Tove Lo släpper kontrollen och går in i rollen

Nygift och med en ny karriär som byhora har artisten Tove Lo greppat coronaåret på ett oefterhärmligt sätt.

Klockan är strax efter tio en solig julimorgon hemma hos Tove Lo i Los Angeles.
– Jag köpte huset i slutet av förra året och har verkligen fått tid till att bo in mig, säger hon när vi ses över ett videosamtal. Hon går runt med sin dator och visar upp arbetsrummet där väggarna pryds av inramade bilder från golv till tak.
– Jag har blivit lite sentimental. Nu när jag inte fått turnera har jag printat ut hur många bilder som helst från olika turnéer. Här är från festivalen Lollapalooza i Brasilien, där är från Austin i Texas, från Grönan i Stockholm, festivalen Coachella, Chile och där är från Lollapalooza i Chicago. 

Den 26 mars skulle hon ha stått på Annexet i Stockholm. Det skedde inte. Men popstjärnan Tove Lo hann visa upp sitt senaste verk Sunshine Kitty (2019) för fansen i USA och England innan coronaviruset smittade världen.
– Det var verkligen en fantastisk turné och jag är så glad över allt vi hann med. Men också ledsen över hur många gig som blev inställda eftersom jag kände att det här är det bästa jag gjort. Det gör ont att jag inte fick visa det för fler fans.

Tove Lo, som egentligen heter Ebba Tove Elsa Nilsson, är 32 år. Hon växte upp med sin mamma, pappa och storebror i Djursholm norr om Stockholm. Artistnamnet Tove Lo fick hon av sin gudmor redan som treåring, för att hon älskade lodjur.

Hennes första skrivna alster var noveller och poesi. Musiken kom först i tonåren. Det var när hon följde med en kompis till en inspelningsstudio och fick sjunga i mikrofon som hon föll. Nästa steg blev Rytmus Musikgymnasium där hon var med i bandet Tremblebee under några år. Efter studenten fick Tove Lo jobb som demosångare och skrev låtar till bland andra popduon Icona Pop och Girls Aloud. Drömmen om att kunna leva på musiken besannades. Då ännu ovetande om att hon som 26-åring skulle ta tredjeplatsen på den amerikanska Billboardlistan med Habits (Stay High) (2014). Det är den högsta placeringen för en svensk artist under hela 2000-talet.

Hennes liv blev sedan aldrig detsamma. Tove Lo har turnerat med amerikanska popstjärnan Katy Perry, sjungit in en låt tillsammans med brittiska Coldplay, är en del av den svenska producenten Max Martins låtskrivarkollektiv Wolf Cousins där hon var med och skrev hitlåten Love Me Like You Do till Ellie Goulding. På sitt senaste album sjunger Tove Lo låten Really don’t like you med den australienska artisten Kylie Minogue och med sina flera miljarder lyssningar på Spotify går Tove Los stjärnstatus inte att förneka. Den lyser dock inte igenom datorskärmen. Där sitter en osminkad kvinna med håret uppsatt i en knut med en ljusblå tofs, iklädd en svart oversize t-shirt med ordet Disco i stark gul färg och pratar avslappnat om det personliga. Som när hon berättar om pojkvännen Charlie Twaddle, som hon bor och jobbar med.
– Eller fästman är han ju nu, vi har precis förlovat oss, rättar hon sig snabbt.

Grattis! Hur gick det till?
– Det ligger en hemlig hajk ovanför vårt hus och därifrån kan man se ner till Venice där jag brukade bo. Man kan se West Hollywood och Hollywoodskylten, och hela vägen ner till Downtown. Där satt vi på en stubbe och tittade på solnedgången och drack en drink, med munskydd betonar hon och fortsätter:
– Plötsligt gick han ner på knä. Jag grät i typ 45 minuter, säger hon och skrattar.

I huset bor även tre av de förlovades bästa vänner och den mexikanska gatuhunden Peggy. Under isoleringens början hade de flera temamiddagar i veckan. Vissa dagar klädde de ut sig med kläder från Tove Los garderob, andra dagar spelade de nakenpingis.
– Vi är lite av ett naket hus. Vi hade en naken kväll där vi badade i poolen och spelade pingis nakna, och kollade film nakna. Så fort man kommer över känslan att man är naken så är man liksom förbi.

När Black Lives Matterprotesterna startade som en reaktion på polisvåldet mot etniska minoriteter i USA vände den lekfulla stämningen. Istället för att ha roligt och fördriva tiden tog kollektivet sig ut på de kaliforniska gatorna för att medverka i demonstrationer. De såg dokumentärer och läste på om de svartas historia.
– Många vita blir obekväma och rädda för att säga fel sak, men istället för att tystna behöver man utbilda sig. Jag hoppas att det här är babysteps mot förändring, säger Tove Lo.

Känner du att du har ett ansvar med din röst?
– Nej, inte mer än att tala sanning och vara mig själv, och inte alltid visa den ljusa sidan. Men när det kommer till en rörelse som BLM vill jag vara på rätt sida. Samma gäller LBGTQ-communityt. Jag vill inte gömma var jag står, men jag är inte så påläst, eller politisk.

Nu är det ju val i höst …
– Jag får inte rösta, men jag säger bara fingers crossed för att han inte ska bli omvald, säger Tove Lo som bott i USA under hela Trumpadministrationen.

I USA väcker sex och nakenhet starka känslor. Att Tove Lo onanerar på film eller visar brösten på spelningar har rönt uppmärksamhet och hon har varnats för att tappa lyssnare i södern när hon hånglat med en tjej i en musikvideo. I Sverige är det istället drogliberalism som anses radikalt. Tove Lo är rebell på båda sidor Atlanten.
– Jag har varit ganska öppen för jag bor ju i Kalifornien och här är det lagligt med gräs. Vi röker ofta eller dricker weed-drinks, för det skadar inte rösten som cigaretter gör. Faktum är att svenska medier ofta tar bort det jag säger, som om jag promotar droger.

Tove Lo berättar att hon aldrig använder droger i skapandeprocesser, eller på scen. Där är adrenalinet den bästa drogen, tycker hon. Istället är det vid andra tillfällen hon dricker alkohol eller tar andra droger. Under destruktiva perioder det varit för att fly, när hon mått bra för att förstärka en upplevelse eller utekväll.
– Det är en stor skillnad, och jag har lärt mig att hålla mig borta om jag har en deppig period eller mår piss. För mig är det alkoholen som gör mig mer oberäknelig, än andra droger.

Skulle det vara svårt för dig att bo i Sverige, eftersom cannabis inte är lagligt här?
En kort stunds tystnad följer.
– Nej, absolut inte. Jag känner inte att jag behöver det. Jag kan gå långa perioder utan att ta någonting. Jag respekterar att det är olagligt i Sverige, jag förstår varför, men jag har en ganska liberal syn och håller inte med. 

Vad ser du att en legalisering av cannabis för med sig?
– Jag upplever inte att det är någon skillnad i och med att det har blivit lagligt här, mer än att färre blir arresterade för något som inte är aggressivt.
– Att supa sig svinfull i Sverige är okej, men att röka en joint är »helt sjukt«. Det tycker jag är konstigt. Om du skulle ta bort all alkohol en kväll, och det enda du fick göra var att röka lite gräs, så skulle det vara skillnad i antalet bråk. Kakorna i butikerna skulle typ bara vara slut.

Droger, sex, kärlek, smärta, eufori. Tove Lo räds inte att blotta det hon känner. Hennes dagboksmässiga skrivande sticker ut i den ofta ytliga popmusikvärlden där en stor del artister sjunger texter skrivna av andra. På frågan om det finns något Tove Lo själv inte skulle kunna skriva har hon inget svar. Hon utgår alltid utifrån sig själv, inte någon annan.
– Jag försöker att inte lämna ut andra människor, bara mina känslor om dem. Där går min gräns. Det finns säkert de som inte håller med om det, men så tänker jag, säger hon.

Vad drömmer du om?
–Nästa platta. Hur ska den låta och vad ska jag ha för musikvideor. Jag drömmer om skådespel, och om att skriva musik till en film jag är med i. Jag drömmer om att försvinna en sväng, en backpackerresa där jag är helt fri och bara ser och upplever.
Var?
– Sydamerika.

Tove Lo har tidigare nämnt drömmen om vita duken.
– Jag tycker att det är jättekul med skådespeleri. För skojs skull tar jag skådespelarlektioner på svenska över Zoom just nu, men det är en ganska kraftig karriär att ge sig in på, säger hon utan att avslöja någonting om den nyhet som ska släppas en månad senare.

Vi säger hej då och vinkar till varandra med suddiga händer. Solen gassar in i Tove Los arbetsrum i Los Angeles. Här, på västkusten, börjar den avta och dagen lider mot sitt slut. Hennes börjar.  

»Tove Lo filmdebuterar i nya Utvandrarna« lyder rubriken som den 19 augusti publiceras i flera svenska medier. Nu ska Vilhelm Mobergs romansvit om en grupp svenskar som på mitten av 1800-talet lämnar fattigdomen i Småland för en rikare framtid i Amerika tolkas på nytt i en långfilm. Redan på 1970-talet film-atiserades berättelsen av regissören Jan Troell, där den första, Utvandrarna, Oscarsnominerades till Bästa utländska film (1972). Liv Ullman och Max von Sydow i huvudrollerna som Kristina och Karl-Oskar, vilka nu ska spelas av Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård. Och den här gången är det Kristinas perspektiv som står i centrum.

Tove Lo ska ta sig an rollen som Ulrika – den temperamentsfulla före detta prostituerade kvinnan som hoppas på en nystart på andra sidan Atlanten. Julen 2021 väntas filmen i regi av norske regissören Erik Poppe ha premiär.

Det är strax efter lunch en sensommardag när Tove Lo och jag ses över ytterligare en videointervju en vecka efter att nyheten släppts.
– Surprise! Sist vi snackade tänkte jag: Jag får inte säga någonting, inte någonting, säger hon lite ursäktande hemma i soffan i lägenheten på Södermalm i Stockholm.

På en månad har hon gift sig i Las Vegas, tagit sig hem till Sverige under en pandemi och fått huvudrollen i en svensk storfilm. Det sistnämnda började med ett mejl.
Svenska Filmstudios kontaktade hennes skivbolag med en förfrågan om en audition till rollen som Ulrika i nya Utvandrarna. Själv kunde Tove Lo inte tro att det var sant.
– Det var ju en riktig roll, inte bara en liten grej. Men jag snackade med regissören som berättade att han jobbat mycket med oerfarna skådespelare och att jag inte skulle känna rädsla inför det. Det handlade mer om jag kände kontakt med rollen och om jag ville lägga tid på det här.

Chansen låg framför henne, och hon tog den. Första provfilmningen spelades in hemma i Los Angeles, den andra gjordes live via ett videosamtal.
– Jag var inte så säker. Men jag tänkte: Jag ger mitt allt så får vi se, säger hon och berättar att hon trots allt inte blev nöjd med sin provfilmning. Regissören Erik Poppe höll inte med. I mitten på maj kom samtalet från honom personligen: rollen var hennes.  
– Det är helt overkligt och en helt ny utmaning. När jag är ute och turnerar med musiken är vi som en familj, men jag har sista ordet. Det känns så skönt nu, att vara en del av någonting, men det är inte jag som håller i tyglarna. Jag är i Eriks händer.

Inspelningarna av storfilmen skulle ha skett i Tjeckien, men på grund av covid-19 blir det utanför Göteborg. Dagen efter vårt samtal sätter sig Tove Lo på tåget västerut för att förvandlas till Ulrika. En roll som inte känns så långt bort om man tittar på alla de kortfilmer Tove Lo släppt till sina låtar. Framför kameran syns en kvinna som är trygg med att leva ut de stora känslorna, precis som Ulrika.

Vad tycker du om henne?
– Jag tycker väldigt mycket om den karaktären. Ulrika skulle kunna ha blivit förminskad i och med allt hon varit med om, men hon är en överlevare som visar sårbarhet. Även om Ulrika inte är en huvudroll så är hon en stor roll för mig. 
Vad har du relation till Monica Zetterlund som spelade rollen i förra filmen?
– Ingen mer än att jag tycker att hon var en fantastisk musiker. Jag tycker att det känns som en rolig flört med den tidigare filmen, att den rollen spelas av artister.    
Hur ska du axla hennes tolkning av Ulrika?
– Jag tror inte att jag ska jämföra mig med henne alls. Hon gjorde ett fantastiskt jobb. Vi får se vad det blir av det jag gör, men försöker jag vara Monica Zetterlund tror jag att jag kommer att misslyckas. Jag ska göra något eget.

En sommar i karantän har gjort det möjligt för Tove Lo att förbereda sig. Hon har sett historiska dokumentärer och filmer om Amerika på 1800-talet. Flera dagar i veckan har hon tagit skådespelarlektioner med en svensk lärare över videosamtal. Hon har sett om Jan Troells filmatisering av berättelserna, dock inte läst om böckerna.  
– Jag vill inte fästa mig för mycket i hur det var. Det här är en ny tolkning. Då är det nästan lättare att ha ett öppet sinne. Personligen tycker jag att den skiljer sig mycket från den tidigare. Det blir som en ny film. Och jag älskar att den här berättas ur en kvinnas perspektiv, säger hon och lyfter även berättelsens relevans i nutiden.  
– Jag tycker att berättelsen är fantastisk. Den känns intressant och viktig i dag. Det är många svenskar som kan behöva se hur tufft det är att lämna sitt land för att man måste, och sedan komma till en ny plats och inte kunna språket, eller känna någon.

Under vårt första samtal berättade Tove Lo om en känsla av förvirring i sitt skapande. Månaderna i karantän hade varit svältfödda på livets alla händelser och intryck som inspirerar henne till att skriva. Det behöver hon inte oroa sig för längre, en ny värld har precis öppnat sig.

Tove Lo om …

Kontroll: Jag tycker om att släppa kontrollen.
Ansvar: Hatar ansvar.
Frihet: Att aldrig känna att någonting är hundra procent bestämt. Att inte vara fast på någon plats. Kanske är det därför barn skrämmer mig för jag har alltid tänkt på barn och giftermål som att man blir fast, men med Charlie är det som ett äventyr.
Pengar: Nödvändigt ont. Jag har aldrig drömt om pengar, men det är najs att ha.
Mat: Gott!
Familj: Kärlek och trygghet.

Storebror om Tove Lo …

»Det är bara ett och ett halvt år mellan mig och Tove, vi lekte mycket när vi växte upp, som ett litet radarpar! Att vi är olika årgångar spelade ändå roll i en viss ålder. Tove och hennes tjejkompisar ville gärna umgås med mina killkompisar, till mina kompisars glädje men, för mig, en inre konflikt.

När Tove var fem år var det inte ovanligt att hon packade en liten Disneymönstrad resväska och högt proklamerade för mamma, pappa och mig att hon nu »rymde« hemifrån. Jag gick ju på det och tjatade på mamma och pappa att vi måste ut och leta, medan de visste att hon alltid stannade i parken precis intill där vi bodde. Det där byttes senare ut mot diskussioner runt matbordet. Tove tog ofta en kontrasterande position till vad än pappa tyckte, medan jag och mamma medlade. När vi blev lite äldre uppstod en lucka mellan oss ett par år. Vi levde olika liv och så länge vi bodde i samma stad tog vi varandra lite för givet. När vi flyttade till olika städer i världen började en djupare relation. I dag talar vi om allt, har samma humor och olika åsikter, men pratar också om hur vi verkligen mår och stöttar varandra när vi kan.«

Leo Nilsson, storebror

Regissören Erik Poppe om Tove Lo

Varför ville du att Tove Lo skulle provspela för rollen som Ulrika?
– Jag ville utmana mig själv och filmen med ett annorlunda och originellt val av skådespelare. Jag sökte efter unga svenska talanger inom andra konstarter som har det här lite svårbeskrivliga som du först ser när du sätter en kamera framför dem. De blir något mer än sig själva. Det var synligt i hennes musikvideor. Jag upplevde snabbt både kraft och en stark integritet hos Tove.
– Hon är en energibomb med talang i överflöd som jag älskar att ha med mig i det här projektet. Jag har stor respekt för hennes arbetsvilja och disciplin. Först nu förstår jag varför hon har lyckats nå toppen i världens svåraste bransch.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram