FAKTUM | 2012/09/01 Profilintervju

Älskarna dog som flugor runt Jonas Gardell. Men samhället spottade dem i ansiktet. I nya romanen Kärleken skildrar en stor komiker sin största sorg.

I år är det är trettio år sedan aids kom till Sverige. Då var det ingen som visste hur sjukdomen smittade. Ingen förstod heller varför främst homosexuella män drabbades. Bögpesten, kallades den. Nästan en hel generation homosexuella män dog och begravdes i skymundan av anhöriga som låtsades att dödsorsaken varit cancer. Bögarna var inga offer – de var skyldiga och resten av samhället visade nu vad det verkligen tyckte. Att de fick det straff de förtjänade.
Det hela låter ofattbart i dag. Det är ju inte så vi minns Sverige. Men en som minns mycket väl är Jonas Gardell. Och han är inte bara ledsen. Han är förbannad och kräver upprättelse.
– De som gjorde detta mot oss, sa detta till oss, handlade på det här sättet kommer snart att dö utan att någonsin ställas till svars för vad de gjorde. Ställas till svars för hur de behand-lade en redan från början utsatt och marginaliserad grupp, som dessutom dog på det mest förnedrande, fula och jävliga sätt. Fan! Jag är jättearg!

I juli kommer den första romanen, Kärleken, i Jonas Gardells nya bokserie i tre delar – Torka aldrig tårar utan handskar – som handlar om tiden då aids skördade sina första offer i Sverige. Året är 1982 och vi följer huvudpersonerna Rasmus och Benjamin på deras resa till ett nytt liv som öppet homosexuella i Stockholm. En resa som sträcker sig över tusen sidor, över tre böcker, genom frihet och kärlek men också genom sjukdom och förnedring för att sluta i, som Jonas beskriver det, en ”ful, ensam död.”
– De här tre böckerna är min version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna. I stället för ta sig från små orter till friheten i USA så tar man sig från Koppom, Hammarstrand eller Enebyberg – där jag själv kommer ifrån – till friheten i stan. Anonymiteten. Men också den stad som kan vara farlig, ta livet av dig.
Romansviten tar avstamp i tiden innan Prideparader, partnerskap och internet. För att träffa likasinnade klev stans bögar i stället ner i en hemlig värld av bastuklubbar, pissoarer eller bakgator för snabbt anonymt sex. En ung bög som Jonas levde ett utsatt liv.
– Det är ju känt att jag blev våldtagen när jag var fjorton. Det har jag skrivit om. Det är ju inte så att det är välmående medelklasspojkar som blir våldtagna utan det är de utsatta ungarna som driver runt på stan som man letar upp. Nosar sig till. Mitt andra hem var ju Klara Norra Kyrkogata. Det var vad man hade. Det var ju så man träffades, precis som jag skildrar i böckerna.
Bokens Rasmus hamnar även han på Klara Norra Kyrkogata och de andra ”bögstråken”. Efter en osynlig, mobbad uppväxt i byn Koppom i Värmland är han ny i stan, ”ett bytesdjur som vill bli taget” och avverkar en rad snabba ligg. Sex var ju en naturlig del av möten mellan bögar och sexbejakandet en del av den nya friheten.
Sedan den moderna homorörelsen grundats i slutet av 60-talet hade en ny bögidentitet fötts och ordet ”gay”, som ursprungligen betyder glad, införts. Borta var tiderna när bögen var sorgsen och levde i celibat – sjuttiotalets gayidentitet handlade om frihet och glädje. Sex var okomplicerat. Den heterosexuella världen hade ju revolutionerats av p-pillret, medan bögar inte ens behövde ta ett piller. Det var bara att köra på. Man var glad. Man var gay. Man hade sex.
Jonas säger sig tillhöra den ”tokknullande generationen.”
– Jag knullade som bara den. Vi knullade. 60- och 70-­talen var ju den sexuella revolutionen, men också den homosexuella frigörelsen.


Fram till 1979 var homosexualitet fortfarande klassificerad som en sjukdom i Sverige. Det året ockuperade en grupp demonstranter Socialstyrelsens kontor i Stockholm och lyckades få sjukdomsstatusen hävd. 1985 skedde ännu en uppmärksammad ockupation på samma kontor. Den här gången krävde man bland annat att homosexuella par skulle få samma rättsliga skydd som heterosexuella. En av ockupanterna var 22-årige Jonas Gardell.
I ett klipp från Rapport syns han, en purung blond man, som passionerat skanderar bland sina meddemonstranter på Socialstyrelsens trappa. Det här var det nya gardet av arga, unga bögar som inte snällt väntade på sina rättigheter, utan stormade ut ur garderoben, ”loud and proud”, och krävde dem.
– Jag tror inte vi hajade hur modiga vi var, konstaterar han i dag.
– Vi bara gjorde. Men det var inte alla homosexuella som applåderade det. Tvärtom.
– Det fanns en stor grupp homosexuella som levt med sina middagar som avslutades med en handtralla. Allt gick ut på att man levde i det tysta. Här kom då dessa skräniga människor som larvade och gjorde sig till. Jag var ju aldrig bjuden till de där middagarna, som Lennart Swahn och andra hade. Vi var ju så fullt upptagna med att skräna. Då fanns det fortfarande en idé om två parallella hållningar som stod mot varandra – att vara öppen och ställa politiska krav eller vara diskret och smidig.
Jonas var inte den diskreta typen. Han tog plats. Både som öppen bög och som debuterande författare.
Samma år som han ockuperat Socialstyrelsen kom hans ­första bok Passionsspelet ut. Hans konstnärskap gick under den tiden inte att separera från hans sexualitet. De båda flätades ihop i det kontroversiella faktum att han var Jonas Gardell. Bögen som syntes.
– Samhället har alltid behov av en grupp som är Den Främmande Andre. I dag är det muslimer. Då var det homosexuella. Homosexuella skrevs alltid om som ”de homosexuella”. Det finns en särskiljning från journalisten och läsaren. I dag kommer nog den här romanen tas emot som en stor viktig svensk roman. Men när jag skrev min första bok Passionsspelet 1985 skrev Expressen ”äcklet och avsmaken vältrar sig över läsaren”. I dag finns inte en möjlighet att en tidning skulle skriva så nedlåtande om homosexuella. Men då var det inte bara möjligt utan ett normalt tilltal. Och vi var vana vid att bli tilltalade på det sättet.
Ju mer han syntes, desto mer plats tog också böghatet. ­Ibland kom främlingar fram på krogen och fimpade i hans mat. En gång blev han och partnern Mark Levengood hotade med kniv på Ikea. Polisen talade om för dem att de borde ”förstå att man reagerar när man ser två män på det här sättet”.
– Två män som handlar bokhyllor ihop, skrattar han i dag.
– Men jag var öppen bög. Och då var det liksom tillåtet.

Det var mot denna bakgrund av utanförskap som en ny mystisk sjukdom gjorde entré. Med en grym ironisk twist hade bara drygt tre år gått sedan sjukdomsklassificeringen hävts när bögarna plötsligt insjuknade på riktigt. I oktober 1982 ställdes den första hiv-diagnosen i Sverige. Men då hette viruset ännu inte så, utan kallades HTLV3 och hade hittills bara funnits i USA. Nu hade det kommit hit och inom loppet av ett par år stod det klart att en ny epidemi härjade. Det gick fort. Homosexuella män dog som flugor och ingen förstod varför.
– Vi visste bara att bögar började dö. De första åren visste vi inte ens hur man fick det. Vi förstod att många runt oss hade smittats, men inte om vi själva hade det. Vi visste att när man fick diagnosen hade man två år kvar att leva. Jag hade fyra vänner som tog livet av sig inom loppet av ett halvår. Hade det hänt i dag hade jag blivit knäckt. Vänner har berättat att de hade begravningskostymer på en galge på kontoret för att det var så praktiskt att slippa åka hem emellan. Det var den vardag vi levde i.
Det skulle dröja innan riktiga hiv-tester utvecklades. I början testades enbart immunförsvaret eftersom man upptäckt ett samband till hiv-viruset.
När Jonas gjorde ett sådant test visade det sig att han hade nedsatt immunförsvar. Läkaren meddelade att han troligen hade hiv. Jonas ringde sin mamma och berättade. Kom till freds med tanken på att han kanske inte hade långt kvar. När sedan de riktiga testen kom lät han bli att testa sig.
– Det fanns ingen bot, ingen medicin, ingen lindring. Vad som fanns var registrering, dålig läkarvård, utfrysning på arbetsplatserna, förnedring på olika sätt och sedan en ful död. Varför skulle du testa dig för? Rådet var: ”Testa dig inte, utan lev som om du var smittad”. Det var så vi gjorde. I flera år testade vi oss inte, utan vi levde med tanken att vi nog hade det. Några av oss blev sjuka, andra inte.
I och med att ingen förstod hur smittan spreds blev det viktigt att hitta en syndabock.
– Det fanns rubriker från Svenska Dagbladet om vad som skulle hända om man blev smittad via nattvardsvinet. För då skulle ju en oskyldig smittas. Det var tydligt att man delade upp i oskyldiga och skyldiga. Tidningen Dagen konstaterade att om man bortser från de blödarsjuka är varje smittad följden av ett syndigt beteende. Det var väldigt viktigt att peka ut att vi bögar inte var offer – vi var skyldiga till vår sjukdom. Vi hade genom vårt leverne, vårt kopulerande, själva dragit på oss detta straff, denna sjukdom. Därför förtjänade vi sjukdomen och vi var dessutom mördare, eftersom vi hotade de oskyldiga. Vi var de svarta pestråttorna som spreds i staden.
Jonas poängterar att vartenda citat i boken är på riktigt. Ingen ska kunna påstå att han överdriver eller hittar på. Ordagrant citerar han från löpsedlar och rubriker som skrikit ut att ”alla bögar undersöks i jakten på aids” eller att bögar var ”mördare”. Förnedringen, menar han, kom från alla politiska håll och kanter. Nu vill han ställa de skyldiga till svars.
– På vänstersidan var det bara Jörn Svensson som överhuvudtaget drev frågor om homosexuellas rättigheter. Vänsterpartiet KPML(r) skrev rakt ut i tidningen Proletären under de här åren att ”om den dödliga sjukdomen aids enbart hade varit en fråga för de homosexuella kunde saken gärna ha sin gång”.
Moderaternas agerande har han inte heller mycket till övers för:
– Nu är alla Stockholmsbögar plötsligt moderater. Men läs er historia! Det jag inte förstår är att homosexuella moderater inte kräver att Fredrik Reinfeldt står upp på en partistämma och ber om ursäkt å sitt partis vägnar för allt det motstånd de har drivit mot den homosexuella kampen. De röstade ju nej till precis varenda mänsklig rättighet som vi kämpade för fram till nånstans runt 1995. Tills dess var de ju bara svin. Jag vill ha en offentlig ursäkt! Jag tycker gott riksdagen kan kosta på sig att å svenska folkets vägnar ge alla oss en ursäkt.
En av anledningarna till att det tog trettio år att skriva böckerna, menar han, är helt enkelt att tiden inte varit mogen tidigare. Han tror att det finns en kollektiv skuld i samhället kring hur man behandlade homosexuella under aidskrisen.
– Först nu kan boken tas emot utan att man behöver ryggmärgsförsvara sig. Jag tror att de här böckerna kommer öppna en lucka av sorg och vrede.
Jonas Gardell bär också han på sin egen skuld. Överlevarens skuld. Rösten blir ett knappt hörbart suckande. Blicken riktas ut genom fönstret, ner i bordet och sedan framåt igen, grumlig av tårar. Vreden ger vika för sorg.
– Jag grät inte en tår när jag skrev böckerna, snyftar han.
– Det kom när jag blev färdig. Sedan dess har jag gråtit hela tiden. Vi har inte fått sörja. Vi har bara accepterat och levt med att vi förlorade alla dessa personer, vars släkt stal deras döda kroppar och påstådde att de dött i cancer och begravde dem i skymundan. Det var ett sånt svek.
För att sätta sig in i tankegångarna från den tiden var Jonas tvungen att gå tillbaka till sin föräldrageneration, de som varit unga på 50-talet.
– Homosexfester, synder, självmord, tragedi, sorgligt, perverst, det var det de hade fått lära sig. Det fanns inget positivt. Bögarna gjordes till hetero efter sin död och begravdes som cancersjuka för att det var det enda möjliga sättet för dessa föräldrar att sörja sina barn. Det gick inte att sörja en bög. En bögs liv var ett barnlöst, sorgligt liv. Förfelat.


Vid 80-talets mitt var inte hiv längre en angelägenhet för
enbart homosexuella. Genom att riskgruppen fått utökning av sprutnarkomaner och prostituerade hade smittan hittat fram till heterosexuella. Hiv hade smugit ut ur bastuklubben och tagit bakvägen in i folkhemmet. Nu utbröt aidspanik. Den så kallade ”bastulagen” drevs igenom och gjorde bastuklubbarna olagliga.
Aidsdelegationen bildades och satte igång en massiv kampanj för att få folk att skydda sig. Med slogans som ”I går delade han spruta med tre kompisar” eller ”I dag har hon legat med 14 män – utan kondom” riktade sig kampanjen nu till alla.
– Det som hände under aidskrisen var att man förstod vilken fara sjukdomen skulle kunna bli för samhället om den fick smitta även strejta. Man var alltså tvungen att kommunicera med bögarna, få deras förtroende. Då gjorde man som svenskar alltid gör – man införlivar dem i folkhemmet. I samma veva som bastuklubbarna förbjuds kom sambolagen. För det farliga är då inte homosexuella i sig utan den promiskuösa bögen. Om man kan få bögen att bli tvåsam, sambolevande förhållandebög, då är det en bra bög. En fin bög.
Det var under den tiden som han gick från att vara ett ­undergroundfenomen till Jonas Gardell med hela Sverige. Roliga, hyllade Gardell som fick allt färre fimpar i maten.
– Jag var kul, jag var snygg, jag var intelligent och rolig och ihop med ett jävla mumintroll! Begåvad också för all del – men med den här distansen kan jag se att jag var allt de behövde. Jag var bögen som gick att älska. Mark var ju dessutom bögen som till och med mormor kunde älska. Jag har läst intervjuer med mig och Mark från den tiden och upptäckt att vi ju aldrig påstått oss vara tvåsamma eller monogama, utan detta har lästs in i oss för det var den bög man behövde. Så Dagens Nyheter kunde visa att de inte bara hetsade utan ”här skriver vi också en helsida om det här härliga bögparet”.
Bögarna började släppas in i stugvärmen i början av 90-talet.
– Jag tror att man började inse att det handlar om våra söner, våra bröder, våra tandläkare, våra lärare, våra kompisar. I slutet av 80-talet gjordes det undersökningar där i princip 90 procent av svenska folket trodde att de inte hade en homosexuell i bekantskapskretsen. Det skulle inte hända i dag.
Samtidigt som homosexualiteten blev okej sattes promiskuiteten på undantag. Jonas kallar böggenerationen efter honom ”den icke-knullande generationen.”
– Livrädda för aids, livrädda för sex, kastade de sig in i förhållanden. Jag tycker nästan mest synd om den icke-knullande generationen. De har ju bara fått leva med gladpack.
Jonas Gardells karriär gick under denna tid hand i hand med den politiska liberaliseringen för homosexuella. Hans bok En komikers uppväxt blev succéfilm, hans enmansföreställningar gick för fulla hus och han fick egen talkshow i teve samtidigt som partnerskapslagen infördes 1995 och gav homosexuella par samma rättigheter som andra. Jonas och Mark ingick partnerskap och fick sällskap av Eva Dahlgren och Efva Attling. Bög blev hbt. Den gamla militanta ”frigörelseveckan” blev glada folkfesten Pride.
– När bromsmedicinerna kom glömde bögarna bort sorgen. Vi förträngde och la locket på. Levde med skulden. Levde vidare. I många år kunde man ju inte ens sjunga ”ja må han leva” när någon fyllde år. Det var ju det värsta man kunde göra, han skulle ju vara död om tre veckor.
– Titta på vilket år bromsmedicinerna kom, det var nittiosex. När var första Pride? Nittioåtta! Det var samma jävla veva! Pride innebar: ”Nu glömmer vi det här, hörni grabbar! Nu glömmer vi bögarna, för de har tagit allt syre här.” RFSL bildades av trettiofem stycken män och en kvinna. Det kan man tycka vad man vill om, men så var det. Under alla aidsår var det bögar hit och dit. Bögar dog och bögar var sjuka. Med Pride nittioåtta fick vi glömma bögarna. I stället för bögarna kom Eva och Efva – när hela slaget var över faktiskt. Jag tycker de är jätteduktiga, men de var fan inte där på 80-talet när vi skulle behövt dem!
– Hbt är ett begrepp som överhuvudtaget inte fanns då. Folk säger att hiv drabbade hbt-samhället. Nej, det drabbade inte något hbt-samhälle för det fanns inget sånt. Vi var homosexuella. Det hette Homosexuella frigörelseveckan. Det var inga lesbiska som dog i aids. I hela Pride och hbtq-köret finns både ett avsexualiserande och avbögifierande som är direkt skrämmande. Där börjar det bli dags att tala klarspråk. Det var män som hade sex med män som dog i aids. Oavsett om de identifierade sig som bögar så var det män som hade sex med män. Det var inte lesbiska och i relativt liten utsträckning transpersoner. Det var bögar. Låt oss säga ordet. Det där ordet som var ett skällsord som vi gjorde till ett stolt ord, men som vi knappt får säga i dag eftersom vi måste säga en bokstavskombination.

Under 2000-talets första decennium kom hbt (homo, bi, trans) att utökas med bokstaven q som står för ”queer”. Syftet är att inkludera även gränsöverskridande identiteter. Efter årets hbtq-festival i Göteborg har dock q:ets vara eller icke vara kommit att ifrågasättas. Några som kallar sig queeraktivister saboterade då ett seminarium i polisens regi och gaypoliser ska ha attackerats av andra hbtq-aktivister i paraden. Kritiker hävdar att ”queer” blivit en politisk ideologi snarare än en sexuell identitet. Jonas fnyser:
– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator! Jag vill ju också ta bort själva ordet Pride. Jag tycker det ska heta Homosexuella frigörelseveckan. Punkt.
Gardell tycker det är viktigt att ta tillbaka det specifikt sexuella, att ta tillbaka ordet bög.
– Det är jättefint med allmän tolerans och att dagisbarn kan gå med. Vi kan gärna ha en sån parad också – en ”alla är bra”-parad. Men vi måste få vara bögar.
Han skiter i vilka som är med, säger han. Den enda bokstavskombinationen som han skulle kalla sig själv för är ”KS”.
– Det står för kuksugare, flinar han. Jag är fruktansvärt bra på att suga kuk. Vet inte ens om jag är homosexuell. Bara att jag är en jävel på att suga kuk. Man kan ju inte bara slänga bort en sån begåvning, eller hur?
En annan begåvning Jonas inte tänker slänga bort är sin röst. Han ser som sin uppgift att berätta den här historien. Att påminna om vad som faktiskt hände i Sverige för inte så länge sedan.
– Jag vill att alla ska läsa de här böckerna. Alla i hela världen. Sörja och uppröras. Bli arga. Gråta över dessa vackra, vackra män som inte fick leva sina liv. Dessa fantastiska människor. Det är dags att vi pratar om det här. Att vi får sörja. Att vi får vara arga. Och att vi får en offentlig ursäkt.

TEXT: Petter Wallenberg

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan