Skrönikan: Vart tog de operfekta vägen?

Åttio kronor?      
– Ja tyvärr, allting går ju upp. Utom spriten, den går alltid ner.
Ja, så kan ett samtal vara nuförtiden. Jag står ju utanför Systemet och säljer.

Jag kom ihåg när jag köpte bildtidningen SE på 1960-talet. Den kostade hela 1:15, en hiskelig summa på den tiden. Det var då jag tror mitt intresse för att skriva vaknade. I den fanns nämligen en krönikör, som skrev som en gud. Tror han hette Gunnar Olsson eller något ditåt. Jag kunde knappt läsa färdigt hans krönika förrän jag längtade till nästa onsdag, då SE skulle komma ut igen. De gånger jag inte hade råd med tidningen, stod jag och smygläste den i affären. Tänk om man kunde skriva som han, tänkte jag.

Han gjorde ingen hemlighet av att han drack och rökte som en borstbindare, samt umgicks i diverse tvivelaktiga sammanhang. Någon politisk korrekthet var det inte tal om på den tiden, tvärtom.

Det fanns inte ett spår av fylleromantik i det han skrev, men få nykterister kan beskriva en morgon med tandborstning och dusch lika måleriskt och underhållande som han gjorde. Han predikade fri kärlek från all världens hotellrum, insvept i ett moln av tobaksrök som dock inte var tätare än att han kunde hitta grogglaset. I dag skulle man fråga sig vad det är för hotell, som tillåter sina gäster att röka på rummet.

Många tror att 1960-talet var frigörelsens decennium, men så var det inte. Långt därifrån, när Vietnamkriget rasade och p-pillret kom trodde många att Domedagen var nära. Den nya helvetesapparaten teven förstörde folks hornhinnor, varnades det, och atombombshotet vilade tungt som ett damoklessvärd över oss alla. Beatles och Stones tog oss tillbaka till apstadiet.

Gunnar Olsson var självutlämnande och mig veterligen den enda krönikör som stack ut, stick i stäv mot alla olyckskorpar. Men jag insåg att de små utkast jag producerade inte skulle komma någon tidning till del. Vid den tiden hade jag inte heller någon tanke på att bli krönikör. Jag ville skriva böcker i stil med Greven av Monte Christo eller Myteriet på Bounty.

Folk beter sig likadant var man än kommer. Samma förutsägbarhet överallt. Vill man uppleva något och lära sig något nytt, ska man gå till rökarna och drickarna. Det enda väsentliga jag till exempel lärt mig om Kina, har varit över några glas öl tillsammans med frispråkiga kineser.

Nu har jag skrivit i snart tjugo år i Faktum och blivit den krönikör jag aldrig trodde att jag skulle bli. Märkligt hur livet kan gestalta sig. Det fanns många andra, men de jag kommer ihåg bäst är Åke Cato, Torsten Ehrenmark (vars alla böcker jag läst) och den fortfarande livs levande Herman Lindqvist. De skrev roande, till skillnad från dagens »kåsörer«. (Kar de Mumma var tyvärr före min tid).

Det som stör mig med dagens unga krönikörer är att alla är så vansinnigt korrekta och »uppfostrade«. Ordentliga, utan minsta skavank. Mest en massa Tyckanden och Tänkanden, gärna av politisk natur, som man ska förhålla sig till. Inget fel i det, tiderna har blivit betydligt hårdare, men något väsentligt tycks ha gått förlorat på vägen. Jag undrar vart alla de andra tog vägen, som inte är så perfekta? Eller hycklar krönikörerna?

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram