Yes Sir, I can Boogie

Året var 1977 och en låt med Baccara, en tjejduo från Spanien, gick som en löpeld över hela den så kallade fria västvärlden, Yes Sir, I Can Boogie. Var man än kom hördes den och jag undrade hur jag skulle få ihop pengar att köpa deras LP och äntligen få lägga den på min gamla Rotel-skivtallrik.

Jag bodde då på Linnégatan 59, i ett gammalt fint hus med tinnar och torn, med ett rivningskontrakt som förnyades automatiskt var tredje månad.»Nerfostringanstalten«, som jag kallade det, då vi var tio till tolv studenter, flyktingar och annat löst folk per våning i ett femvåningshus med högt i tak och en gammaldags hiss med dragspelsdörr, spegel och utfällbar sittbänk som gnisslande rörde sig högst makligt och inte lät sig påverkas av senare tiders stressade svordomar. 

Hade man bråttom tog man de breda trapporna.  

På tredje våningen residerade »Majakungen« i sin hörnlägenhet med balkong och magnifik utsikt över Linnégatan. Där var alltid fullt med folk och man kunde gå ner mitt i natten och få en joint.

På varje våning fanns ett stort allrum med tillhörande balkong och där jag föreställde mig hur tidigare hyresgäster suttit och dragit anekdoter för varandra. Huset hade en gång i tiden fungerat som ett ålderdomshem för bättre bemedlade åldringar och revs i början av 1980-talet.

På den tiden gick jag på Hovedskous Målarskola som nu heter Göteborgs Konstskola och kilade stadigt med en tjej som hette Siv. (»Kila stadigt« är ett uttryck man aldrig hör nuförtiden!) Vi var verkliga särbos. Hon bodde på Hisingen och jobbade som hemsamarit. Det hände att vi brevväxlade, numera en utdöd sysselsättning. Redan då var det ovanligt att man skickade parfymerade kärleksbrev till varandra.

Min första utställning hade jag på galleri Aspect, som då låg invid Järntorget och nu är borta sedan länge. Den bestod av 21 Haga-akvareller. Stadsdelen var rivningshotad och alla de gamla gistna träkåkarna skulle bort. De skulle ersättas med nya hus i samma stil men nu inredda med dusch, badrum och riktiga toaletter. Jag bodde själv i Haga ett tag och jag saknar verkligen inte de gamla utedassen på gården. Tänk er själva att varje gång man är nödig lufsa ut i vinterkylan och sätta sig på en kall, dragig mulltoa. Badade gjorde man i en zinkbalja i köket.

Men att de nya husen innebar något helt annat förstod ju alla. Det var därför jag målade av de gamla 1800-talshusen som i flera fall var övergivna och otjänliga som bostad. Försäljningen gick väl sisådär och jag förstod att jag aldrig skulle kunna leva på min konst.

En kulturintresserad kvinna hade uppmärksammat min utställning och ville ha en oljemålning av gamla Haga innan det försvann för alltid. Jag accepterade och fullföljde. Vi skulle ses på ett café i närheten, och jag gick dit med tavlan inslagen i omslagspapper. Affären fullbordades och med pengar på fickan beslöt jag köpa baccaraskivan, slå på stort och fira med champagne och en hummer, inköpt på Feskekörka. Jag gick dit och pekade ut en präktig hummer, men när handlaren la upp den på vågen, vinkade den så vänskapligt mot mig med ena klon att jag avstod från köpte. 

Siv och jag nöjde oss med oåterkalleligen död filé av någon sort den kvällen, men vi njöt båda av skumpa av den billigare sorten och Baccaras »Yes Sir I can boogie, boogie woogie all night long, but I need a certain song.«  

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram