Spårvagnen som minner om Hiroshima

När allt färre ”hibakushas”, atombombsöverlevare, finns kvar i livet riskerar många historier att dö om inte barnen för berättelserna vidare. Tomoko Kuwada, 64, tar ansvar för en av dem. Den om tonårsflickorna som såg till att spårvagnarna i Hiroshima kunde rulla igen, tre dagar efter att bomben fallit.

Genom en utplånad stad – som bara några dygn tidigare härjats av eldstormar, svart klibbigt radioaktivt regn och massdöd – åker en ensam spårvagn. Längst bak står en 14-årig flicka. Hon är konduktör. Ombord är det fullt av soldater, människor som desperat söker efter sina anhöriga och människor som kommit till staden för att hjälpa till. När spårvagnen stannar till vid Fukushimacho, det andra stoppet längs den tre hållplatser korta återöppnade linjen, gräver en äldre dam efter portmonnän. Satoko Oka svarar att i dag åker alla gratis. Damen tackar henne flera gånger på väg av från spårvagnen. Drygt två tredjedelar av Hiroshimas 76 000 byggnader är raserade. Att i detta brunsvarta ödelandskap mellan all bråte, sotiga rasmassor och förkolnade träd åter se spårvagnen rulla ger människor lite hopp i all förtvivlan.

Tjugo minuters promenad från Koi Station (nuvarande Nishi-Hiroshima Station), den första hållplatsen på Satokos färd, bor Tomoko Kuwada, 64. Det lilla huset går knappt att se i all grönska. Lila hortensior i högblomning skiner i eftermiddagssolen.
– Det är en djungel, säger hon lite muttrande och ler.

Inne i huset, på köksbordet, ligger två blekta svartvita foton hon vill visa. Bilder på hennes mamma, Satoko, i Hiroshima sommaren för 80 år sedan.
Nedanför köksbordet flänger blandrashunden Daikichi runt. Vill inte sluta skälla. Tittar länge på Tomoko med stora mörka ögon. ”Daijyoubu”, det är okej, säger hon. Skällandet övergår i ett ylande. Men han kommer snart till ro när hon börjar berätta.
– Min mamma gick bort den 11 april, nu när hon är borta känner jag ett ansvar att föra hennes berättelse vidare.

Det var när Tomoko gick i lågstadiet som hennes mamma började berätta om kriget. Hon säger att hon inte minns allt för hon var inte redo för det.
– Hon tyckte inte att hennes erfarenheter var så speciella, det är så jag minns det. Hon pratade om det som en händelse i det dagliga livet.

Tomokos pappa var också hibakusha, atombombsöverlevare. Varken han eller hennes mamma har försökt dölja det på något sätt, som en del andra hibakushas har gjort.
Efter att ha växt upp i Ōda i Shimane längtade Satoko till Hiroshima – den myllrande och lite mystiska hamnstaden med alla vackra hus, människor och spårvagnar. Hennes två år äldre syster Kikuko bodde redan där och gick på Hiroshima Electric Railway Girls’ School som startade 1943. Eleverna delade sin tid mellan att lära sig sömnad och skrivteknik i klassrummet och jobba på spårvagnarna.

Eftersom männen var inkallade för att strida var det kvinnorna som höll stora delar av det japanska samhället igång, inte minst spårvagnarna. Men Satoko som bara var 13 år var för ung för att börja på spårvagnsskolan. Sommaren 1944 skulle hon egentligen gå i högstadiet men eftersom kriget, som gick allt sämre för Japan, krävde allas insats, jobbade hon en stor del av dagarna i en fabrik som tillverkade flygplansdelar. När hon väl var gammal nog att börja i skolan där hennes syster gick blev timmarna i klassrummet allt färre och timmarna på spårvagnarna desto fler. Satoko sa inget om det, hon gjorde sin plikt.

Den 6 augusti 1945, kvart över åtta på morgonen äter Satoko frukost på skolan. Hon brukar jobba morgonskiftet som börjar klockan fem men just den här morgonen har hon fått byta till eftermiddagsskiftet. När hon tar den andra munnen med ris fylls rummet plötsligt av ett bländande blåvitt ljus. Ett ögonblick senare är allt becksvart. När hon återfår medvetandet kan hon inte se något men hon känner lukten av jord och damm. Kroppen värker. Hon försöker röra sig och lyckas med viss ansträngning ta sig loss. Taket har rasat in, men den pelare hon hamnat under har räddat henne från att krossas. Så hör hon skriken. Utanför är det kaos. Så många av hennes vänner som gråter och blöder. Själv är hon, förutom några mindre skrubbsår, inte skadad. En tjej tittar på henne och säger att hon haft tur. Satoko känner sig skamsen, att hon gjort något fel. Skolan har nu fattat eld och eftersom hon glömt att ta med sin räddningsväska till frukosten springer hon till sin sovsal för att hämta den. Men allt har kastats runt därinne. Hon lyckas i alla fall hitta sin skyddshuva som används vid flyganfall och drar på sig den. Även sovsalen har nu börjat brinna. Skolan som är belägen i Minami- machi, ligger ungefär två kilometer från atombombens epicentrum. Ingen förstår vad som drabbat dem.

Tillsammans med en lärare tar sig Satoko och ett tiotal andra flickor till en helgedom i närheten för att söka skydd och hämta hjälp. Hon frågar efter sin syster som jobbade morgonskiftet som förare. Men ingen vet något. Också här är det fullt av skadade och gråtande människor. De fortsätter därför mot Miyukibron. När de kommer fram ser de människor som kommer från stadens centrum. Satoko chockas av vad hon ser. Ansiktena är svullna, kläderna söndertrasade och de håller händerna framför kroppen, precis som spöken. Så ser hon att huden lossnat från deras händer.

Vid en annan helgedom i närheten är det tjockt med människor. Många svårt brännskadade. På några kroppar har brännskadorna gjort mönster och avtryck av axelband och strumpeband. Skrik av smärta. Satoko känner sig rädd. Hon vill inte stanna här. I närheten hittar hon en järnstång för gymnaster som hon leker med en stund.

På kvällen säger läraren att de ska ta sig till en andra räddningsplats, en annan flickskola. Den ligger flera kilometer bort och för att ta sig dit måste de gå genom mer centrala delar av Hiroshima. När de passerar Röda korsets sjukhus i staden ser de högar med lik. Flera i samma skoluniformer som de själva. Överallt bråte som det ryker från. Händer och hår som sticker fram. På gatorna ligger också döda och uppsvullna hästar.
När de passerar en bro ser hon män, kvinnor, äldre, barn, bebisar med ansiktena uppåt, åt sidan, nedåt. De täcker hela ytan på floden. Men hon kan inte längre känna någonting. Hon har slutat gråta. Hon är bara så oerhört törstig.

Först när det blivit mörkt kommer de fram till den andra skolan. I det svaga stearinljuset ser hon bleka ansikten. Många är svårt skadade. Hon frågar återigen om sin syster. Hon söker runt i det dunkla rummet. Så hör hon en välbekant röst som frågar efter sin lillasyster. ”Kikuko!” De kramar varandra.
Att sova går inte. Det är alltför många som jämrar sig av smärta. Men de ligger tätt ihop på stråmattan.
De följande två dagarna hjälper de båda systrarna skadade människor. Det finns ingen medicin och det är ont om vatten, men de matar dem med konserverad mandarin och försöker hålla flugorna borta. Under natten har flera dött. De döda placeras i skolbiblioteket. Det är tryckande varmt och lukten är outhärdlig.

Två dagar efter att atombomben släppts över Hiroshima säger Satokos instruktör att spårvagnstrafiken kommer att återupptas under morgondagen. Hon är uppsatt att jobba. Under den följande veckan jobbar Satoko på spårvagnen, åker fram och tillbaka på den korta, provisoriska sträckan. Däremellan hjälper hon till med att ta hand om skadade människor.

Den 15 augusti får alla besked om att komma till skolan. De hör kejsarens röst men Satoko har svårt att uppfatta vad han säger. När en soldat i avgrundsdjup förtvivlan skriker ”Japan förlorade kriget, Japan förlorade kriget!” förstår hon även om hon har svårt att ta in det. Genom hela sin barndom har hon fått höra att kejsaren är en levande gud och att Japan aldrig kan förlora kriget. Tre dagar senare återvänder Satoko och Kikuko till Ōda.

Efter kriget jobbar Satoko bland annat som tidningsutdelare. Hon går tillbaka till jobbet som konduktör på morgonskiftet under 1980-talet. Men det blir kortvarigt. Tomoko skrattar lite och skakar på huvudet.
– Hon trodde att allt funkade på samma sätt som under kriget. Hon gjorde för många misstag, klämde nästan en passagerare i dörren och fick sparken efter två veckor.

Tomoko som redan gett ut en barnbok om en särskild gitarrs öde under kriget funderar på att skriva en bok om sin mammas historia. Hon har börjat skriva ner lite grann.
– Jag har bara hennes historia och upplevelser i mitt huvud just nu.

När allt färre hibakushas finns kvar i livet är det upp till barn och barnbarn att föra historierna vidare till kommande generationer. Inför 80-årsdagen har också ministeriet för hälsa, arbete och välfärd i Japan gått ut till samtliga hibakushas de känner till för att få in fler vittnesmål och historier innan det är för sent.
En kilometer från Miyukibron vid hållplatsen Takanobashi kliver några morgontrötta skolflickor i de yngre tonåren på spårvagnen. En av de spårvagnar som Satoko jobbade på som konduktör när hon var i samma ålder och som var i trafik den 6 augusti 1945. Efter att flickorna tagit plats och en av dem genast somnat startar vagnen med ett ryck. Det doftar oljat trä och varma motordelar. Alltjämt tjänar den Hiroshimaborna i rusningstrafiken.