Emma Hamberg om feelgood: »Det är en blick jag har fått«

Hon är expert på att locka till skratt mellan tårar och har en inbyggd förmåga att se ljuset. Författaren Emma Hamberg är feelgoodgenren personifierad.

Sommaren 1985 var du en fjortis. Hur var den sommaren för dig?
– Då fick jag en aha-upplevelse! Jag bilade i Europa med mina föräldrar och en annan familj. Vi kuskade runt i en blå folkabuss, jag hade kort hår och glasögon och var mellan barn och tonåring. På de franska restaurangerna kallades jag »le garcon«, och jag minns att jag tänkte: »Nej fan – jag är ingen liten pojke!« Så den sommaren bestämde jag mig för att bli en tjej. När vi kom hem började jag sola solarium, skaffade linser och en Takano-overall och var fast besluten att börja hångla.

1985 var också en tid fylld av homofobi, sexism och trångsynthet. Feelgoodgenren funkar ändå?
– Ja, för det har ju blivit bättre. Men när vi skrev manuset tänkte vi ändå att det var en fruktansvärt fördomsfull tid och att det var viktigt att spegla detta, hur taskigt det var, vilka rädslor som styrde och hur okunniga vi var. Det krävs också ett mörker för att skapa feelgood. Man tar upp det som är hemskt, för att därefter ta sig ur det.

Kan man skriva feelgood om något som är pågående, eller krävs lite distans?
– Feelgood funkar i alla tider! Du kan titta på ditt eget liv och hitta massor. Det handlar om att välja belysning. Antingen väljer du lampan med det varma ljuset eller så väljer du att spegla mörkret. Jag skriver feelgood för att det är mitt hantverk. Jag ÄR den genren. Det är en blick jag har fått.

Så det är en läggningssak, att vara feelgood – eller feelbad?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag vet att till exempel feelgooddrottningen Nora Ephron levde ett ganska tufft liv, och jag har ju verkligen ingen aning om hur hon var, eller mådde, privat, och hon valde att sätta sina berättelser i ljuset, precis som jag. Så, ja, vi människor är stämda i dur eller i moll, det tror jag.

Du har själv varit med om svåra saker, sjukdomar och separation … har du förmåga att se ditt eget liv i ett feelgoodljus?
– Mitt i en sorg har jag förstås ingen humor eller kan se något ljus. Men så fort det har gått lite tid har jag den förmågan. Jag har tre döttrar, och kan därför inte fastna i ett mörker. Men jag har fullkomlig förståelse för att människor bryter ihop och går ner sig och vill inte jämföra mig med någon annan.

Feelgoodberättelser innehåller kärlek och skratt men också en uppsjö av tårar. Hur ska ingredienserna blandas?
– Det måste för det första finnas ett stort motstånd och en stor längtan efter något. Och vi måste på förhand veta att det kommer att sluta bra. Huvudkaraktären ska i regel söka efter något som den tror att den behöver, men det kommer sedan att visa sig vara något helt annat som löser problemet. Extremt ofta handlar det om människor som är lite klumpiga, men charmiga, utan att de vet om det. De är inte snygga men fina på sitt sätt och -vinner i längden och kommer till slut fram till en acceptans: Jag är den jag är och duger som jag är.

Vad kan inte rymmas i en feelgood-berättelse?
– Det blir svårt om det blir för tunga ämnen. Sånt som det inte finns några lätta lösningar på: våldtäkt, incest, mord … det är för hemskt. Det måste gå att ta sig ur.

Konsumerar du själv mycket i den här genren, eller nöjer du dig med att skapa?
– Min kille brukar säga att »det är så mycket uppåt i dig att du måste knarka ner dig« och det kan nog stämma.  Jag älskar tunga, mörka, polska filmer, Lars Norénpjäser och Knausgårdböcker, som en kontrast till all jordgubbsmarmelad. Men den största inspirationskällan är mina möten med andra människor. Nu har jag en ny roman på gång och behövde hitta en äldre herre som är gay. Jag letade på nätet, hittade en äldre man som driver ett äldreboende för gaypersoner. Vi träffades och nu har boken tagit en helt annan vändning. Så det är mitt bästa tips till den som själv vill skriva: lyssna på andra människor. Herregud, vi vadar runt i en flod av kärlek, uppbrott, sorger – allt som behövs!

Kan man beskriva feelgood som en verklighetsflykt baserad på en dos verklighet?
– Jag skulle säga att all kultur erbjuder en möjlighet att ge sig in i ett annat äventyr än sitt eget, och det är vitsen med alltihop. Jag skulle inte kalla det en flykt, det är för negativt, snarare en weekendresa. Sedan om du väljer New York över julhelgen eller en vardagstur i Ruhrområdet – det är en smaksak. Men jag vet ju vad jag skulle välja.

Finns det olika sorters feelgood?
– Oh ja. Det finns jävligt mycket skit och väldigt mycket bra, sånt som stryker medhårs och sånt som kräver lite av dig. Min personliga favorit är Katarina Mazettis bok Grabben i graven bredvid.  Den har en sån jävla humor och är så mitt i prick – jag älskar den! Jag har säkert läst den tio gånger. Den är som en snuttefilt.

Emma Hamberg

Är född 18 februari 1971

Uppvuxen i Öxnered utanför Vänersborg

Slog igenom som serietecknare med »Singel i stan« i Veckorevyn som hon också var chefredaktör för 2000–2001. Har också varit programledare för Ketchup i SR P3.

Har författat böcker som »Kärlek & 6«, »Linas Kvällsbok«, »Mossvikenfruar«, »Rosengädda nästa« (samt ytterligare tre titlar i den serien) och senast »Resten av allt är vårt« (2019).

Var tidigare gift med musikern Agi Lindroth.  Tillsammans har de tre döttrar.

Aktuell: Med tv-serien »Sommaren -85« i SVT samt pocketversionen av »Resten av allt är vårt« där hon skriver om sitt eget liv i feelgood-format.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram