Punkliket lever

1976 föddes punken ur frustration, arbetslöshet och mörka framtids­utsikter. Femtio år senare har en ny generation beväpnat sig med gitarrer och slagord. Faktum har träffat de som visar att punken lever och fortfarande är jääävligt förbannad.

– AAAH! Viktoria Jablonski står på den lilla scenen på Monument 031 på Ringön i Göteborg och skriker för full hals. Hennes röst skär i ­öronen när ljudteknikern drar i reglagen för att kalibrera ljudet.
– Fy fan vad micken stinker, grimaserar Viktoria och tillägger målande: Ugnspannkaka och lingonsylt.

Klockan är 17.40 och bortsett från Ängelholmsbandet Golvad Grävling och klubbens personal är det tomt på det kala betonggolvet mellan scenen och mixerbordet. Men om några timmar är det releasefest för gruppens tredje fullängdsalbum, Vardagsterrorism, som bland annat innehåller låtarna Förolämpa en tjänsteman och Slick aröv; där namnet på den senare är en hommage till Kriminella Gitarrers klassiker Knugen skuk.

I det gamla magasinet som snickrats om för att husera spelningar blinkar de färggranna ljusen från arkadmaskinerna i otakt med ­musiken. Inklämt mellan ett flipperspel och en ombyggd container som tjänar som garderob står ett bord dukat med bandets LP-skivor och egendesignade tröjor. På t-shirtarna återfinns deras kraftdjur: ett tecknat mårddjur med kryssögon.

Golvad Grävling rullar elegant på tungan och påminner om vad banden kunde heta när punken tog sina första stapplande steg på 1970-talets allaktivitetshus och fritidsgårdar – som Grisen Skriker och Liket Lever. Ursprungligen var planen att heta Fodrad Förhud, men när de blev erbjudna en första spelning fick de kalla fötter och valde en mer familjevänlig allitteration. Inte helt olikt Korslagda som behövde offra sitt originalnamn Korslagda Kukar för att få lov att medverka i årets Melodifestival. För sångaren Elias Leijon fanns det ytterligare ett argument som vägde till Golvad Grävlings fördel:
– Vår maskot hade inte blivit lika gullig om vi behållit namnet Fodrad Förhud.

I år är det femtio år sedan punken tryckte en säkerhetsnål genom näsan och slog världen med häpnad. Det nystartade bandet Sex Pistols for runt i Storbritannien och spelade i skolor och på klubbar och var helst de blev insläppta. Deras skräniga och opolerade uttryck var väsensskilt det som ungdomarna var vana vid. Discon var glättig och papperstunn medan hippiesarna sjöng beskedligt om att alla problem skulle lösa sig bara vi fattade varandras händer och valde kärleken. Men 1976 hade den inställningen inte lett någonstans, världen var fortfarande plågad av krig, fattigdom och orättvisor.

Johnny Rotten som fick sitt öknamn för sin bristande tandhygien hyste inga illusioner om en bättre morgondag. Tvärtom skrek han att det inte fanns någon framtid alls att hoppas på och fräste ut sitt evangelium om kaos och anarki. För en generation som levt i det kalla krigets tryckkokare var den råa ärligheten förlösande.

En av dem som befann sig på en klubb i London 1977 och såg Sex Pistols var Anders Sjöholm från Klippan. Det han bevittnade förändrade honom i grunden. Efteråt återvände han hem till Skåne med skorrande tinnitus och huvudet sprängfyllt av nya idéer. Inspirerad av det subversiva soundet som inte krävde musikalisk skolning tog han namnet Stry Terrarie och startade punkbandet Kriminella Gitarrer. Februari 1978 släppte de låten som kom att bli Sverige första punksingel – Vårdad klädsel – som handlade om klädkoden på restaurangen Baldakinen. Med det var den svenska punken ett faktum.

Riktigt så Hollywood-kompatibel är inte Golvad Grävlings skapelse­berättelse. Ändå började allt med en film. De fem vännerna från Ängelholm gick på bio för att se Yesterday, en film som leker med premissen vad som skulle hända om alla i hela världen förutom en gatumusikant glömde bort Beatles samlade låtskatt. Men istället för att inspireras av den alternativa historieskrivningen blev de uttråkade och stack till en replokal som två av vännerna delade. Senare samma kväll formulerade någon den klassiska meningen som yttrats många sena nätter men som sällan efterlevs: ”Fan. Vi borde starta ett band.”
– Innan vi började hade jag aldrig lyssnat på punk, erkänner basisten Klara Svensson. Men det är så lätt att spela. Punken är en så lös genre att det nästan bara är en känsla.

Elias nickar.
– Jag trodde att man behövde kunna spela ett instrument ordentligt för att kunna starta ett band, säger han. Att man behövt gå på kulturskola eller i alla fall haft en privat pianolärare. Men för att spela punk räcker det med att bara banka på pianot.

För att vara den genre som dödförklarats flest gånger är punken 2026 oväntat livskraftig. Ungdomar iklädda kedjor, kängor och skinnjackor nedklottrade med obskyra bandnamn har återigen blivit ett inslag i stadsbilden.
– Det finns hur många nya unga punkband som helst, säger Ammy ”Bulten” Olofsson som sjunger i Lastkaj 14, ett band som sedan 2022 delar ut ett årligt ”punkstipendium” till yngre förmågor.

För vuxna punkmusiker med heltidsjobb som får betalt för sina spelningar skulle stipendieslanten om 10 000 kronor varken göra till eller från. Men för ett band bestående av tonåringar kan det innebära att de har råd att köpa nya instrument eller spela in en skiva. 2024 tilldelades Golvad Grävling stipendiet. De använde pengarna för att finansiera punkoperan Allt kommer inte att bli bra.

Att punken inte förtvinat i femtioårs­åldern utan snarare gjort en storstilad comeback har vi ”det ruttna politiska klimatet” att tacka för, säger Bulten.
– Sex Pistols sjöng ”no future”, vilket är mycket mer aktuellt för den här generationen än för deras generation. De flesta femtiotalister har haft det betydligt bättre förspänt och hinner inte uppleva klimatkatastrofen på samma sätt som dagens ungdomar, säger hon.

I övrigt är Sex Pistols inte det minsta relevant för dagens punkare, menar hon. Inte bara för att Johnny Rotten övergett sina ideal, utan för att punken som görs i dag är mycket mer spännande än den Londonbandet vred ur sig för femtio år sedan.
– När jag blev punkare 2001 såg vi upp till de gamla hjältarna, men dagens unga punkare har mest nya bandnamn skrivna på sina jackor. De framstår som den minst tillbakablickande punkgenerationen hittills. De som är nostalgiska är de som är fast i det gamla och tror att punken dog med deras våg.

De golvade grävlingarna sitter nedsjunkna i de ljusbruna skinnfåtöljerna i backstageområdet och nojar över antalet sålda biljetter. Det är en sak att vara ett av många band på en lista, en helt annan att vara själva huvudakten. Det innebär att biljettförsäljningen står och faller på dem. Viktoria får ont i magen när hon tänker på det. Dessutom glömde hon USB-minnet med backdroppen hemma.

När klockan slår 19 och Monument 031 öppnar entrédörrarna kikar bandmedlemmarna ut från backstage för att se på när folket trillar in. Det visar sig vara fler än vad de vågat hoppas på. Vilket får biljettnojan att lätta något, istället börjar de oroa sig över annat. Hur kommer Göteborgspubliken att ta låttexterna som i stor utsträckning refererar till väldigt Malmö-specifika ämnen? Som i den nya låten Femman där raden ”Femman borde vända vid Malmö C” syftar på att busslinje 5 borde stanna innan den passerar det välbärgade området Västra hamnen.
– Vi skriver ganska mycket om kollektivtrafik, inser Elias och utvecklar: Konstruktiv kollektivtrafikskritik.

Mellan åren 1977 och 1981 bildades över tusen svenska punkband, men få av dem tog sig längre än till replokalen. Med sju år och tre fullängdsalbum i ryggsäcken är Golvad Grävling veteraner i sammanhanget. De tidiga punkbanden hade en hög förbränningstakt. Sex Pistols hade funnits i tre år när bandet imploderade 1978. Jämfört med dem var Ebba Grön imponerande seglivade som höll ihop sex år. Sedan fanns det andra band som dansade en sommar men ändå gjorde ett outplånligt avtryck. Ett av dem var Grisen Skriker.
– Vi fanns bara i tio månader, men under den tiden hann vi göra 15–20 låtar, 50 konserter, två EP-skivor och en samlingsplatta med Oasen, säger Henrik Franzén som under den första punkvågen gjorde sig ett namn som Henrik Hemsk.

Henrik flåsar i telefonen medan han kämpar upp för en uppförsbacke samtidigt som han sammanfattar bandets korta men intensiva biografi. Grisen Skriker kom från medelklassen i Farsta och Gubbängen och trivdes aldrig riktigt i Rågsved – som betraktas som den svenska punkens ground zero – där atmosfären var hårdare och det cirkulerade tunga droger. Ändå blev de ett av Stockholms största punkband bredvid Ebba Grön och KSMB.

För Henrik var politiken lika viktig som musiken, om inte ännu viktigare. Han ville ha revolution. Och på sina egna villkor enligt do-it-yourself-principen – utan kommersiella intressen.
– När Magnus Uggla ville att Grisen Skriker skulle skriva på för skivbolaget CBS höll vi nästan på att spöa ner honom. Aldrig i livet!

Alla var inte lika ideologiskt drivna. Punkare med tuppkam och skinnpaj kallade honom kommunist medan han avfärdade dem som posörer. Inte sällan ledde det till konflikter. Framför allt minns han bråken med Nackabandet The Pain som dök upp på Grisen Skrikers spelningar bara för att bua och spotta på dem.
– Du måste fatta att det här var en jävligt häftig tid där musiken bara var en liten del av hela rörelsen, säger han. Här fanns fantastiska människor som var allt från hårfrisörer till skådespelare. Här träffade jag skådisar som Leif Andrée, Mikael Persbrandt och Thorsten Flinck. Leffe var en av de första som stagediveade från scenen, och han var ju ganska tjock redan då.

I en av Grisen Skrikers mest ikoniska låtar gormar Henrik ”Fy fan för att bli sextiofem”. I år är det hans tur att fylla 65. Liksom så många andra som stod längst fram i en rörelse så förknippad med tonårs­trots och ungdomsrevolt har han nu nått pensionsålder.
– Jag är fortfarande yngre än de flesta, säger han. Det märker jag när jag pratar med folk. Medan alla andra bara blir äldre förblir jag ung i sinnet.

Innan Golvad Grävling kliver upp på scen samlas de i den avlagda bussen som står parkerad i backstageområdet för att snacka ihop sig. Viktoria och Klara har klätt ut sig till kungen och Silvia medan Elias har på sig flera lager av t-tröjor på vilka han har skrivit olika budskap med spritpenna. En av punkterna som avhandlas är extranummer. De är alla rörande överens om att de inte ska göra ett. Om publiken ändå kräver det så kommer bandet spela en låt som de inte vill höra.

Nästa punkt på agendan är Gudrun Schymans förlossningsvideo. Elias vill spela upp den i bakgrunden under spelningen som en backdrop. Det visar sig att de har klippt ihop en egen version som bara innehåller ”höjdpunkterna”.
– Vi har visat den förr på spelningar. Det blev ganska schysst, säger han.

När förbandet Mami Umami kliver av scenen sluter publiken upp i väntan på huvudakten. Det är en blandad skara. Vissa är så unga att de precis nått åldersgränsen, andra gamla nog för att ha stått längst fram på de allra första punkspelningarna. Golvad Grävling äntrar scenen och river av första låten, Politiskt motiverat ord.
– Det är inte ett hot, det är en varning. Det är inte ett hot, det är en varning, mässar de i kör.

Det tar ett tag för publiken att bli varma i kläderna. Men några låtar in bildas en moshpit där en förlösande pogodans bryter ut. Kanske var det så här det såg ut på ungdomsgården Oasen när Ebba Grön höll sina första spelningar 1977, eller i det kultförklarade Ultrahuset – där mängder av punkband framträdde från 1980 fram till huset brann ner under en husockupation 1988.

Men 2026 ockuperar punkare varken hus eller skrämmer slag på vuxna. I publiken står farbröder och tanter gamla nog att vara morföräldrar till de yngsta besökarna. Punken lever, men den är inte farlig längre. Den tar inte strypgrepp om etablissemanget. Men enligt Klara Svensson, som nu står på scen utklädd till kung Carl XVI Gustaf, fyller den femtio­åriga tonårsrevolten fortfarande en oumbärlig funktion.
– Punk är ett sätt att föra fram sin mening, säger hon. Det tror jag är varför det bildas så många unga band nu. Med punken kan de skrika ut sina åsikter om samhället även om de inte är gamla nog för att rösta.