Robert Breman

”Jag föddes 1973 på Östra sjukhuset och ser Göteborg som min hemstad. Jag körde kranbil här i 15 år, men har också bott många år i Lidköping och Vänersborg. Även Värmland. Så min dialekt är lite varierande. Hur jag låter beror på vem jag pratar med.

För två år sedan var jag med om en arbetsplatsolycka. Jag fick en stålbalk i huvudet och sedan dess har jag haft problem med mikrominnet och sömnen. Men olyckan anmäldes aldrig och jag fick ingen ersättning. Jag blev soffliggande i nästan ett år, bara jag satte mig upp blev jag yr. Och utan djupsömn blev min tillvaro zombieaktig. Jag hamnade inte bara utanför arbetsmarknaden – utan blev snart också av med min bostad. Sedan dess sover jag utomhus. Soc vägrar hjälpa mig för att jag är skriven i Grästorp och inte i Göteborg och eftersom jag inte har någon fast adress här kan jag inte heller uppge någon flytt till Skatteverket. Har sovit på härbärgen någon enstaka natt, och det hjälper tyvärr inte mig. Så länge jag inte har någonstans att bo är det svårt att ändra på min situation. Fick jag en egen säng att sova i om nätterna skulle nog mycket hända med min rehabilitering. Men jag finns inte i systemet längre. Jag är utanför allt.

Vi var fyra syskon i min familj, men vi splittrades när våra föräldrar gick skilda vägar och har ingen kontakt i dag. Jag hamnade i Lidköping, först som sommarbarn och sedan hos fosterföräldrar. I yrkeslivet har jag varit en mångsysslare. Jobbat med maskiner av alla de slag, och har alltid haft drivkraften att lära mig nya saker. Men jag har levt ett kringflackande liv. Jag har två barn med två olika mammor. En pojke som är 23 och en dotter som är 28 år. Sporadisk kontakt med pojken, bättre med dottern.

Min kärlek i livet i dag är Gud. Att vi har funnit varandra är min största tröst. Men jag har svårt att hitta min plats i kyrkan och upplever en falsk kristendom inom många församlingar. Min kontakt med Gud gick genom Frälsningsarmén. Jag var kanske tre–fyra år när jag såg dem på torget i Lidköping första gången och sprang fram. Sedan började jag gå dit. Men som många andra har jag haft ett bråkigt tonårsliv och till slut kom jag till en punkt när jag kände mig färdig med livet. Jag satt ensam i en husvagn, ingen visste var jag var, och det var bara att ta tabletterna. Men då kom Gud in och hindrade mig, handgripligen, och sedan dess har jag sökandet djupt rotat i mig. Det har blivit min styrka genom alla prövningar, att jag har vuxit med Gud. Svårigheterna i livet har gett mig insikter jag annars inte hade haft.”