig, och hon frågar sig var hon ska få tag på det utan utmaningarna. När jag sedan undrar varför hon är så rädd för att bli gammal tar det en stund … men till slut svarar hon: 
– Jag är rädd för att ha tråkigt. Vissa är tanter redan från början och har vid 15 års ålder landat i det och då blir det ingen 50-årskris. Men jag är inte sådan. 

Hon tror att hon har sin farmor Eva att tacka för det. Fram till att hon var 97 år gick Eva ner och badade ensam, och red gjorde hon till hon var 79. 
– Hon var också en pojkflicka som jag. Var vild och hängde med på allting, men som hon gnällde när vi gjorde något som hon inte kunde vara med på. Farmor hatade att inte vara fysiskt stark och jag lär väl också fightas tills jag är 97.

En heldag lider mot sitt slut. Caroline står i valet om hon ska gå på den där studentskivan som hon redan har missat … Men hon är lite omtumlad efter fallet och vill helst vara hemma.
– Jag tror att jag ska måla några timmar, säger hon och ser ut att bli jätteglad över idén.

Innan hemfärd ger Heinz mig en fryst gös i handen. Det är första gången jag får med mig fisk från en intervju. När jag är på väg ut till bilen inser jag dock att jag glömt väskan. Jag vänder om och springer upp. Mitt på vardagsrumsgolvet står den, skateboarden.