Slaktarn från Degeberga

I tio år har hon litat på sin talang för råa skämt. På ståupp-scenen blir Petrina Solange full av skadeglädje. I övrigt är hon nykterist och ständigt på pizzeria.

På bordet ligger en bit pizza på en tallrik. En Margherita. Osten har stelnat, den ser kall ut. 
– Vi sparade en bit till dig, ifall du inte hade ätit. 

Petrina Solange flinar och ställer sig upp för att hälsa. För ett decennium sen var Pizzeria Rex ett trött ölhak som få kände till längs med en av Malmös hårdast trafikerade huvudleder. Sedan stället började servera veganpizzor – och framförallt sedan humorpodden Måndag började köra sina avsnitt live i pizzerians källare – har det fått ett rejält uppsving. Numera består klientelet av stadens fattiga studenter, medvetna hipsters och de som uppskattar rå humor. 
För Petrina Solange fungerar krogen, med dess mahognybord, biljardbord och dammiga krukväxter, som ett andra vardagsrum. Här jobbar hon med parhästen, komikern Johannes Finnlaugsson. Tillsammans med Armann Hreinsson sänder de sin podd, varje söndagskväll, inför publik.
– Pizzan är billig och god, det är skön stämning, och inget annat ställe kör en låtlista med endast R’n'B från 1990-talet. Inget fattas, säger Petrina Solange, som bor ett stenkast härifrån.

Hennes förmåga att på bred skånska leverera skadeglada skämt, med ett brett, oskuldsfullt leende har blivit lite av ett signum. Liksom detta, att bara stå tyst, länge och med ett flin titta på publiken som efter skämtets punchline antingen sätter skrattet i halsen eller ser ut som om de önskat att de hade kunnat sluta skratta. 
– Det är inget leende jag tvingar fram. Det är lätt att stanna upp i den stunden och flina när man ser publikens reaktion, säger hon.

Humor är roligt, folk vill ha roligt och ståupp är det roligaste hon provat – och blivit vass på. Punkt. Petrina Solanges berättelse om varför hon började med ståupp är kort, tydlig och utan något överanalyserande. 
– Hade jag varit assnygg hade jag blivit en influencer, hade jag varit sjukt smart kanske jag blivit kirurg. Nu blev jag inget av detta. Men, jag kunde stå på scen och skämta så då körde jag på det. 

Djupare förklaring än så har hon inte. Det verkar också vara Petrina Solanges inställning till det mesta i livet; varför göra saker komplicerade?
– Ja, men så är det. Jag tror det är därför jag dragits till stand-up-scenen. Den är skruttig. Det är som vilda västern över hela branschen. Du behöver inte vara infödd i någon jävla teaterfamilj för att ställa dig på en stand-up-scen. 

Första gången Petrina Solange drog skämt inför publik var i lilla salen på Kristianstad konserthus. Hon gick musiklinjen och ståupp-showen var sistaårselevernas stora projektarbete.
– Vissa snickrade ihop en gitarr, andra skrev en låt. Jag var rätt kass på både gitarr och piano. Så jag och en kompis skrev skämt och satte ihop en show istället. Jag snackade lite väl snabbt tror jag. Det är lätt hänt när man känner sig nervös och ovan. Men sen gick det nog rätt bra, har jag för mig. De som kom och tittade var främst våra vänner, och de skrattade. 

Hur Petrina Solange hamnade på gymnasiets musiklinje hade inget att göra med drömmar om att göra karriär som musiker. Det var mer den kreativa inriktningen som lockade. Hemma i Degeberga fanns både keyboard och gitarr, men hon gick aldrig i någon musikskola. Hon lärde sig spela själv.
– Man kan väl säga att nivån för att komma in på musiklinjen inte var så hög. Däremot skulle man vara intresserad av kreativitet, rent generellt, och det är det enda jag alltid har vetat, att jag velat arbeta med något som är kreativt. 

I backspegeln ser hon inte sitt första ståupp-framträdande som något dramatiskt eller avgörande för hennes kommande karriär. Men känslan, att stå på scen och att folk skrattade åt hennes skämt, var härlig. Så Petrina Solange fortsatte att skriva skämt hemma och provade dem på allehanda klubbar runt om i Skåne och Köpenhamn. 

Är det inte en mardröm – att prova skämt som skrivits i sin ensamhet – på scen inför publik?
– Nej, det är ju premisserna för stand-up. Du kan inte bara lita på dig själv, du måste upp och köra dina skämt inför en publik för att kunna vaska fram godbitarna.

Att vem som helst, utan några särskilda meriter, kan gå upp på scen, ta micken och köra sina hemmasnickrade skämt är vad Petrina Solange går igång på. Hon gillar att det inte längre är så att den enda vägen för att få göra sin grej, är att gå igenom etablerade mediebolag. Istället medför dagens alla plattformar att du kan finna dina egna fans och din publik som stöttar dig istället, förklarar hon. 
– Jag tycker om den anarki och rättvisa som uppstår av att kreativa människor i dag har fler vägar att välja mellan. Och att etablissemanget inte på samma sätt som förr kan bestämma ”Du är bra, du är dålig. Du får en chans, du får inte”.  

Petrina Solange berättar hur ståuppscenen en gång i tiden föddes ur jazzscenen. Under en jam-session samlas ett antal jazzmusiker och börjar spela ihop. Publiken är där just på grund av de oväntade inslagen, att de många gånger inte vet vem eller vad de kommer få höra. Men, de vet att de kommer få höra bra jazz. 
Samma upplägg återfinns inom standup, säger hon. 
– Många klubbar annonserar vilka gäster som kommer. Men bland de nischade klubbarna, som exempelvis på vår, kör man oftast med en hemlig line-up. Du som gäst vet inte på förhand vilka komiker som kommer att uppträda.

Hon fortsätter:
– Däremot kan du lita på att du kommer ha en rolig kväll och skratta. Kanske inte åt alla komiker eller åt alla skämt, men det är inte heller meningen med humor.  

Till Under Jord, som hon driver i Malmö tillsammans med ett gäng andra komiker, består majoriteten av publiken av inbitna ståuppentusiaster som är där för en rå och inte så tillrättalagd humor. Petrina Solange menar att det är lyxen med ståupp; att du som komiker vet att publiken många gånger har samma referensramar som du själv.
– Det är inte så att du uppträder på Under Jord och så får publiken spel när de hör skämten och börjar ifrågasätta dem. Kommer du till en stand-up i en källare som inte gör reklam för sig vet du vad som väntar dig. Blir du upprörd av skämten är det ditt jävla problem – inte mitt. 

Debatten huruvida man kan skämta om allt peakade efter att Will Smith gav komikern Chris Rock en smäll på käften under Oscarsgalan efter att denne dragit ett skämt om Wills fru Jada Pinketts kala huvud. Jada Pinkett Smith lider av en sjukdom som gör att hon tappar håret.
Petrina Solange tror inte att det är vare sig första eller sista gången någon blir förbannad.
– När det hände pratade alla om det, men det blev snabbt uttjatat. Oavsett vad man tycker om skämtet så visar det vad jag älskar med skämt. Will skrattade först. Sen kom han på sig och valde att bli arg. Tycker man något är roligt så spelar det ingen roll vad du försöker spela. Din första reaktion kommer vara att skratta, säger Petrina.

I Sverige var debatten stundtals hätsk sommaren 2018. Mängder med kändisar, och svenskar i allmänhet, rasade mot låten ”Knulla barn” av komikern Anton Magnusson och hans kollega Simon Gärderfors, som var med på låten. När debatten var som mest högljudd ifrågasattes om det verkligen var okej att skämta om pedofili. 
Det är ett ämne Petrina Solange gärna och ofta skämtar om. I ett avsnitt av tv-programmet Parlamentet raljerar hon om hur svenska barnfamiljer missförstått grejen med varför Thailand är ett barnvänligt land. 
”Semester är ju, att hänga med andras barn – i Thailand. De här barnfamiljerna som åker dit, de sabbar ju allt”, säger Petrina i inslaget. Och flinar.
För Petrina Solange finns inte ämnen som är rödlistade. Den ståndpunkten är central för henne. 
– Humor och komedi handlar inte om anständighet utan om att dra roliga skämt. Sedan kan gemene man tycka att ett skämt är osmakligt, men det går ju inte att som komiker rätta sig efter. 

Däremot tycker hon att hon under åren utvecklat sin förmåga att värdera vad som är ett bra skämt, rått eller ej, och vad som bara är smaklöst och dåligt. Hon jämför det med fine dining. 
– Serveras jag en maträtt och tycker den är äcklig kan kocken känna ”tja, du gillade inte detta men jag som kock vet att det är en vällagad maträtt med bra råvaror som inte alls är äcklig, men den föll inte just dig i smaken”.

Ett par gånger har hennes uppträdanden avbrutits för att någon i publiken ifrågasatt vad hon sagt. Men egentligen har det inte med skämten att göra, hävdar hon.
– Jag kan ta att ett skämt inte går hem, det är ju grejen med att testa nya skämt på scen. Då får man säga, ”Shit, det här var kanske inte hundra”. Dålig stämning under ett gig handlar oftast om att någon i publiken har druckit för mycket och blir stökig och ska fram och vara dryg.

Hur reagerar du då? 
– Jag har en rätt lång stubin men när den tar fyr, då tar det fyr utav bara helvete. Efter tre strikes har jag inga problem att säga till folk att hålla käften och lämna lokalen. Jag är ju rätt självisk, ingen ska få förstöra min kväll och mitt gig, det är sjukt irriterande. 

Självisk är inte vad jag associerar Petrina Solange med efter vår kontakt. Däremot är hon vänlig, rolig, skarp – och har svinhög integritet.  

Trots pandemi och hårda restriktioner kring kulturevenemang kunde Petrina Solanges soloshow ”Nu är jag här” genomföras i fjol. 
– Jag hade en sådan jävla tur – turnédatumen hamnade precis i perioderna då det inte var några hårdare restriktioner. För de sista föreställningarna krävdes vaccinationsbevis men det var inte många som droppade av. 

Föreställningen fick flera lysande recensioner. Själv beskriver hon den som ett ”hopplock av skämt” som hon antingen inte hunnit dra tidigare eller som inte blivit inspelade från andra ståuppshower. 
– Man är väl ingen jävla savant som håller på och tjatar om hur de har kämpat och gjort sitt livsverk, jag står inte ut med sådana människor. Jaha, vad ska de göra efter det då? Ytterligare ett livsverk, haha!

Så hur jobbar du istället? 
– Jag snickrar och snickrar, nonstop. Och när jag tycker att jag har snickrat ihop något som håller för en timmes föreställning, då ger jag mig ut. Det behöver inte vara krångligare än så. 

Även om det kommer att dröja ett tag till nästa soloshow, spelas det under maj in en humorspecial på Nefertiti i Göteborg.
Petrina Solange har aldrig funderat på att ha en plan B i bakfickan om ståupp-scenen slutar locka – eller om skratten tystnar. Hon funderar ett tag på min fråga om hon inte, som jag och många frilansare eller kulturarbetare, sneglar på universitetens kursutbud då och då, under perioder då det inte händer så mycket. 
– Jag har aldrig försörjt mig på något annat sätt än som komiker och poddare, så nej. Jag tänker att det nog hade varit svårare att, som jag har gjort, bara köra på ett spår om jag hade varit, typ, en ingenjör eller kirurg som tjänade 50 000 kronor i månaden. Och bara tagit tjänstledigt för att prova stand-up. Men om vi leker med tanken att alla kreativa yrken förbjöds, då skulle jag utbilda mig till viltvårdare och dra till Afrika.

På riktigt?
– Ja. Det hade jag. Och jag hade velat arbeta på hela den afrikanska kontinenten, för det finns ju en sådan bredd med vilda djur. Jag älskar vilda djur, jag vet inte varför. Särskilt hyenor.