Från bo till bo med Loppan och Greta

I 20 år har Faktum­försäljaren Lars-Olof »Loppan« Gustafsson och hans hundar vräkts från campingar och industritomter. När det senaste beskedet kom sökte Loppan stöd hos kommunen, men ingen hjälp fanns att få.

Förmiddagssolen lyser starkt över den smältande isen på sjön vid Hindås Camping utanför Göteborg. I mitten av en halvcirkel, formad av 14 campingstugor som vetter mot vattnet, står Loppan, 65, med en halvrökt cigarett, solglasögon och keps. Hans vinterpälsade hund Greta skäller välkomnande, viftar glatt på svansen och hoppar snabbt genom snön för att hälsa. 
– Här borta är min stuga, nummer 14. Jag fixar lite kaffe, säger Loppan på göteborgsdialekt och går bort mot stugan närmast sjön. 

Senast Faktum besökte Loppan, i mitten av 2017, hängde ett orosmoln över honom och Greta. Trafikverket planerade en ny tågbana som skulle gå genom den halvt övergivna campingen i Bollebygd där hans husvagn stod. Planer som senare lades på is, men i slutet av 2020 kom, trots det, beskedet. 
– Jag fick inte bo kvar. När jag flyttade dit var det en levande camping med turister, åretruntboende, grill och öl. Men stället togs inte omhand och ju längre tid som gick desto mer slitet blev det. Till slut var det bara jag, Greta och min kompis Tony kvar. Efter det gick det snabbt utför, det var så nedgånget och inget fungerade, säger Loppan.

Kring årsskiftet var det dags att hitta ett nytt ställe. Husvagnen var färdig för skroten och drömmen om en lägenhet väcktes åter till liv. Enligt Loppan hade kommunen lovat att hjälpa honom till en ny bostad när han inte kunde bo kvar på campingen, men när det blev aktuellt fick han ett blankt nej.
– Fick beskedet att jag fick fixa det själv, det var kalla handen direkt.

I Bollebygds bostadsförsörjningsprogram skriver kommunen att de varken har någon strategi eller handlingsplan för hur de ska arbeta med hemlöshet. Vidare får Bollebygd ett dåligt resultat i Socialstyrelsens öppna jämförelser av kommuners arbete med att motverka hemlöshet och utestängning på bostadsmarknaden. Av 19 jämförande kriterier uppfyller Bollebygd bara ett, vilket gör dem till en av de sämsta kommunerna i Sverige. Endast Älvkarlebys kommun uppfyller färre kriterier, det vill säga noll. 
När kommunen inte ställde upp fick Loppan leta efter andra möjligheter.
– Träffade en kille på bussen som tipsade om det här stället, så fick det bli, säger Loppan och syftar till campingstugan vars veranda han nu sitter och dricker kaffe. 

På bordet står en liten lila-rosa plastjulgran som blänker i solljuset. Från verandan kan man se hela vägen till andra sidan av sjön. Loppan tar en ny cigarett och drömmer sig bort. 
– På sommaren kan man ligga på stranden därborta, tänka att träden är palmer och vips så är man på Franska Rivieran, säger han skämtsamt.

Efter kommunens nej fick Loppan nys om strategin mot hemlöshet kallad Bostad Först, förberedde sig med en broschyr och ringde åter till kommunen. 
– De sa att de inte ens visste var det var för något, så det blev inget med det heller. 

Bostad Först introducerades i Sverige 2010 och har under årens lopp spridits till 44 kommuner, bland annat Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. En grundbult i konceptet är att först och främst tillgodose hemlösa med fast bostad, och därefter bistå med stöd. De måste betala hyra och följa hyresvärdens regler, men i övrigt bygger deltagande i stödinsatser på frivillighet. Trappstegsmodellen, som är vanligast bland kommuner i dag, vänder på konceptet och sätter individens handlingar i fokus. För att nå till sista trappsteget, en fast bostad, börjar de hemlösa först med temporära boenden, som till exempel härbärgen, för att vidare avancera till stödboende och träningslägenheter. Dock är varje steg förenat med en kravbild. För att nå hela vägen behöver medverkande till exempel vara rena från missbruk eller delta i de insatser som socialtjänsten erbjuder. Flera forskare är kritiska mot metoden och menar att personer riskerar att fastna i trappan, eller till och med falla längre ned än där de var från början. Rösterna för Bostad Först är däremot starka, både Socialstyrelsen och SKR rekommenderar Sveriges kommuner att följa metoden och bland andra Sveriges Stadsmissioner arbetar aktivt för dess spridning.

Men än har modellen inte nått Bollebygds kommun och Loppan får i nuläget klara sig själv. Han betalar 5 000 kronor i månaden för den lilla och relativt slitna campingstugan utanför Hindås. Något som kan vara tufft för en nybliven pensionär och Faktumförsäljare. 
– Jag blir ju inte rik på pensionen direkt. Och under pandemin går tidningsförsäljningen inte lika bra som förut. Tidigare kunde jag sälja 50–100 tidningar varje månad, men nu når jag knappt upp i femtio stycken.

För 20 år sedan blev Loppan av med sitt jobb som sophämtare, och till följd av det sin lägenhet i Partille. Han bestämde sig för att köpa en husvagn och har betat av många ställplatser sedan dess. Allt från skrottippar med koppartjuvar till naturfina campingar. På Lerums camping hade han till och med en egen eka. Han minns den första kvällen i husvagnen. 
– När jag satte på tv:n så var det Bush som höll tal, det var samma dag som attackerna mot World Trade Center, säger han. 

I slutändan har Loppan och Greta alltid behövt röra sig vidare. Även om de närmsta månaderna är säkrade vet Loppan inte hur länge han får stanna kvar. 5 000 kronor är en liten summa i jämförelse med vad stugan kan hyras ut för under sommaren. 
– Ja, man är ju lite orolig för hur det ska bli om stället blir populärt. De har sagt att jag får stanna här över sommaren, men det går ju aldrig att riktigt veta vad som händer.

Inne i den lilla campingstugan blir Loppans solglasögon vanliga glasögon. De är fotokromatiska och förändras efter hur mycket ljus som glaset exponeras för. I vardagsrummet finns det utrymme för ett bord, fyra stolar och det viktigaste för att kunna laga mat. Under bänken som köksplattan står på är det fullt med tomma ölburkar. På väggarna hänger tavlor på båtar och på en hylla står en liten sjömansfigur.
– Min farsa var ute och jobbade på sjön, på det skeppet som är där, säger han och pekar på en tavla föreställande ett stort fartyg. 
– Men vid ett tillfälle när de var på väg tillbaka sprängdes ångpannan och pappa var tvungen att läggas in på sjukhus. Där fanns en sjuksyster som var väldigt trevlig. Det klickade direkt. Hon blev senare min mamma, säger Loppan stolt. 

En snabb lösning på bostadsproblemet ser Loppan som osannolikt. Han har försökt hitta fast bostad under en längre tid. 
– Runt 2000 skulle jag få ett socialtjänstboende av Partille kommun, men då fick jag inte ta med mig min dåvarande hund. Alltid är det något. Ibland känns det nästan som att jag inte har tillräckligt med problem för att få hjälp. 

Trots Bollebygds brist på stöd och hjälp för hemlösa uttrycker kommunen att de inte har någon bostadsbrist. Men det finns inga lägenheter för Loppan.
– Om man ska ta tag i problemet måste man göra det från grunden. Så länge det inte finns tillräckligt med bostäder kommer det alltid finnas hemlösa. Jag hade också velat att kommunen engagerade sig mer. Jag bor ju hellre i en lägenhet i centrum än här ute, säger Loppan. 

Brist på bostäder 

I Boverkets bostadsmarknadsenkät rapporterar 212 av 268 kommuner en brist på bostäder. I grannkommunerna Herrljunga, Mark, Svenljunga och Bollebygd har det dock rapporterats in överskott på bostäder på bostadsmarknaden. Något som är unikt för Västsverige.

 

Bollebygds kommuns arbete mot hemlöshet

  • Saknar strategi och handlingsplan för hur de ska arbeta mot hemlöshet
  • När socialstyrelsen jämför kommuners arbete mot hemlöshet uppfyller Bollebygd bara en kategori: Att de har en aktuell rutin för att samordna hemlöshet och ekonomiskt bistånd. 
  • Av alla kommuner i Sverige får bara Älvkarleby i Uppsala Län ett sämre resultat.

Källa: Bollebygd kommuns bostadsförsörjningsprogram och Socialstyrelsen

Bostadsbristen problematiskt för bostad först

Efter mer än tio år i Sverige har Bostad Först spridits till 44 kommuner. Helsingborg var först ut och Sveriges största kommuner följde tätt efter. Men hur ser egentligen framtiden ut för modellen?

Bo Pettersson, 62, levde under en stor del av sitt liv som hemlös och tung missbrukare i Helsingborg. I dag har han eget boende, jobb på kommunen och är ren från droger. Utan Bostad Först hade situationen förmodligen varit annorlunda.
– Första gången jag hörde talas om projektet var jag en aktiv brukare. Att man skulle få en lägenhet utan krav, inte behöva vara nykter eller prestera. Tänk om det vore sanningen, tänkte jag. Men då kunde jag inte ana vad som skulle komma, säger Bo Pettersson.

Han flyttade in i sin Bostad Först-lägenhet 2011. Då hade han bestämt sig för att sluta med drogerna och såg lägenheten som en väg bort från missbruket. 

– Hur sjutton hade jag kunnat bli nykter, fixa ett jobb och en bostad om jag vaknade upp på en parkbänk varje dag? Skulle jag gå in och fixa mig på en offentlig toalett och sedan åka till jobbet? Man behöver inte vara en professor för att förstå att det inte funkar. När man bor på gatan blir drogerna ett sätt att lindra det jobbiga. 

Projektet i Helsingborg och övriga Sverige är klassat som framgångsrikt, samt rekommenderas till kommunerna av Socialstyrelsen och SKR. Efter en utvärdering 2017 kunde Lunds universitet konstatera att runt 85 procent av de boende tar sig ur hemlösheten och får behålla sin bostad. Från 2010 till 2017 har antalet hemlösa, enligt Socialstyrelsens nationella hemlöshetsundersökning, ökat i de flesta kommuner i Sverige. Men Helsingborg har sett en positiv utveckling. Bo Pettersson ser det inte som en tillfällighet. 
– Det är så mycket som förstör möjligheterna till en fast bostad när man är på gatan. Det är ju tydligt att det är en vinst för kommunerna att arbeta efter metoden. 

Efter miljonprogrammens byggnation på 1960- och 1970-talet var antalet hemlösa i Sverige lågt, men kommande årtiondens oljekriser och finanskriser ledde till stora problem på bostadsmarknaden. Hans Swärd är professor på Socialhögskolan vid Lunds universitet, samt en av initiativtagarna till Bostad Först i Sverige. 
– Hela västvärlden drabbades av ökande hemlöshetstal. Många av de modeller som fanns då var ineffektiva och hanterade inte den nya vågen. Vi började istället söka oss efter andra, mer effektiva och evidensbaserade åtgärder. Där kom Bostad Föst in i bilden, säger Hans. 

Modellen spred sig snabbt runt om i Sverige. Först kom storstäderna, för att vidare implementeras i mindre städer och kommuner. Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser för kommuners arbete mot hemlöshet har 44 kommuner en plan för Bostad Först, men endast hälften jobbar med det aktivt. 
Även om Hans Swärd ser Bostad Först som en bra och effektiv modell, ser han att den står inför stora hinder. Enligt Boverket bor nio av tio svenskar i en kommun med bostadsbrist. 
– Först och främst handlar det ju om bostadsbristen. Bostadsmarknaden i Sverige har hårdnat och i dag har ju egentligen alla kommuner problem på bostadsmarknaden. De bygger för mycket för invånarna de vill ha, snarare än för dem de redan har. 

Så länge bostadsbristen är ett faktum kommer grupper att hamna utanför -bostadsmarknaden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med bostäder för att problemet ska kunna lösas, oberoende vilken hemlöshetsmotverkande modell kommuner använder sig av. 
– Man behöver bygga lägenheter som är tillgängliga för alla grupper i samhället, för olika preferenser och framförallt plånböcker. Det handlar inte bara om akut hemlösa, utan också om de som lever på gränsen och riskerar att hamna i hemlöshet. Fattigpensionärer, lågavlönade och sjukskrivna kan ha stora problem med att betala dagens avgifter.

Ett annat problem är att vissa kommuner struntar i hemlöshetsfrågan, medan andra försöker hitta lösningar. Då riskeras att hemlösa samlas där hjälp finns, och att de andra kommunerna indirekt dumpar människor på annan ort. 
– Det är ju en oerhörd skillnad i hur man arbetar från kommun till kommun. Det finns en risk att man börjar ställa grupper mot varandra. Sen har vi ju andra grupper som går under samhällets radar, som fattiga européer, romer och papperslösa. De satsar ju inte kommunerna på över huvud taget. 

Han fortsätter.
– Klyftorna har ökat, bostadskrisen likaså och löneutvecklingen hänger inte ikapp med bostadspriserna. Det finns stora grupper som är i riskzonen nu. Vi behöver satsa på förebyggande åtgärder. Men det viktigaste är såklart att vi bygger bort bostadsbristen. För alla, säger Hans Swärd. 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram