Paradis med egna regler

Skrotupplag på tomten, krav på djurhållning eller utdrag ur belastningsregistret. Runt om
i landet finns områden som har odlat en egen logik, och lunk, formad av människorna och tidens tand. Faktum har besökt tre platser där lokala kompasser styr.

Alla gillar inte skrotbilarna. De tycker inte heller om den rostiga traktorn som ingen har vågat starta på många år, eftersom den går på fotogen. Dessutom fylls det på med nya vrak och anfrätta cykelramar hela tiden.

Vissa tycker att skrotupplaget har fått breda ut sig utom kontroll. Andra bryr sig inte.

Skrotägaren är inte hemma, men hans inneboende står på trappan till radhuset. Tony Carlsson har bott på Gökhöjden i Vålberg utanför Karlstad i fyra år. I dag är han på väg till affären för att panta. Tony har lyckats samla ihop 58 säckar tomburkar från grannarna och nu ska de förvandlas till pengar på kontot. Eftersom han inte kan ta alla burkar på cykeln samtidigt, kör han en sopsäck åt gången.

Solen skiner och han har tid.
– Det händer att folk klagar på att det är stökigt, men då flyttar vi några av cyklarna och bilarna en bit bort, förklarar han.

Även Mia Fält och hennes vänner har en ledig dag. Deras höga skratt skrålar från det öppna fönstret. Mia ska ha en middagsbjudning framåt kvällen och gänget har börjat förfesten i god tid.
– Det är underbart att bo på Gökhöjden. Gemenskapen med grannarna är fantastisk, alla hjälper varandra, säger hon.

Åt skrotbilarna rycker hon bara på axlarna. Hon ”skiter” i dem. Och att området kallas för ”Koko Hill” i folkmun tycker hon mest är roligt.
– Om man ska ta en taxi från stan är det ingen som vet var Gökhöjden ligger, men säger man Koko Hill då hittar chauffören direkt, säger hon.

De färgglada trähusen med sina stora skorstenar har legat på kullen sedan 1948. Då byggdes 104 radhuslägenheter åt arbetarna som var anställda på Rayon-fabriken i Älvenäs. I dag är området kulturmärkt och ingår kommunens bevarandeprogram.

Men lokalpolitikern Peter Sörensen från Karlstadspartiet Livskvalitet är inte nöjd. Han tycker att kommunens tillsyn och skötsel av Gökhöjden är mer än bristfällig. Nu visar han runt i området som han kallar för Karlstads Vilda Västern.
– Titta på väggen där, det är hål rätt in och fåglarna har byggt bo, säger han och pekar på en trägavel med avskavd rödfärg.

En del av husen är omsorgsfullt nymålade och har blommande trädgårdar, andra har sett bättre dagar. Fasaderna är skavda och trötta och ogräset har fått permanent asyl. Peter Sörensen ger en ledtråd till skillnaden i skötsel.
– De välskötta ägs troligen av privatpersoner eller kommunen. Majoriteten av de övriga har köpts upp av privata hyresvärdar som inte bryr sig.

Många av husen står tomma i väntan på att socialtjänsten ska placera någon i akut behov av en bostad. Det händer inte så ofta numera.
Annat var det på 1980-talet då kommunen för första gången tog över alla lägenheterna från fabriken. Då såldes majoriteten av dem vidare till privata aktörer.
– Sen började problemen. Under långa perioder har det varit social misär, säger Peter Sörensen.

I början av 2000-talet köpte kommunen tillbaka merparten av de förfallna lägenheterna. Nu var tanken att sälja dem vidare med högre krav. De nya köparna fick lova dyrt och heligt att de skulle rusta upp husen. Det gick väl sådär.
– Under samma period drev kommunen ett rehabcenter för missbrukare i området, men det lades ner för några år sedan, berättar Peter.

Naturrepubliken Sjöbergen har en egen flagga. Ända sedan självständighetsceremonin 2015 har den vajat lite varstans i trädgårdarna. Den kom till när kommunen ville bygga två tusen bostäder i området och koloniägarna gick man ur huse i protest.
Samma anda lever kvar än i dag bland områdets lappade trähus och odlingslotter. I det brokiga samhället vid Älvsborgsbrons fäste i Göteborg värnar invånarna kompromisslöst om sin miljö och dess unika karaktär.

Ingen kan komma och säga att det inte gjorts försök till exploatering. I snart hundra år har kommunen sneglat på det attraktiva grönområdet i väst.
Just nu finns det däremot inga planer på att rucka på idyllen i Sjöbergens republik och människor och djur har fått en välbehövlig paus.

Anders Johansson och Katalina Nagy Johansson öppnar grindarna och hälsar välkommen in till kaninerna. Ett sextiotal burar står staplade på varandra i de två rummen, alla med varsin liten sammetslen invånare. Här finns raserna Lilla Chinchilla, Vädur och den mer nervösa sorten Engelsk scheck. Skötseln av djuren kräver att de besöker sin stuga varje dag
– Kaninerna är vår hobby och vi åker landet runt och tävlar med dem, berättar Katalina.

Det finns inte mycket kvar av den ursprungliga stugan som paret köpte för trettiotre år sedan. Anders har byggt ut åt alla håll på den 135 kvadratmeter stora tomten.
Många av stugägarna har gjort ungefär som han. Använt det virke de fått tag i och utökat med ytterligare ett rum, en veranda eller en hönsgård.
Göteborgs stad har sett mellan fingrarna med de kreativa bygglösningarna, fram tills att reglerna skärptes för några år sedan. Numera får man ha max tre byggnader på en yta av 25 kvadratmeter.

Katinka Randin, ordförande i djurföreningen i Sjöbergen, förklarar.
– När vi omförhandlade arrendeavtalet för sju-åtta år sedan, blev det nya regler. Däremot behöver ingen riva de hus som redan är byggda, säger hon.

Resultatet har blivit en färgstark kåkstad där inget hus är det andra likt. En del av stugorna är pietetsfullt omhändertagna, andra ser ut som de ska falla ihop vid nästa höststorm.
Det som gör koloniområdet speciellt, vid sidan av sammanhållningen mellan grannarna, är att det finns krav på djurhållning för att köpa någon av de sextio kolonistugorna. Enligt stadgarna måste varje kolonistuga hysa minst tre djur av samma sort.
– Om det är höns till exempel, måste det också finnas en tupp, säger Katinka Randin, som själv föder upp vaktlar i sin stuga.

För tjugo år sen såldes husen för en spottstyver, i dag har priserna skjutit i höjden. Det är omöjligt att säga hur mycket en stuga kostar, om det mot all förmodan skulle finnas en till salu, men ryktet säger att de ligger på flera hundra tusen kronor. Som brukligt är står kolonistugorna på arrendetomter som ägs av Göteborgs stad. Men arrendet är billigt, mellan tusen och två tusen kronor om året.

Att ta sig genom Sjöbergens koloniområde är ett äventyr, de små gångarna snirklar sig mellan husen och ibland blir det bom stopp när en grind är i vägen. Överallt syns näbbar och nosar sticka fram ur olika egensnickrade inhägnader. Det vanligaste är att medlemmarna har höns och kaniner, men det finns även de som satsat på ankor, bin och brevduvor. Det händer att Länsstyrelsen kommer på besök för att kontrollera att djuren har det bra, och får den skötsel som krävs året runt.
– Länsstyrelsen har haft synpunkter på att våra kaninburar var för små. Nu har vi byggt om både på bredden och höjden, berättar Katalina Nagy Johansson.

Per-Ola Hansson har bråttom, trots att det är söndag ska han iväg och göra en bi-besiktning. Han har fått yngelröta bland sina bin och med tanke på att de är närmare 400 000 till antalet, kan han inte vara nog försiktig.
– Jag började med brevduvor när jag kom hit 1996, men har gått över till bin, höns och löpankor, säger han samtidigt som han hastar in ankorna i huset.

Området har liknats vid ett Christiania, kallats idyll och fristad. En plats som ligger mitt i det populära Majorna, men ändå för sig själv på höjden. Fascinerande, nästan lite mytomspunnen, sen den första bebyggelsen på 1930-talet.
Journalisten Anna-Lena Ringarp har precis kommit ut med en bok om Sjöbergen och om människorna som håller till där. Hon har själv en odlingslott på platsen och berättar att hon alltid fascinerats av områdets speciella atmosfär.
– Det är härligt att det fortfarande får finnas kvar och att det får se ut lite hur som helst. Hit är alla sorters människor välkomna, säger hon.

I koloniområdet Smattabygget i Perstorps kommun har man också gått sin egen väg, fast i motsatt riktning.
Smattabygget som ligger avskilt i skogen hade stora problem med stök, våld och narkotikapåverkade personer under många år. När styrelsemedlemmar blev mordhotade och styrelsen ville avgå från sina poster fick föreningen nog. Den införde egna regler för nya medlemmar i föreningen. Den som vill köpa en kolonistuga måste visa utdrag ur belastningsregistret, samt förstå svenska tillräckligt bra för att kunna läsa stadgar och regler.

Nuvarande ordförande Malin Pärsson berättar hur det hela går till.
– Vi har en lång intervju vid medlemsansökan där vi försäkrar oss om att köparen, eller åtminstone någon i familjen, förstår innebörden av reglerna, säger hon.

Vid sidan om krav på ordning och reda finns också ett förbud mot narkotika och skjutvapen i stadgarna. För de flesta helt självklart.
– Men i det här fallet handlar det om lagliga vapen som luftgevär, pilbågar och paintballvapen, säger Malin Pärsson.

Reglerna som är skrivna på svenska innebär också att den sökande ska ha ett odlingsintresse. Tidigare var det många som lät sina odlingslotter växa igen utan att bry sig om vad de övriga i föreningen tyckte.
– Den som bryter mot reglerna får först en tillsägelse, därefter en varning. Efter tre varningar blir man uppsagd som medlem i föreningen.

Den som intresserar sig för en av Smattabyggets 79 stugor behöver inte bo i Perstorps kommun, det räcker att hemadressen är inom en radie av åtta mil. Däremot är det ingen idé att söka sig dit om man har ett kriminellt förflutet.
– Reglerna som infördes 2022 har haft stor effekt. Nu har det blivit avsevärt lugnare, säger Malin Pärsson.

Från skrotbilar och kaninburar till strikta bakgrundskontroller. Gökhöjden, Sjöbergen och Smattabygget visar att begreppet ordning kan vara högst lokalt. Gemensamt för de tre områdena är att de har hittat sina egna sätt att existera.