Theodor Kallifatides - En penna med nio liv

Som ung var Theodor Kallifatides övertygad om att han inte skulle få uppleva sin 30-årsdag. I mars firar författaren 85. Livets stora stormar har dragit förbi och ironiskt nog tänker han mindre på döden ju äldre han blir.

Han vet hur han vill bli ihågkommen, och har tagit till ett knep.
– Jag har regisserat lite scener med tanke på min död, säger Theodor Kallifatides med ett försiktigt skratt följt av ett finurligt leende, en karaktäristisk kombination som är återkommande under vårt samtal.

Väl valda anekdoter från hans egen barndom, gärna dråpliga sådana som utlöser förtjusta skratt bland barnbarnen, har med framgång planterats i deras medvetande. Den äldste har deklarerat att han på begravningen minsann ska berätta om hur rolig farfar var, det där med författarkarriären överlämnar han till dem som inte vet bättre. Målet uppnått.

Numera närmar han sig döden med uppmuntrande tankar. Han har inget att förlora, är tacksam för vad livet gett honom. Men konstaterar också, med viss förvåning, att han tänker mindre på döden ju äldre han blir.
– Det kanske har att göra med att alla stormar är över på något sätt. Eller att det ligger i det biologiska programmet att man vänjer sig vid tanken. Kroppen kräver inte lika mycket längre, resonerar han.

Theodor Kallifatides har förlikat sig med förlusten av vissa förmågor. Anpassat sig. Boxningen och fotbollen har ersatts av långa promenader, helst 10 000 steg per dag. När de dagliga förflyttningarna till arbetsrummet i stan blev för tidskrävande gjorde han sig av med det. Skrivbordet står nu i hans sovrum. Hustrun Gunilla har sitt rum på andra sidan trappan, en uppdelning som gjordes i 60-årsåldern ”när man började snarka och sådant”.

I 47 år har huset i det lummiga villaområdet i Huddinge varit deras hem. Dottern och sonen lämnade boet för flera decennier sedan. Foton på barnbarnen pryder kylskåpet. Det vilar ett lugn innanför väggarna, liksom i många andra hem där det hektiska familjelivet ersatts av en mer stillsam vardag. En tickande klocka bryter envist tystnaden.
– Nu när vi sitter här märker jag att jag är lugn på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Inte för att det är du, inte för att det är i dag. Utan därför att jag är 84. Det är en god tid i livet alltså, förutsatt att du inte plågas av sjukdomar.

Medveten om att han vunnit det genetiska lotteriet har han dessutom redan i unga år ålagt sig goda vanor; motion, hälsosam kost och hjärngympa som gjort honom gott.
– Sokrates brukade säga att det är i ungdomen man skaffar sig en bra ålderdom, säger han. Få personer kan som Kallifatides citera grekiska filosofer utan att det låter konstlat.

En ovana har han, ska tilläggas. Han röker dagligen och säger att han av den anledningen egentligen inte har förtjänat sin höga ålder. Sedan reser han sig från köksstolen för att hämta sin pipa.

Uppväxten präglades av krig. Under hans första år ockuperade tyskarna den grekiska by han bodde i. Senare kom inbördeskriget. Pappan fängslades, de två äldre bröderna tvingades fly. Under en period var det bara Theodor, mamma och morföräldrarna kvar i huset. Mormor var djupt troende kristen och uppmanade honom att tänka på döden minst tre gånger om dagen. På så vis skulle han upptäcka att många bekymmer bleknade i jämförelse. Döden var även en social händelse i dåtidens Grekland, ”grannen har dött, vi går dit och frågar om vi kan hjälpa till”.

Som femåring tvingades han bevittna en offentlig avrättning av byns ”helt ofarliga dåre”. När mannen föll till marken möttes deras blickar. Efteråt satte sig Theodor, som lärt sig läsa och skriva tidigt, vid sin pappas skrivbord och författade sin första berättelse. Papperslappen hamnade i pappans bröstficka när han så småningom återvände från fängelset och han behöll den tätt intill kroppen genom hela livet, för att sedan begravas med den. Vad som stod på lappen kommer Theodor Kallifatides inte längre ihåg.
– Det där är en våldsam tid i ens liv alltså. Det händer så mycket, innan hormonerna gör nästa stora revolution. Det är då man upptäcker det förföriska i världen … skrivandet, musiken, skönheten.

När det blev för farligt att stanna kvar i byn flyttade hela familjen till Aten. Där började ett slags desperat sökande för unga Theodor, och många andra i hans generation. Oron och osäkerheten kring framtiden gav liv åt många kulturella uttryck.
– Ingen av oss trodde att vi skulle hinna fylla 30. Det ledde till att man levde lite mer bekymmerslöst, man planerade inte för en karriär och ett liv i trygghet. Det var inte naturligt att vilja bli författare när jag var ung, då kallades man dåre. Men okej, då var jag en dåre, säger han och skrattar.

Theodor Kallifatides pluggade teater och film och hann släppa ett par noveller innan han som 25-åring bestämde sig för att lämna Grekland för Sverige. Varför han fattade det beslutet kan han inte svara på.
– Alltså allvarligt talat Anna, de viktigaste besluten i ens liv tar vi utan att veta varför, det vet du ju!

Vi kommer fram till att det förmodligen rörde sig om att vilja något annat, att komma bort. Författardrömmen kändes också avlägsen i en grekisk kontext. Förvisso kan det tyckas att den borde tett sig än mer främmande i ett nytt land, där det talades ett annat språk. Men den detaljen var inte något som hindrade Theodor Kallifatides.

– Det var faktiskt lätt att lära sig svenska, därför att jag hade så stor lust. Jag kände inget motstånd.

Sagt och gjort. Fem år efter flytten till Sverige debuterade han 1969 med en diktsamling – på svenska. Under 1970-talet skrev han sedan romantrilogin som inleds med Bönder och herrar, där han skildrar krigsåren i Grekland genom pojken – och senare mannen – Milos ögon. Trilogin bygger, liksom många av Kallifatides verk, på egna upplevelser. Flera böcker är också rent självbiografiska, där läsaren får ta del av författarens tankar om allt som hör livet till. Döden, som vi redan avhandlat. Men främst det levande, kärlek, vänskap och främlingskap.

För att lära sig svenska och förstå hur samhället fungerade läste Theodor Kallifatides Dagerman och Strindberg. Bestämde sig tidigt för att inte vara en grek i sammanhang där han såg de svenska värderingarna som överlägsna hans, som när det gällde barnuppfostran. För honom var det inte en fråga om att anpassa sig, utan om en vilja att lära sig något nytt.
– Jag tog det som Sverige hade att ge mig. Men jag är en grekisk person, jag hade redan en grekisk själ när jag kom hit, som jag varken kan eller vill ersätta med något annat. Den innehåller väldigt fina saker, jag menar det vore jävligt synd om jag aldrig hade läst Homeros och de andra giganterna.

Genom åren har han skrivit ett trettiotal böcker, föreläst mellan Ystad och Haparanda flera gånger om, undervisat i filosofi och haft prestigefyllda uppdrag inom litteraturvärlden. På väggarna i vardagsrummet hänger utmärkelser från såväl den grekiska presidenten som den svenska kungen. Utmärkelsen som gläder honom mest är dock från en mer blygsam avsändare, Språkförsvarets pris som han fått ”för sina insatser och sitt arbete för svenska språket”. Det har en egen plats på ett litet bord mellan sofforna.
– Jag är nog den enda utlänningen som har fått det priset.

Theodor Kallifatides är nämligen (kanske Sveriges mest nitiska) språkpolis. Det är nu den helt nödvändiga gnällspiken i honom kommer fram, menar han, och delar med sig av en hyllning till det svenska språket följt av en föreläsning i svensk grammatik, där han ger min yrkesgrupp, framförallt den yngre ålderskategorin, en känga. Vi som är på väg att förstöra språket.
– I 30 år har jag försökt förklara vad ”riskera” betyder, men det verkar inte som att jag har haft någon framgång. Journalister fortsätter skriva ”bron riskerade att falla” – en bro kan inte ta risker, det är vi som riskerar att få bron i huvudet om den faller!

Medan han erbjuder mer kaffe och försäkrar sig om att jag är varm om fötterna genom att hämta tofflor i hallen fortsätter han sitt resonemang och bedyrar att det inte handlar om elitism, utan ett pragmatiskt förhållningssätt till språkets finesser.
– Det är ett uppriktigt intresse för att välja det som är bättre än det som är sämre. Ett språk som tappar i exakthet, det är som att välja bort en jäkla vass yxa och gå tillbaka till Herakles klubba.

Om man struntar i vad orden betyder kan hänsynslöshet gå obemärkt förbi, menar Theodor Kallifatides. Kanske ligger där en oro, inte bara för språkets utveckling, utan för en värld som blivit alltmer komplex. ”Fake news” och ”alternativa sanningar” är begrepp som bekymrar honom (”Ja men vad fan, det finns ju en verklighet!”).

Klockans tickande signalerar att det börjar närma sig lunch och Theodor Kallifatides föreslår att vi ska promenera bort till Fullersta Gård. Där finns ett café och ett museum med ett rum tillägnat Karin Boye, som bodde i Huddinge under sina ungdomsår.
På vägen frågar jag om han, som aldrig låter hjärnan vila, haft perioder då tankarna ätit upp honom? Svaret blir ”Oja”. Men han har aldrig lidit av djup depression eller svår ångest. Däremot är han en skuldmedveten person, och tankar på oförrätter han har begått har i perioder hållit honom vaken om nätterna.
– Jag är mycket medveten om alla gånger jag har varit dum, det lämnar mig inte. Jag är inte någon som går visslande genom livet om man säger så.

I början av vistelsen i Sverige drabbades han, som i Grekland varit omhuldad av kärlek, ofta av ensamhetssvindel. En känsla av att vara så ensam att ingen skulle upptäcka om han försvann.
– Jag kunde promenera i Stockholm och plötslig tycka att jag såg min far kliva ned i tunnelbanan, alltså rena vanföreställningar, säger han och skrattar.

Tack vare universitetsstudier och senare författardebuten gjorde han efter några år social karriär som han kallar det. Men ensamheten har han aldrig blivit av med. Han både söker sig till den, och drabbas av den ofrivilligt. Han är inte det stora sällskapets man, förstår inte konceptet ”att festa”. Det är inte hellre något han lidit av, han som föredrar intimitet. De vänner han har, har funnits sedan ”begynnelsen”. Samtidigt frågar han sig varför det alltid tycks uppstå en vägg omkring honom när han befinner sig i en folksamling.
– Det tar en kvart, sedan står jag där ensam. Och då kan jag ibland flippa ur, känna en slags desperation, ”vad fan, är det här mitt liv?”, säger han.

Saknar han Grekland? Ibland, men att bosätta sig där igen har aldrig varit aktuellt. Dels av hänsyn till Gunilla, vad skulle hon sysselsätta sig med? Och barnen. Förutom en misslyckad semesterresa till hemlandet (”De tyckte att det var för ensamt, för varmt och det var slemmiga saker som flöt i vattnet”) har familjen spenderat varje lov på Gotland. Här har Theodor Kallifatides funnit sitt Grekland, i öns karga landskap, den vita kalkstenen, och havet. Då och då har känslor av skam och skuld uppstått när det grekiska övergivits. Som när han insåg att den grekiskt blinda patriotismen han matats med kanske inte var något att vara särskilt stolt över, följt av dåligt samvete för att han svek sitt arv genom att känna så.

Liksom döden sparkade igång ordströmmen i Theodor Kallifatides var det också döden som ledde till att kontakten drogs ur. Vid avrättningen han bevittnade som liten pojke stod han intill sin mamma som höll hans hand. Därför förknippade han alltid sin förmåga att skriva med henne. Så länge han kunde känna sin mammas hand skulle forsen fortsätta rinna. När hon dog 2003 tog det tvärstopp. Och utan att hålla sig sysselsatt med skrivandet kom livets försummelser ikapp.
– Medan du skriver och har små barn och ska klara av vardagen skjuter du ifrån dig saker. Men så händer något, då allt det där som skuffats undan kommer fram, och då kommer en rannsakans tid som är hemsk. Och det gör naturligtvis tanken på att komma tillbaka ännu svårare.

Det var först när han återvände till Grekland och grekiskan, själva källan till hans skrivande, som strömmen väcktes till liv igen. Och resulterade i boken med just titeln Ännu ett liv, som gjorde succé både i Sverige och utomlands. Särskilt i Spanien där den nu är uppe i elfte upplagan. Efter det följde ett par böcker till, den senaste släpptes 2020. Men sedan tog kraften slut. Den här gången var det inte någon omvälvande händelse som låg bakom, utan helt enkelt åldern som gjorde sig påmind.

Någonstans i den här vevan vände sig Faktum till författaren för att fråga om han ville bidra med en text till tidningens återkommande novellsamling. Theodor Kallifatides, som då befann sig i det ”djupa hålet” där han försökte förlika sig med tanken på att han kanske tappat förmågan att skriva för gott, tvingades med sorg tacka nej. Men under ett besök i spanska Granada förra våren påmindes han om en gammal kärlek, 1930-talspoeten och teaterförfattaren Federico García Lorca, och hans tragiska öde. Detta gav honom energi att åter fatta pennan och skriva en berättelse, en diskussion om vår tid, som nu ska publiceras i årets upplaga av Faktum Novell.
– Jag är tacksam till Lorca på flera sätt. Han var som en storm alltså. Och omständigheterna kring honom rymmer allting. Förräderi. Vänskap. Novellen kommer att innehålla tårar. Dårar också.

Lorca, får jag veta, mördades av fascisterna för att han sympatiserade med vänstern, och för att han var homosexuell. Theodor Kallifatides drar paralleller till samtiden och vill med novellen påminna om det som är viktigt. Nutidens fixering av kvantitet före kvalitet, det som söver folk, har gjort att vi glömt, menar han.
– Det är den vägen Europa har valt nu. Bort med mänsklighet, bort med förståelse, bort med samförstånd. Och vips har vi dem i riksdagen!

Som övertygad socialdemokrat, även om han inte alltid är överens med den förda politiken, är han inte nöjd med valet av den nya regeringen. Men han försöker, liksom i många andra avseenden, tackla det med en pragmatisk inställning. Inte hamna i förtvivlan. Han tänker att det inte lönar sig att slåss blint. Regeringar kommer och går, trots allt. Samtidigt är han bekymrad över de värderingar som nu introduceras.
Det föreslagna nationella tiggeriförbudet är ett sådant, då tiggeriet i sig är en konsekvens av samhällets misslyckanden och inte något som ska belastas individen, menar han. Under Greklands skuldkris på 2000-talet såg han exempel på detta, den onda spiralen som ledde till att personer förlorade jobbet, och slutligen hemmet.
– Civilisatoriskt är det ett steg bakåt, rent generellt. Vi har trots allt börjat vänja oss vid tanken att det inte är fel att hjälpa andra iallafall, så långt har vi kommit, säger han ironiskt.
– Men nu ska vi alltså vandra bakåt.

Theodor Kallifatides vet hur det är att stå i kylan. Har erfarenhet av hur det känns att betraktas som främling. Som när han blev falskt anklagad för att ha stulit pengar på restaurangen där han arbetade som diskare. Minns bostadsannonser i tidningarna där det på 1960-talet uttryckligen stod ”Utlänningar göre sig ej besvär”. Och den gången då det knackade på dörren och han var övertygad om att polisen var ute efter honom, när det i själva verket var en engagerad lärare som kom förbi för att gratulera honom på födelsedagen.
– Det är mums att i evighet kunna tala om den så kallade invandrarkrisen, trots att den är en bluff. Jag kom hit 25 år gammal, kunde tre språk, hade klassisk bildning. Jag tog min universitetsexamen på 18 månader. Vad har Sverige förlorat på mig?! Utbrister han upprört, samtidigt som han skrattar åt det befängda.

Kylan är påtaglig för oss båda nu, rent fysiskt alltså. För att slippa det högljudda cafésorlet har vi placerat oss på den tomma uteserveringen. Låtit oss luras av den lömska solen som hjälper föga när den sena höstvinden fått grepp om våra stillasittande kroppar. Vi bestämmer att vi snart ska röra på oss, men först ska Theodor ta några bloss.
Framtiden är oviss. Han betvivlar att han kommer skriva ännu en roman, men håller sig sysselsatt på andra sätt. Orken må tryta men kunskapstörsten släcks aldrig. Som 82-åring bestämde han sig för att lära sig spanska, i takt med att hans böcker blev alltmer populära i spansktalande länder. Om några dagar ska han hålla inledningstalet på en europeisk konferens. Efter det väntar en resa till Aten.

Behållningen att läsa har Theodor Kallifatides också kvar. Just nu är han mitt i Dostojevskijs Idioten och trots att han har läst den många gånger förut slås han fortfarande av energin i texten. Men han inser också att han läser boken med andra ögon.
– Nu skrattar jag när jag läser Dostojevskij, det gjorde jag inte när jag var ung. Det säger något om mig, att jag var mer allvarsam förr.

Sedan visar sig det där finurliga leendet igen. Han lutar sig fram och berättar, full i skratt, om en händelse som ägde rum för ett par dagar sedan. Under en skogspromenad fick han syn på ett gäng högresta björkar, och medan han böjde huvudet bakåt för att med blicken följa stammarna upp till trädkronorna utbrast han ”Ni ska sakna mig era jävlar!”.