Patrik Sjöberg tar ny höjd

Avgiftningen skedde i en stuga i Örnsköldsvik och resan dit var inte frivillig. Men ännu en gång har Patrik Sjöberg krigat och överlevt. Nykter sedan nio månader är han tillbaka i Göteborg – och arg.
– Lycklig? Det har jag nog aldrig varit, säger den forne elitidrottaren som tidigt i livet lärde sig att falla högt.

Patrik Sjöberg är bara 14 år när han intervjuas i SVT: Reportern säger:
»En blivande världsmästare gnuggas av sin tränare på Slottsskogsvallen. Det senaste året har han ökat sitt personbästa med 13 centimeter. Trots flera timmars träning känns det inte tråkigt«.
Patrik Sjöberg tittar under lugg, möter inte kameralinsen med sin blick. Han talar tyst utan glädje i rösten och svarar:
»Det är en sådan gemenskap här. Det är roligt hela tiden«.
Då hade landslagstränaren Viljo Nousiainen utsatt Patrik Sjöberg för sexuella övergrepp i tre år. Han fortsatte i ytterligare ett.
De sexuella övergreppen är ingen nyhet. Det har nästan gått tio år sedan boken Det du inte såg släpptes där Patrik Sjöberg valde att göra sin väl bevarade hemlighet offentlig. Därefter har han gett otaliga intervjuer, föreläsningar och arbetat för att övergrepp mot barn ska förhindras. Tunga föreläsningar, inte bara för åhörarna utan också för Patrik själv.

Vi träffas på Ramberget i Göteborg när vitsipporna är som vitast och vinden är kylig från havet i horisonten. Patrik Sjöbergs hund, Staffordshire bullterriern Soto, springer lös bredvid och smiter inte sällan iväg på egen upptäcktsfärd, in bland träden. Tiden efter att boken släpptes beskriver han i dag som att »huvudet gick på högvarv hela tiden, jag hamnade i ett läge där jag försökte att döva allting, bara fly«:
– Jag var förberedd på att det skulle snurra på väldigt fort. Men boken väckte också många minnen som jag inte hunnit bearbeta, de bara växte och växte. Så extremt mycket hände under fyra, fem år, jag var knappt hemma, jag skilde mig, var ute och förläste, gjorde tv …

Alkohol och smärtstillande tabletter blev metoden för att försöka hitta ro, en självmedicinering.
– Jag gick också i terapi. Men det drar upp grejer som man måste ta tag i. Det var så jävla jobbigt. Ibland körde jag fyra timmar i veckan och ofta drog jag direkt till systemet efteråt, köpte två bag-in-box och satte mig ensam på balkongen och bara drack. Orkade inte vara med människor. Tyckte synd om mig själv. Jag har alltid druckit mycket, är uppväxt med alkoholism och blandmissbruk på nära håll. Men jag trodde ju inte att jag skulle hamna där själv.

Patrik Sjöberg är ofta rubrikernas man. Bråkstake, festare, håller aldrig käften. Slog SM-rekord som 16-åring. Sniffade kokain utanför Stora teatern under en efterfest med gamla friidrottare 2006. Världsmästare i både höjdhopp och i att provocera. Mediabilden, som han själv också byggt upp, är långt från den skötsamme ödmjuke elitidrottsmannen. Patrik Sjöberg är ärlig, kompromisslös och arg.
I dag ser han var ilskan kommer ifrån.
– Den har fått mig att överleva.

Viljo Nousiainen och Patrik Sjöberg höjdhopp. Foto: Kamerareportage

Han har alltid fått klara sig själv, berättar han. Där fanns ingen som lärde honom att knyta skorna och han hade tidigt nyckeln hem runt halsen.
– Alla tror att mina problem började när Viljo kom in i bilden, men de kom tidigare än så.

Varför såg ingen det, undrar Patrik Sjöberg i dag.
Föräldrarna skilde sig tidigt. Han sa upp kontakten med sin biologiska pappa som tioåring »han brydde sig ändå inte, vi var inte välkomna till hans nya familj« och menar att hans mamma brast i omsorgen, att hon jobbade, pluggade, tog hand om andra men inte sin son. Skolan gick dåligt.
– Jag var en gåva för en pedofil. Plötsligt kom någon in i mitt liv och gav mig beröm och uppmuntran. Och jag blev någon. Viljo kom med presenter, en LP-skiva bara sådär. Tidigare, om jag hade velat ha en LP-skiva, hade jag fått dela ut reklam eller sno den. Pedofiler är väldigt bra med barn.

Viljo Nousiainen och Patrik Sjöbergs mamma blev ett par. Viljo flyttade hem till familjen och förgrep sig på Patrik från tio till fjorton års ålder. Den hyllade tränaren blandade »vitamindryck« med sömnmedel i och förgrep sig på sin styvson om nätterna. Rakade bort könshår, gjorde »spermatester« för att, som han sa, »se om han lade upp träningen på en lagom nivå«. Masserade och »mätte« muskler. De delade hotellrum under träningsläger och tävlingar, utan att någon ifrågasatte. Patrik Sjöberg vaknade med ett ömt ollon och försökte komma undan övergreppen genom att, bland annat, hänga kläder på dörrhandtaget i lägenheten så att han skulle vakna när Viljo Nousiainen öppnade dörren.
Det hjälpte inte. Övergreppen fortsatte och skulle, enligt dagens rättspraxis, kunna klassas som våldtäkt mot barn.
Patrik Sjöbergs mamma menar att hon aldrig misstänkte något. I en debattartikel i DN, efter det att boken släppts skriver hon:

»Min eloge till Patrik som tagit bladet från munnen – även om det gör ont i mig. Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte ändå. Trots all skit så fick Patrik ett fantastiskt liv på världselitnivå. Utan Viljo hade hans liv antagligen blivit betydligt mediokert«.
– Viljo var inget monster, han var en skadad människa som fastnat i ett sjukt beteende som mer påminner om en virrig tonårings sexuella experimenterande.

Vem är du mest besviken på, mamma eller Viljo?
– Mamma. Hon var ju den enda som kunnat förhindra det. 

Övergreppen var Patrik Sjöbergs hemlighet, starkt förknippade med skam och skuld. Kan det ha varit hans eget fel? När Viljos förhållande tog slut med mamman valde Patrik, trots allt, att flytta med Viljo. Det verkar obegripligt. I boken Det du inte såg förklarar han varför:
»Det fanns nog många orsaker. Inte minst den beroendeställning jag befann mig i. Om jag ville till toppen så behövde jag Viljo. I mitt huvud var det en obestridlig sanning. Tack vare Viljo hade jag redan hoppat två meter. ’Tänk vilken lyx att få träna med Viljo’, det fick jag ofta höra. På nåt sätt måste jag ha tyckt att det var värt priset«.

När Patrik Sjöberg gick i åttan, efter det att han fått könshåret bortrakat i sömnen fyra gånger, fick han nog och hotade med att kontakta polisen. Övergreppen avtog, Patrik Sjöbergs kropp började också bli en mans.
Patrik Sjöberg var inte Viljo Nousiainen enda offer. Men det var först efter hans död 1999 som adepterna började prata om sina identiska upplevelser. Yannick Tregaro är en. Den norske höjdhopparen Christian Skaar en annan. Patrik Sjöberg menar att offren är ännu fler, kanske flera hundra.
Viljo Nousianens gångväg, en gata vid Friidrottens hus i Göteborg, döptes snabbt om efter avslöjandena. Den heter i dag Friidrottens väg.

När vi träffas brinner coronafebern över världen. Patrik Sjöberg har mist alla uppdrag men tänker inte registrera sig på arbetsförmedlingen, för vem vill ha en outbildad 55-åring som inte varit ute i det vanliga arbetslivet?
Men han är glad för att han är nykter, mitt i pandemin. För det handlar om kontroll, att för första gången ha kontroll och framförhållning, att han tänker på sig själv, värnar sin hälsa och tänker framåt – vilket han inte gjort på många år.
På frågan om varför han åkte upp till Örnsköldsvik svarar han:
– Det var inte mitt val. Och det var inte meningen att jag skulle stanna så länge. Folk runt omkring mig märkte att det snurrade på ordentligt. Jag hade funderingar på att minska, att hålla mig ren några veckor och få ordning på mitt huvud, mina tankar. Jag blev helt enkelt hämtad av kompisar och tvingad, det är jag tacksam för i dag.

Blev du inte förbannad?
– Jo, jag var inte alls intresserad. Ville inte packa, inte resa. Jag hade festat flera veckor på raken. Minns nästan ingenting alls av den första tiden där uppe. Jag sov, käkade och hade kontakt med en läkare i Göteborg och en sjuksköterska som hade koll på mina mediciner. Jag skulle inte ha hand om dem själv.
Var du suicidbenägen?
– Inte direkt. Men det hade lätt kunnat gå åt helvete av misstag. Jag har aldrig haft någon respekt för mig själv eller min hälsa. Men samtidigt … i många år har jag tänkt att »det skulle vara rätt okej om jag inte vaknar upp i dag«. Jag mådde verkligen dåligt.

De första veckorna i stugan gick Patrik Sjöbergs kropp och hjärna igenom illamående, kramper, extrem trötthet – ett händelseförlopp som exakt stämde överens med det läkaren förutsagt. Medicinerna hjälpte, och de fasades därefter ut. Det hade inte gått att sluta utan medicinsk hjälp, menar Patrik Sjöberg.
– Man kan inte bara lägga av, sluta tvärt när man är på den nivån jag var på. Folk måste fatta att missbruk är en sjukdom, ingen vill bli missbrukare. Det finns en gräns och går man över den nog många gånger, ja, då är man där.

När Patrik Sjöberg berättar om mardrömmarna han hade när han festade gör hunden Soto ännu en rusning rakt in i skogen och blir upptagen av lukten vid ett träd. Några bilar har kört upp till toppen på Ramberget och i det klara vädret ser man ända ut till Vinga fyr. Förälskade par tar selfies i solen, med utsikten i bakgrunden. Soto springer fram och vill hälsa på en man som minst av allt är intresserad, Patrik Sjöberg skäller lite milt på sin fyrbente vän och lockar med hundgodis.
Mardrömmarna. De gjorde att Patrik Sjöberg valde bort sömnen.
– Jag vaknade utan att vakna, kämpade i ren skräck. Det kan nog många känna igen sig i när man kört på för hårt. Då är det enkelt att festa ännu mer, för man vill ju inte hamna där igen.

Han säger att han mår bra nu. Så bra att han inte är rädd för att han skulle ta ett återfall. Suget finns där, framför allt nu när hela samhället krisar. Samtidigt som tacksamheten är stor över den nyfunna och lite sköra kontrollen över livet. För några år sedan sa en kompis »nu har du tjugo år kvar« och det blev tydligt för Patrik Sjöberg att livet har ett slut. Skulle han hålla tills han blev 75 år – så som han hanterade sin kropp?
Lösningen blev försöket att återta kommandot. Trots att »min kropp tål mycket mer än vad alla specialister säger.«

Vad vill du med de kommande 20 åren?
– Sluta trixa, vara nykter. Skapa mig ett liv. Jag inser att jag rusat på, kanske har jag engagerat mig i frågan om barn och övergrepp på ett sätt som inte var bra för mig själv. Men nu kom ju coronan – och nu är ingen intresserad av den frågan. Alla gig är avbokade, vem bryr sig om det nu? Det är för tungt.
– Just nu känner jag att jag inte vill dricka. Av den enkla anledningen att jag mår väldigt bra. Jag kan inte trumfa allt jag gjort tidigare, festa och alla galna saker. Jag dör inte nyfiken.

Det finns anledningar till varför Patrik Sjöberg inte vill dricka, som han inte vill prata om, saker som kommer med när han dricker.
– Det vill jag inte syssla med.

Vad drömmer du om?
– Det är svårt. Drömmar … Det är många jobbiga saker jag måste ta tag i nu när jag är nykter. Men jag har kommit fram till att man inte får allt man vill här i livet. Mycket är redan kört, vad gäller förhållanden, familjerelationer. Så det där med drömmar, det är svårt.
Vad är din drivkraft?
– Min ilska och mitt hat. Och det växer mer och mer. Ju mer jag försöker att bearbeta desto mer inser jag vilken jävla dålig start jag fick. Jag vill inte ta på mig någon offerkofta men ser nu varför min ilska är ett problem. Jag fick göra tester hos min psykolog, »klä känslor i ord«. Jag kan inte det, alla mina känslor blir ilska. Jag är väldigt bekväm när någon hoppar på mig, då är jag trygg. Jag fick kriga för att överleva, det är det som har format mig.

Som Patrik Sjöberg själv beskriver det – lämnad till sig själv som liten, känslan att vara stämplad som ett problem, utan tillit till någon vuxen. I det tomrummet klev Viljo in och blev allt. För att sedan utnyttja och utsätta honom för sexuella övergrepp förklädda till omsorg och kärlek.

Nu då. Är du lycklig i dag?
– Jag har nog aldrig varit lycklig. Jag tror inte att de känslorna finns i mig. Förbannad, det känner jag igen. Sviken känner jag igen. De känslorna tar över allt annat. Att vara sviken är nog den starkaste känslan jag haft. Om jag trott att jag varit kär så har jag börjat tvivla, ifrågasatt. Varför skulle någon tycka om mig?

Vi går tillbaka till Patrik Sjöbergs bil som står parkerad vid Rambergsskolan. Vid bergets fot kopplar han hunden som protesterar. Soto drar i kopplet, strider för att gå sin egen väg när en kvinna som jobbar med att plocka skräp i parken ler och ropar:
»Hörrö Sjöberg! Har du inte uppfostrat din hund ordentligt?«
Patrik ler, skruvar lite på sig och svarar att nej, där har han nog brustit lite.
»Kul att se dig ändå«, säger kvinnan. Patrik böjer sig ner och klappar Soto.
– Jag funkar väldigt bra med hundar men kan vara väldigt irriterad på honom. Han älskar mig ändå. Jag ska nog ha en till.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram