Livet genom Dorins lins

Dorin Codreanu delar sitt liv mellan Malmö och Târgu-Jiu. Mellan tält och hus, arbete och vila, arbetskollegor och familj. Med hjälp av två engångskameror har vi fått dyka in i hans vardag.

Det är en solig och varm eftermiddag i stadsdelen Limhamn–Bunkeflo i Malmö. Någon som skulle kunna vara min intervjuperson korsar bilvägen och cyklar mot mig. Han ser glad och energisk ut när han kliver av och sträcker fram handen för att presentera sig.
– Dorin heter jag.
Jag heter Jazz. Vad bra med cykel, du är fri att ta dig varsomhelst.
– Ja. Den har precis varit på lagning. Jag fick punktering och det gick hål genom däcket, så det hade kunnat bli dyrt. Men jag fick det lite billigare när jag berättade att jag jobbar som Faktumförsäljare, säger Dorin som för dagen bär en grön kamouflagemönstrad keps, mörkgrå luvtröja, svart väst och svarta träningsbyxor.

Dorin Codreanu är en rutinerad gatutidningsförsäljare. Hans historia med Sverige började med att han och en vän från hem­staden Târgu-Jiu åkte till Roskildefestivalen för att samla pant.
– När vi var i Danmark fick jag ett tips om ett byggjobb i norra Skåne, så jag bestämde mig för att ta mig hit.

Här fick Dorin höra talas om föregångaren till Faktum, gatutidningen Aluma. Han tog kontakt och fick börja sälja tidningen. När Aluma avvecklades och köptes upp av Faktum ville Dorin fortsätta. Nu har han sålt Faktum i över sju år utanför Ica Kvantum Malmborg Erikslust i Malmö.

För några månader sedan fick Dorin ett uppdrag av Faktumredaktionen: att dokumentera sitt vardagsliv med hjälp av några engångskameror. Nu ber vi honom berätta vad han fångat genom sin kameralins.
– Här grillar vi. Det var en helgdag, kanske en söndag, jag kommer inte ihåg exakt. Vi sitter på innergården, precis utanför huset i Târgu-Jiu. Det är vår yngsta barn, Sonia, som vi kallar henne Soni. Hon ska börja ettan till hösten.

Vad är det för gott ni har där på bordet?
– Vi grillade mici, rumänska biffar, de liknar cevapcici. Vi äter mici med bröd och senap. Jag lagar dem med fårkött som mina tjejer älskar.

När vi träffas en söndag i slutet på maj, är det mer än två månader sedan Dorin lämnade familjen för ännu en arbets­period i Malmö.
– Senast i går sa Soni i telefon ”pappa, när du kommer hem måste vi grilla”. Vi grillar bara när jag är hemma, de gör inte det utan mig.

Vad känner du när du tittar på bilderna?
– Jag längtar hem, det är tur att det inte är länge kvar tills jag ska resa tillbaka.

Började jobba som fjortonåring

I sydvästra Rumänien, söder om Karpaterna, ligger Târgu–Jiu, en stad med cirka 70 000 invånare, känd för sin brytning av brunkol. Dorins pappa var en av hundratals arbetare som jobbade i gruvan. Dagarna var långa och gruvarbetarna saknade ofta skyddsutrustning och andningsskydd.
– Jag var bara 14 år när pappa dog. Mamma blev kvar själv med fyra barn och jag var den äldsta i syskonskaran, berättar Dorin.

Han ville bli busschaufför, men hoppade av skolan i åttonde klass för att jobba och dra in pengar till familjen.
– Jag började jobba som murare för att det var lätt att få jobb som det på den tiden.

Hur träffades Corina och du?
– Corinas mamma behövde någon som kunde och komma mura. Corina var oftast i skolan, men när hon kom hem började vi prata och skämta med varandra. När jag blev färdig med jobbet där i huset sågs vi och tog en kaffe.
– Men den här gången var inte Corinas mamma med, berättar Dorin med ett leende på läpparna.

Efter att Dorin och Corina lärt känna varandra lite bättre som vänner uppstod också känslor. Trots åldersskillnaden, Corina var 18 och Dorin 27, blev de tillsammans.
Paret har två barn, sjuåriga Sonia Maria, som kallas Soni, och 18-åringen Diana Florentina. Diana går på gymnasiet och läser till kock.
– Nu är hon ute på praktik, men hon får mest skala potatis, berättar Dorin och skrattar.

Det är sju kilometer mellan hem och skola och Diana promenerar varje dag. Men när det är dåligt väder samåker hon med två andra klasskamrater som bor i närheten.
– De brukar ringa varandra på morgonen och komma överens om när de ska åka och så delar de på en Bolt, berättar Dorin.

Barnens mamma, Corina, reste också med till Sverige under en period. Då fanns bara det äldsta barnet som fick stanna hemma i Rumänien med en släkting.
– Vi betalade släktingen 2 000 kronor i månaden för att ta hand om Diana. Ingen gör saker gratis, allt handlar om pengar, säger Dorin.

Men det kändes inte värt det, så Corina reste tillbaka till Rumänien. Nu är hon hemma på heltid med barnen.
– Hon lämnar och hämtar Soni från skolan varje dag, lagar mat och tvättar. Hon får göra allt själv när jag är iväg och jobbar.

Nu sparar Dorin ihop pengar till en tvättmaskin, för den gamla har gått sönder.
– Annars måste Corina tvätta för hand och det blir alldeles för tungt.

Hemma på gården

– Ser du, jag har lyckats fånga soptunnan på bild också, säger Dorin och skrattar. Den tar vi ut på måndagar när det är tömningsdag.

Bilden är tagen på familjens innergård.
– Du ser ­staketet där längst bort till höger på bilden? Det håller på att falla ihop så jag har satt en plåt där som kan hålla upp allt.

I början av sin relation delade Corina och Dorin hus med Corinas mamma. Men det var inte optimalt att bo så tätt inpå varandra.
– När jag var trött efter att ha jobbat och hade sov­morgon så var svärmor uppe och lagade mat och väckte mig när hon skramlade med kastrullerna. Du vet hur det är, man vill ha sitt eget, även om det bara är ett rum så är det skönt att ingen stör och säger till dig ”du har inte diskat, du har inte sopat”.

Paret flyttade till huset de bor i nu när de väntade sitt första barn. Dorin fick byggmaterial av vänner och bekanta och lyckades med hjälp av det bygga upp ett eget hem.
– Vi hade inte råd att köpa ett hus.

Med tiden har de kunnat bygga ut lite. Nu har de två rum, ett litet kök och ett badrum. Barnen får dela.
– Jag vill bygga ett rum till, men nu är det så dyrt att köpa byggmaterial. Puh!

På en bild ser Dori nyvaken ut.

Är det ditt morgonkaffe du har där?
– Nej, jag dricker inte kaffe, berättar han när vi sitter på en uteservering i ett soligt Malmö, med varsin kall läsk.

I bakgrunden på fotografiet står veden travad. Det finns ingen eluppvärmning, så när vintern kommer eldar de för att få upp värmen i huset.
– Vi har två kaminer, en i varje rum, så det går åt ganska mycket ved.

Kostnaden för virket är en av de största utgifterna under vintermånaderna.
– Det går åt ungefär fyra kubikmeter för att värma upp huset en hel vinter. Det blir ungefär 6 000 kronor, 2 500 i rumänska lei.

En heltidsarbetande i Rumänien har hälften så stor årslön som en i Sverige, enligt statistik från Eurostat. Samtidigt är driftskostnaderna för en lägenhet i Rumänien högre  än i Sverige. 1 533 kronor i genomsnitt där, jämfört med 1 218 kronor här.
– Rumänien är ett väldigt vackert land. Men till vilken nytta om man inte kan uppfylla grundläggande behov?

Dorin är varmt klädd för en försommardag i Malmö. Han har nyligen fyndat på en andrahandsmarknad med bra priser, och är nöjd med sina inköp.

Hur ser secondhandmarknaden ut i Rumänien?
– Där är fullt av secondhandbutiker, folk har inte råd att köpa nya kläder. Lönerna är låga och räkningarna är höga, el, vatten, sophämtning, och maten har  blivit nästan lika dyr som här.

Kärleken till katterna

Det är morgon på bilden Dorin håller upp, han står i morgonrock utanför sitt hus, har precis stigit upp och det första han gör är att gå ut och mata katterna.

Är alla katter era?
– Ja, vi har många, vill du ha en? säger Dorin skämtsamt.

Hur många har ni?
– Fem! Och nu har vi också fått fem kattungar.

Har du någon favorit?
– Ja, jag gillar den orangea väldigt mycket. Den är stor och knubbig. 

Vad äter de?
– Lite av varje, ibland rester från vår mat.

Trots att marginalerna är små, får ­katterna också riktig kattmat.
– Det är dyrt, men vi köper det ändå för de behöver också sin mat.

Katterna är utekatter, men de kommer alltid hem på kvällen.
– Där bakom husknuten någonstans har jag byggt ett tak med hjälp av en presenning. Katterna lägger sig där när det börjar regna, det är deras lilla skydd, berättar Dorin.

Nästa bild är tagen i Sverige.

Är det vid bilen?
– Nej, vilken bil? Det är mitt tält, där jag sover.

Hur är det att sova i tält året runt?
– Ska jag säga att det är bra? På sommaren är det skönt, men inte när det regnar. Jag har alla grejer i en plastsäck så att de inte ska bli blöta. Och över tältet har jag en pressenning så att det inte regnar in.

Är ni flera som bor där i området?
– Bara en till, som också är från Targu-Jiu.

Hur ser en vanlig dag i Sverige ut för dig?
– Jag vaknar vid sju–åtta, cyklar till Stadsmissionen, tar en dusch och fräschar upp mig. Ibland lånar jag toan på en bilverkstad i närheten. Han som äger stället brukar skoja med mig om att jag kommer och byter av hans skift. När klockan närmar sig tio gör jag mig i ordning och åker till Faktum för att köpa tidningar.

Soni och Dorin

– Här är Soni och jag. Soni är väldigt busig.

Sjuåringen gillar att dansa och spelar in sina koreografier med mobilen, berättar Dorin.
– Hon brukar säga att hon ska lägga upp filmerna på TikTok, men det får hon inte göra.

Vad brukar ni prata om när ni hörs på telefon?
– Jag frågar hur hon mår, vad hon gjort i skolan, vad hon lärt sig.

När Dorin senast åkte iväg till Malmö, började Soni gråta.
– Hon sa, pappa, jag vill inte att du ska åka igen. Jag vill såklart inte heller åka, men pengarna räcker inte till. Vi skulle inte ha råd att betala räkningarna i tid, vi skulle bli skuldsatta. Och om vi inte betalar för  el och vatten i tid, stänger de av det.

Denna gång blev det ett tufft avsked för dem båda.
– När jag åkte kändes det som att halva mitt hjärta blev kvar, säger Dorin vars glada och livliga ansiktsuttryck ändrats till ett mer allvarligt och dystert.

Vad brukar du och Soni göra tillsammans när du är hemma?
– Jag kommer inte ihåg vad spelet heter, jag köpte den här på loppis. Du lägger ihop några pinnar, sen drar du en, säger Dorin och visar hur han plockar upp något försiktigt med tummen och pekfingret.

Kan det vara plockepinn?
– Ja, exakt! Om man får en annan pinne att röra sig tar nästa spelare över.  Jag köpte den på loppis här i Malmö. Förutom plockepinn spelar vi också kort – septica, tabinet.

När vi ses är det knappt två veckor innan det är dags för Dorin att sätta sig på bussen och göra den nästan tre dagars långa resan hem till Târgu-Jiu. 
– Det ska bli riktigt skönt att komma hem, säger Dorin innan han cyklar iväg för att sälja ytterligare några exemplar av Faktum.

Epilog: Efter en sommar med sköna grill­söndagar i familjens sällskap, gos med katter och några matcher plockepinn med Soni, är Dorin tillbaka i Malmö för att sälja jubileums­numret som du just nu håller i din hand.