Joakim Lindengren: ”Jag vet hur man manipulerar en åskådare”

Efter decennier av serieskapande har konstnären Joakim Lindengren bytt bana, sedan några år är han hängiven kreatör av animerad film. Det har gett resultat. Debuten ”Hennes namn stavas Exter” är redo att trollbinda publiken.

Vi börjar med att backa bandet. Du är uppvuxen m ed en trollkonstnär till far. Hur har det påverkat dig?
– Det har alltid varit självklart att rita, måla och teckna, morsan var också lite konstnärlig sådär, och att pappa var trollkarl tyckte alla verkade så roligt när man var barn. Men det innebar ju samtidigt vetskap om att allt är fusk. Så tron att det gick att trolla på riktigt gick ju tidigt förlorad. Samtidigt var det en nyttig kunskap, för du använder samma typ av enkla medel när du skapar fiktion. Även när jag gör film är det bra att veta hur det går till med trolleri: ”Om jag rör på det här kommer alla att titta dit”. Att manipulera åskådaren, det är var trollkonst handlar om.

Ett hantverk?
– Ja.

Du nämnde att din mamma också var konstnär?
– Ja, inte till yrket, men som hobby.

Vad gjorde hon utöver det?
– Jag föddes i Kortedala och när jag var liten var mamma med och startade fritidsgården där, så jag bär på många sköna skrönor från den tiden. Då bodde de värsta ligisterna i Göteborg i Kortedala, och de kom till fritidsgården. Min farsa höll kurser i silversmide och de fick dreja, och det funkade. Har man något roligt att göra så behöver man inte råna bensinmackar. Men sedan försvann allt det där och nu är det som det är.

Frustrerande?
– Ja, för det är egentligen väldigt enkelt. I dag pratas det om fängelsestraff för 13-åringar, men ge dem något vettigt att göra så kommer de inte bli kriminella. Billigare, enklare och roligare för alla inblandade.

När visste du att du skulle bli serietecknare?
– Det visste jag inte. Det råkade jag bara bli. Som liten läste jag serier, men jag fattade ju inte riktigt att det var folk som satt och tecknade. Man trodde ju att det var Walt Disney som hade gjort allt själv. Det var väl först i åtta–tio-årsåldern som jag började förstå hur det gick till. Sedan fick man veta att folk satt där i USA och ritade på löpande band, och det verkade inte så kul, eller ens trovärdigt, att man kunde ha det som arbete. Men så kom serieboomen på 1980-talet, och då kunde man börja bli publicerad.

På den vägen är det?
– Ja, fast i grunden är jag utbildad skulptör, har sex års konstutbildning som inte har med serier att göra.

Nu ser de båda yrkesrollerna ändå ut att gifta sig?
– Ja, jag har en väldig nytta av att vara både skulptör och serietecknare nu när jag gör animerad film. 

De karaktärer du skapat genom alla serier, bland annat i Faktum, vad skulle du säga att de har gemensamt?
– Jag har inte tänkt så mycket på det kanske, men något som slår mig när du frågar är ett starkt drag som vi har haft i vår familj, att vi alla väldigt gärna gör vad vi vill. Och mina seriefigurer gör också det. Vad de vill.

Vilken av alla dina figurer saknar du mest?
– Jag saknar ingen, allt jag har tecknat har jag tecknat så länge jag tyckte det varit roligt. När jag har tröttnat har jag slutat och då har jag tyckt att det har varit skönt.

Publiken får stå för saknaden då. Men det finns mycket att läsa, du har varit oerhört produktiv.
– Ja, jag har gjort jättemycket, jätteolika saker. Massa konstiga jobb som jag knappt kommer ihåg längre. Jag hade länge som princip att aldrig tacka nej till ett jobb. Jag har fått frångå den nu för det tar sådan tid att göra film, men fram tills för fem år sedan tog jag alla jobb jag fick. Det måste man göra som konstnär.

Kommer någon av dina serier att göra comeback?
– Nej, som det känns nu så blir det ingen mer serie för det är så roligt att göra film. Det är som att göra serier och bygga modelljärnväg samtidigt. Det jag gör nu är det roligaste jag gjort.

Du peakar i din karriär vid 64?
– Ja.

Den här miniatyrstaden som du byggt i din ateljé, är den skapad med tanke på att göra film?
– Nej. Jag hade bara lust att bygga modelljärnväg helt enkelt. Jag har gjort det tidigare, när jag bodde i hus, men sedan jag flyttade till lägenhet har jag inte haft plats, och har ägnat mig åt flugfiske istället. När det sedan började hända mycket med miljön, allt färre insekter till exempel – och med insikten att allt kommer att dö – kände jag igen att jag måste hitta annan hobby. Då började jag på den här, i min ateljé. Det är en variant av modelljärnväg, med mindre sväng­radie, en modellspårväg. I takt med att den har vuxit har jag fått röja ut och bygga om.

Hur gick det över från hobby till jobb?
– När jag hade gjort en massa saker som rörde sig, figurer och finesser, och ville visa det på ett modelljärnvägsforum, så var jag tvungen att ha en Youtube-kanal för att kunna visa upp det i en liten film. För att kunna göra det hämtade jag hem ett redigeringsprogram och upptäckte då att det var väldigt roligt att klippa film och lägga på ljud. Så började jag lite smått, tänkte först göra en kortfilm med min figur Ugly, som utspelar sig i Göteborg. Min kompis Jacob Stålhammar inspirerade mig att göra ännu mer. Och så har det fortsatt. Modellen har vuxit och filmen har blivit längre och längre och nu är den 90–95 minuter.

Och när kommer publiken att få se den?
– Ja, det beror väl på. Den är anmäld till Göteborgs filmfestival 2027 och om den kommer med där så kommer folk att få se den. Då kanske den kan få någon sorts distribution. Jag vet ingenting om det där, men det löser sig väl.

Är ”Göteborg Noir” den slutliga titeln?
– Nej, ett arbetsnamn, den kommer att heta ”Hennes namn stavas Exter”, det ska vara en  parafras på ”Her Name Spells Trouble” som jag trodde var en klassisk noir-deckartitel. Det har jag alltid trott, och så googlade jag det och kunde inte hitta en enda bok som hette så. Jag vet inte var jag har fått det ifrån.

Finns några hemlösa i din film och var i ditt Miniatyrgöteborg håller de hus?
– De är med i en sekvens, dock är de djur i den här världen, och de håller till på en rivningstomt nedanför Otterhällan.

Vad vill du säga med filmen?
– Tja, det är ju en film noir-parafras. Det kommer in en snygg tjej som vill ha Uglys hjälp, men det är något misstänkt med fallet och det flätas ihop med en röd folkabubbla som terroriserar stans frukthandlare och så blir det där en sorts … Alltså plotten har fått uppkomma efterhand. Den är bara ett fordon för gagsen att färdas på. Man har scener och skämt och atmosfärer som man vill visa, och då får man hitta på en anledning för Ugly att gå till en massa ställen. När man gör animerad film så börjar man vanligtvis med ljudet först, alla röster, och sedan synkar man det med figurerna. Men jag har gjort tvärtom, börjat med filmandet, bilderna och hittat på en dialog i efterhand. Det gick bättre än jag trodde, alla mina röstskådisar har varit väldigt bra och entusiastiska. Jag har ju inte råd med riktiga skådespelare så jag har fått använda vänner, bekanta och bekantas bekanta. Jacob är med, Lasse Åberg gör en roll, Ebbot, Anneli Abrahamsson och Joakim Pirinen till exempel.

Finns ett politiskt driv bakom ditt arbete? Vill du påverka?
– Inte uttalat, jag försöker undvika det. I Ett anstötligt liv fanns ju någon form av budskap, men det får aldrig överskugga att det ska vara roligt. Det kommer in av sig själv, genom ens grundvärderingar. Den bästa satir som någonsin gjorts tycker jag är Carl Barks älskade Kalle Anka. Den är ju otroligt kritisk till det kapitalistiska systemet, men serien var för barn så det var nog ingen som tänkte på det. Men vi är uppvuxna med Farbror Joakim som skulle exploatera vildmarken och Knattarna som försökte stoppa honom, med Farbror Joakim som tar en olycksfallsförsäkring för en miljon för att han vet att han får två miljoner om han skadar sig och därför hoppar ut från en skyskrapa för att casha in. Det är en väldigt bra bild av kapitalism som vi fick genom en serie som fick oss att skratta. Man påverkar på ett annat sätt när man använder humor. Läsaren får olika associationer och så fort hjärnan börjar fungera så kan läsare komma fram till saker själva. Det är bättre att träna folks hjärnor än att skriva folk på näsan och tala om vad de ska tycka.

Tänker du mycket på nästa generation?
– Ja, en del. Jag vill gärna ge dem lite underhållning, något roligt som inte är så korkat. För vi lever ju i en vansinnig tid. Vi har en miljökatastrof att hantera men väljer då att starta krig. Alla bär runt på hela världens kunskap i fickan, ändå verkar människor okunnigare än någonsin. När den globala uppvärmningen kickar in, då kommer det vara vi gamla stofiler som kan göra saker, medan ett par generationer bara kan trycka på tangentbord när havet stiger och elektriciteten försvinner. Det är därför det står ”SKÄRP DIG” på en neonskylt på ett av husen i min modellspårvägsstad.

Är det ett Drömgöteborg du skapat?
– Ja det kan man säga. Ett idealiserat Göteborg. Och många som kommer hit säger ”Åh vad mysigt, här skulle jag vilja bo”, så jag tycker att jag kan få bli stads­arkitekt efter det här. 

Apropå det. Vet du vad som väntar härnäst?
– Ja, jag har redan börjat med nästa film, baserad på alla idéer som kasserats i arbetet med den här filmen. Det som inte fick plats blir nästa film.