Svenskarna som valde Christiania

De tröttnade på att känna sig kontrollerade och blev kära på andra sidan sundet. Faktum besöker Köpenhamns mest omtalade stadsdel och tar tempen på svenska christianiter, ett år efter nedläggning av Pusher Street och med nya bostadsplaner inpå knuten.

Det är morgonrusning i Köpenhamn. Cyklisterna tar vägen genom Christiania, svischar förbi de boende som tar dagens första cigg i sina trädgårdar. Här bor 900 christianiter uppdelade i 15 olika områden. Det finns förskola och fritids, ”sundhetshus” dit läkare och sjuksköterskor kommer varje vecka, bastu, bio, ett stall med 20 hästar, barer, restauranger, butiker och platser för skapande. Inget hus är det andra likt, men färg och växtlighet är röda trådar.

På en av de mer trafikerade gågatorna ska vi möta svensk-danska Carl Oskar Strange Bövik, 36. Klockan är nio när han öppnar ytterdörren till sitt tegelhus.
– Välkomna, morgonen i Christiania är den bästa tiden! Sen, mellan elva och fem, är det smockat med turister. Jag är född och uppvuxen där borta, säger han och pekar runt krönet.

I tolv år har Carl Oskar bott i lägenheten som ligger en trappa upp i ett tvåvåningshus. Han ber om ursäkt för alla grejer som blockerar trappan när vi går upp. Det är arvegods, hans pappa älskade att resa och kom hem med minnen från världen.
– Han sa alltid att man ska bo billigt så att man kan resa och uppleva livet, säger Carl Oskar som betalar 5 500 danska kronor i månaden för trerummaren med utsikt mot kanalen. Där har han en båt som snabbt kan ta honom ut i Öresund för ett dopp.

Carl Oskar bjuder på snabbkaffe och berättar att han gärna skulle vilja byta lägenhet, och flytta in i sin pappas gamla bostad. Husen i Christiania går dock inte i arv, man måste ansöka. Lediga bostäder aviseras i den lokala veckotidningen (där det kan skapas drama i byn när insändare hänger ut någon som till exempel inte betalat hyran). Det kan bli upp till 100 ansökningar på en bostad, alla skickar in cv och personligt brev. Vissa blir utvalda att komma för en närmare presentation och utfrågning.
– Det kan vara rätt utmanande, säger Carl Oskar som varit på båda sidor. Även hans 32-åriga bror har försökt få boende här, men har ännu inte lyckats. I dag bor han i Nørrebro.

Femåriga sonen Otto dyker plötsligt upp och vill ha uppmärksamhet av sin pappa. Farmor kommer efter och säger att frukostmackorna är i rosten därnere. Men Otto vägrar följa med.
– Han är en sån pappagris, säger farmor Anna Bövik, som visar sig bo på våningen under. Hon flyttade till Christiania 1976.

Carl Oskar är utbildad glasmästare, men har jobbat med diverse ting i Christiania genom åren. Förra året fick mamma Anna cancer och Carl Oskar valde att ta en jobbpaus för att stötta henne under sjukdomen. Och sen dog hans pappa i våras.
– Nu har jag inte jobbat sedan april. Men jag behöver inte så mycket pengar för att leva här, säger han.

Christiania grundades 1971 när en grupp människor ockuperade ett nedlagt militärområde på Christianshavn. Det har sedan dess utvecklats till ett alternativt samhälle, mest känt för sin kreativa miljö och kontroversiella öppenhet för cannabis. I april förra året stängde dock ökända Pusher Street ner. Det var christianiterna själva som fattade beslutet till följd av de dödsskjutningar som skedde efter att den organiserade narkotikahandeln tog över gatan. Tillsammans med köpenhamnare, polis och politiker grävdes gatan upp sten för sten, och man uppmuntrades att ta med gatstenar hem som souvenirer
– Det var 2017 som andra började stå där och sälja. De var inte christianiter och drog med sig en dålig stämning och kriminalitet, säger Carl Oskar.

Hur är det sedan stängningen?
– Du har inte det negativa trycket där nere längre, dock är det också lite tomt för det har alltid varit så mycket liv. Men den liberala kulturen är fortfarande kvar. Vi är för naturdroger som gräs och svamp. Det vi inte gillar är de tunga drogerna.

För Carl Oskar har det aldrig funnits tankar om att lämna Christiania för staden utanför.
– Det passar mig att bo här. Det finns en sammanhållning och det är lätt att vara sig själv, säger han.

Till slut går Otto ner till farmor Anna och även vi välkomnas till hennes hem. Hon brer en rostmacka med honung och ställer fram en kopp med Earl Grey till barnbarnet. De busar och leker tjurfäktning vid matbordet.
Anna har bott på många olika adresser i byn. Att hon flyttade hit som 16-åring från Stockholm berodde på en kille hon träffade på ett disco hemma i Sverige.
– Jag var ju så ung så det tog slut ganska snabbt, men på min 20-årsdag träffade jag Carl Oskars pappa. Han hette Finn.

Hur tog din familj det, att du lämnade Stockholm?
– Det var inte så populärt, men de fick finna sig i det, säger hon.

På den tiden fanns det inga äldre personer i Christiania, och knappt några barn.
– De som var 30 var rågamla, tyckte vi. Alla träd var nyplanterade och små, det fanns varken vatten eller el och vägarna var skitdåliga. Soldaterna lekte lite krig härinne innan de lämnade den här militäranläggningen, säger hon.

Nu har alla fått barn och barnbarn. Men det är också många som gått bort, berättar Anna som ”ränner till kyrkan på begravningar stup i kvarten”.
Anna har totalrenoverat sin lägenhet. När hon visar bilder från förr är det svårt att se att det är samma ställe. Hon har investerat för att bo och må bra, har installerat golvvärme och byggt om hela köket. Hon gissar att det kostat en miljon kronor, pengar som hon, eller sönerna, aldrig får tillbaka.
– Jag hoppas att de ska ändra den lagen, för så är det på andra sidan planket. Då får man ju ärva av sina föräldrar. Vi som har renoverat husen här har gjort det för våra egna pengar.

Anna Bövik har under sina år i byn jobbat på alla möjliga ställen. Hos Bagaren och på den vegetariska restaurangen Morgenstedet, på förskolan och byggmarknaden, i en bar och i kiosken ”mitt i gatan” jobbade hon varje onsdag i 17 år.
Här har alltid funnits mycket av de gröna drogerna, berättar hon. Men på 1980-talet kom heroinet in.
– Det var mörka tider. Men till slut fick man bort det. Folk dör ju!

Röker du gräs? 
– Nej, inte sedan jag fick barn.

Anna Böviks trädgård är vild och vacker. En blå syrisk ros tar plats jämte enorma lavendelbuskar och intill står krukor med basilika. Fikonträdet är fyllt med frukt och Anna plockar åt oss så att vi får smaka och tipsar oss att tillaga dem i ugnen med valnötter, pinjenötter, gorgonzola och honung.
– Skitgott, säger hon, som helst av allt hänger härute.

Efter cancern förra året har hon ansökt om att gå i pension.
– Jag blir ändå 67 nästa år och vill helst bara vara, pilla i trädgården, läsa böcker och sticka.

Nu har klockan slagit elva och det är människor i rörelse överallt. Boende blandas med nyfikna turister som tittar in i trädgårdar och hus. Skyltar där det står ”no photos” dyker upp lite här och var, men på ett ställe står det istället ”photos ok”.

Vid några höga illgröna cannabisplantor står en äldre man med kritvitt hår och röker. Vi frågar om vi kan få ta en bild, men det vill han inte. Han berättar att han har svenskt påbrå och drar delar av sin släkthistoria. När vi pratat en stund kikar han på min mobil och frågar om jag spelar in? Jag svarar ja och han blir besviken, ber mig radera och säger ett och annat glåpord om journalister. Att vi representerar en värld han valt att lämna. Jag raderar inspelningen och går vidare.

Nere vid sjön står en man på en stege och målar ett konstverk på en turkos husfasad. Han glider ner, stajlar lite och hälsar. Ludwig är 49 år och svensk, bor här till och från och har gjort det i över 30 år. Övrig tid rör han sig mycket ute i världen, men helst inte i Sverige. Det har blivit för kontrollstyrt, tycker han.
– Här får jag frihet så jag håller mig här. Polisen skiter i mig, jag har greencard, säger han, skrattar och berättar om när en polis såg honom rulla en joint.
– Han sa att ”du vet väl att det är olagligt att röka i Danmark”. Då svarade jag ”men jag är i Christiania”.

I det turkosa huset, som ser ut lite som en cirkusvagn, bor Jerry sedan 1990. Han sitter i sängen och tittar på tv när Ludwig knackar på och säger att svenskar från hemlösas tidning är här. Jerry tar sig ut på den lilla terrassen och hälsar. Han är också svensk.
– Hej, hemskt mycket hej. Det här är mitt sovrum och innanför är toaletten. Om ni behöver ”tissa” kan ni använda den, säger han.

Varje månad betalar han 2 000 kronor i hyra, el och vatten tillkommer. På frågan vad Ludwig och Jerry tycker om förändringarna senaste året och planerna framåt i stadsdelen svarar båda att ju fler regler och pekpinnar desto längre bort kommer man från det ursprungliga Christiania. Jerry snackar på ett tag, men tröttnar plötsligt.
– Nu får ni klara er själva, säger han och går tillbaka till sängen.

Ludwig och en vän har fått i uppdrag att göra en fasadmålning på Jerrys hus.
– Jag har alltid målat och också haft gallerier, lite beroende på var jag varit i livet, säger han och skickar med oss en uppmaning innan vi skiljs åt.
– Hälsa de hemlösa i Sverige, samla ihop pengar till dem och ta med dem hit.

Längs stråket som en gång var Pusher Street strosar familjer och vimplar hänger kors och tvärs över gatan. Stånden som tidigare var fyllda med det gröna är nu borta. Här finns en butik med färgglada accessoarer och en trendig kaffebar som säljer ”luxury Danish candy” i små påsar. Några privatpersoner säljer smycken och vinylskivor. Cannabisdoften är närvarande och det är tydligt att det fortfarande pågår försäljning. Risenga Manghezi, 51, är med i arbetsgruppen för gatans förändring.
– Vi hade aldrig ambitionen att det inte skulle säljas cannabis här, för då skulle det vara den enda platsen i Köpenhamn där det inte säljs. Men det ska inte vara för mycket.

Under sommarlovet efter att Risenga blev klar med sin masterutbildning i beteendevetenskap i Köpenhamn funderade han på vad han skulle ta sig för när hösten kom. Några vänner tipsade om att söka jobb på ungdomsklubben i Christiania, och där fastnade han. Nu är det 20 år sedan.
– Min arbetsbeskrivning var: gör något roligt med barnen. Och så fick jag en budget. Det fanns ingen plan.

Jag tror att den typen av frihet attraherade mig, säger han. Det springer en lös hund förbi och jag berättar att vi under dagen sett flera hundar som verkar leva sitt eget liv i fristaden.
– Visst är det lite symboliskt, att de inte är kopplade, säger Risenga och berättar om en björn som levde här på 1970-talet.
– Den blev alkoholiserad och kunde inte vara kvar. Så nu är vi mer som ni svenskar, kontrollerade, säger han och skrattar.

Turismen har också förändrat gatubilden på senare år, menar Risenga. Förr var Christiania mer besökt av köpenhamnare, framförallt från cannabiscommunityt. I dag är det större skillnad mellan de som besöker Christiania och de boende.
– Det kan vara 20 spanjorer som ska bocka av detta på sin lista följt av sjöjungfrun och Tivoli, säger han. 

Innan Pusher Street stängdes ner låg här omkring 40 haschbodar och omsättningen uppskattades till närmare två miljoner svenska kronor – per dygn. De turister som köpte gräs stannade kvar i området, köpte en dricka, chillade och när de fick ”munchies” (ett sug efter mat till följd av cannabis) blev det en del ytterligare köp, så omsättningen spreds. Turisterna som är här i dag konsumerar inte på samma sätt, menar Risenga.

För några år sedan gjordes en enkät där man frågade köpenhamnare hur många som skulle kunna tänka sig att bo i Christiania. Tio procent svarade ja, vilket innebär 100 000 personer och det finns planer på att expandera och möjliggöra fler bostäder. Danska staten lade fram ett förslag om att till 2031 bygga 15 000 kvadratmeter allmänna bostäder i fristaden. I utbyte skulle christianiterna få ekonomiskt stöd och möjlighet att friköpa den sista delen av de bostäder som de i dag hyr av staten. Christianiterna sa ja och nu är Risenga Manghezi med i arbetsgruppen som vill hitta en väg fram som känns bra för de boende. Och det är utmanande. Allmännyttan är väldigt viktig i Danmark, men i Christiania kommer det att bli för stor skillnad, tror Risenga.
– Det är för dyrt att bygga som vi vill. Jag önskar att vi kunde bygga tiny houses och att alla kunde skapa sitt eget med återvunnet material.

Christianiterna vill också att de som ska flytta in i de nya bostäderna ska gå igenom samma ansökningsprocess som de har i dag, men kommunen vill att det ska ske på deras vis.
– Jag var med i arbetet med att stänga Pusher Street, men inte för att normalisera Christiania. För oss christianiter är fristaden ett socialt experiment, och vi ska fortsätta vara det.

I dag råder konsensusdemokrati, vilket innebär att alla måste komma överens för att beslut ska fattas. Om området växer för mycket kommer det också att påverka hur de kan fortsätta med nuvarande system.
– Vi vill inte att det ska gå till som en demokrati där nästan hälften kan vara missnöjda. Vi kanske inte fattar lika många beslut, men vi lyssnar på varandra och tar små steg i någon riktning. Beslutet att stänga Pusher Street tog oss 15 år att landa i, men när vi gjorde det fanns det en samlad kraft.

Tror du att det kommer att bli några nya lägenheter?
– Ja, jag tror att något kommer att hända. Det politiska beslutet är att de ska bygga på 15 000 kvadratmeter, men jag tror det vore klokt att börja med 3 000 och låta det växa därifrån.

Om tio år, hur tror du Christiania ser ut då?
– Jag hoppas att jag inte kan föreställa mig det för jag vill att det alltid ska utvecklas organiskt. Det är också lätt att bli nostalgisk, för det finns många väldigt fina tider när jag blickar tillbaka.

Nu måste Risenga vidare för att hjälpa sonen Milan att ställa fram ett bord på en av gågatorna där han säljer läskedryck ibland. Vi hakar på och passerar en butik där en svensk tjej arbetar.
– Har ni träffat Natalie? undrar Risenga.

Det har vi inte gjort, svarar jag, men berättar att vi hittills träffat fyra svenskar i dag.
– Då har ni träffat alla nu, för vi är fem, säger Natalie.

Natalie, 33, lämnade Blentarp i Skåne för tio år sedan och har i dag en åttaårig dotter tillsammans med Thomas, som är uppvuxen i Christiania.
Butiken hon arbetar i vill sprida mer kunskap om Christiania, genom konst och böcker. När Natalie själv flyttade hit kände hon att det var lite som en ”closed club”.
– Jag tycker att historien ska vara tillgänglig. Mycket av det man läst om Christiania i media stämmer inte. Här vill vi arbeta för att visa en annan bild, säger hon som sitter med digitaliseringen av Christianias arkiv.

Nyligen var hon i Frankrike för att träffa två fotografer som var här på 1970-talet och har en mängd osedda foton. De blir nu en utställning. Om bara några veckor öppnar den i Fabriken, berättar Natalie, och stänger butiken för att visa oss dit.
– Friheten när man är sin egen chef, säger hon, tänder en cigg och guidar oss runt i byn. Visar badhuset som var den enda platsen där man kunde tvätta sig förr i tiden. I dag finns här en bastu och duschar.

Det stora Fabrikshuset rymmer en bio, verkstad och en gammal smedja som stått orörd sedan 1970-talet. Allt är som det var och ska inte röras. Huset rymmer också Kollektivet, som funnits här sedan Christiania kom till. I dag bor där 15 personer och alla har egna rum, men delar matsal och annat. Där är Natalies partner uppvuxen.

Varför trivs du i Christiania? 
– Tiden går lite långsammare. Och det jag själv saknade från min uppväxt får jag chansen att ge mitt barn. Hon är fri och kan springa ut och knacka på dörren hos sina kompisar, säger hon och tillägger:
– I Sverige blir jag chockad över alla regler kring saker … typ rökning och att man inte kan betala med kontanter och all självscanning. Jag har bott i Christiania i tio år och känner mig omodern i Sverige.