Mia Skäringer: "Jag är skalman"

Prisad som en av Sveriges roligaste säger hon som många komiker: »Jag är tråkig privat.« Jobba, äta, sova. På rätt tider. Men hon skrattar i mellanrummen, är en tia på spirituella skalan och redo att släppa sången. Möt Mia Skäringer i en ljusare skrud.

Hissdörren öppnas och stängs. I det över hundra år gamla Spinneriet utanför Göteborg hörs tydliga steg mot det nötta golvet längs gången mot Spinroad Recording Studios.  

– Åh, förlåt att jag är sen, säger Mia Skäringer knappt tio minuter efter avsatt tid. Hälsar med armbågen, mest för att hon bär väskor i ena handen och kaffemugg i andra. 

Här spelade hon in sin platta, MIA, för ett år sedan. 
Idén bakom musikskapandet kom från Mia Skäringers kärlek och arbetskompanjon, Gabriel Lázár. Varför inte göra egna låtar att använda på föreställningar och i andra projekt? 

Mia Skäringer kan själv inte skriva musik varpå hon skickade sin bok Maria, en kvinnlig komikers dagbok till »massa« artister och låtskrivare i Sverige, USA och London. Det resulterade i en fullängdare med hennes röst. Och många andras; Ane Brun, Oskar Humlebo (Moto Boy), Annika Norlin, Molly Sandén och David Larsson, Nadia Johansson, Saga Back … 
– Det kom in fantastiska grejer, men vissa klarade inte jag av att sjunga. Några av dem vi valde gjorde en egen låt med inspiration av min bok medan Ane Brun tog en text rakt av och tonsatte. Det är jätteroligt att hon är med. Ane har varit en husgudinna och alltid hörts i bakgrunden när jag skrivit föreställningar och min bok, säger hon. 

Oskar Humlebo har haft lite samma roll. Varit en person som Mia Skäringer följt genom åren. Och han henne. Har varit med på föreställningar, bland andra Avig Maria – No more fucks to give* och nu har han tillsammans med Niko Stoessl producerat hela skivan.
– Jag gillar Oskars lite androgyna sorgliga pop. Och attityden på scen, där finns frihet och är högt i tak. 

Mia, Oskar och Niko spenderade en och en halv vecka i musikstudion. Till en början fanns en tanke om att hyra ett hus vid havet, dricka vin och skriva om nätterna. Skapa ett kreativt kaos. Hur mysigt det än lät drog Mia Skäringer i handbromsen. Hon kan varken dricka när hon jobbar eller vara flexibel med tider. Sju till åtta timmar sömn och dagsrutiner är ett måste. Kreativiteten flödar på förmiddagen, efter klockan två rycker den praktiska hjärnan in. Barnhämtning och matlagning. 
– Det var kul när Niko liksom skulle flygas hit från Berlin och säkert tänkte »undra vad det är för cool brud vi ska jobba med.« Han kommer hit och här står en fyrkantig paragrafryttarfitta. Jag är jättejättetråkig när det kommer till sådana grejer. Jag har min mat- och sovklocka. Jag är Skalman!

Mia Skäringer ber om ursäkt, och tar upp mobilen. På skärmen syns notiser med sms och missade samtal. Hon läser upp ett meddelande från sin 18-åriga dotter: Kan vi inte laga en mysig middag ihop i kväll? 
– Hon var så jävla sur i morse. Så hon har dåligt samvete, säger Mia. Och ler.   

Dottern heter Heli Skäringer och har tillsammans med Nina Persson lagt stämmor på plattan. 
– Det kan man inte klaga på, att få göra något sådant ihop! 

Själv har Mia Skäringer inte rösten för stämmor och »krusiduller«. Har tagit två sånglektioner i hela sitt 44-åriga liv. 
– Jag har mer bara sjungit och hoppats att det håller, men har inte riktigt vetat vad jag gör. Men rösten är ju ett instrument och måste vårdas. Så det skulle inte skada om jag tog några sånglektioner, det har jag tänkt göra, säger hon. 

Först släpper hon skiva, dock blir det ingen turné i närtid. 
– Det är ingen idé att ge sig ut nu. För det är som en propp, alla ska släppa biljetter. Vi låter musiken möta lyssnarna först. Sedan får vi se när och var det blir konserter. 

Inne i musikstudion ligger persiska mattor på golvet, en svart flygel är placerad i ena hörnet och mitt i rummet står Mia Skäringer med hörlurar och mikrofon. Ur högtalarna hörs My Hometown som hon spelade in med Jill Johnson på en fotbollsplan i Nashville i programmet Jills veranda. 

Mia Skäringer har gjort mycket. 

17-åriga Klister-Mia (eftersom hon jobbade i limfabriken med sin pappa) medverkade i Morgonpasset i P3, Mia Skäringer krönikerade i Bossa Nova där hon träffade Klara Zimmergren som ledde till Roll On i P3 och vidare till tv-serien Mia och Klara. Sedan var det Solsidan, boken Dyngkåt och hur helig som helst som även blev föreställning, tv-produktionerna Mia på Grötö, Ack Värmland. Och mängder mer. Med över halva sitt liv i ramp-ljuset har Mia Skäringer bytt skepnader och testat olika uttryck för sina budskap. 
– Det är så skönt att jag inte behöver vara bäst på någonting. Jag kan göra alla olika grejer och det i sig gör mig lite bra. 

Innan årets slut kommer Mia Skäringer hunnit lägga ned den populära podden Skäringer & Mannheimer och startat en ny: Skalla dagen. Den första läggs ner efter fyra framgångsrika år (petade Alex & Sigges podcast från förstaplatsen över de mest lyssnade kommersiella poddarna) när Mia känner att hon inte kan mjölka mer innehåll ur sin vardag. Hon är noga med att säga att hon »älskar Anna och vi har det mysigt tillsammans«. De varma känslorna till trots väljer Mia att sätta stopp. För att trycka play på en ny podd där kända personer och en husbil står i centrum. »Skalla dagen« är en motpol till uttrycket »Carpe Diem«. 
– Om man har lite psykisk ohälsa, från stora till små besvär, får man försöka fånga den jävla dagen på ett annat sätt. Jag hade en utläggning om det i en show för länge sedan. Att jag måste överfalla dagen bakifrån, och få den att ligga så att jag kan ta kommandot. Jag skallar ofta dagarna genom att sitta i min bil. Jag har jobbat mycket där, skrivit i väntan på barn vid lämningar och hämtningar. Där kan inget störa mig. 

Hittills är tio avsnitt inspelade i husbilen med gäster som Amy Deasismont, Edwin Törnblom, Miriam Bryant, Henrik Dorsin, Johanna Nordström, Fredrik Wikingsson och Nina Persson.

Mia är svartklädd. Skor, byxor, tröja, jacka, väska. Till och med hennes proteinbar är inklädd i svart. Ett säkert »smalkort« för någon som kämpat med ätstörningar i sin ungdom, anorexi och bulimi. 
– Jag brukar känna: vem är jag att synas? Och så ser man ju smal ut i svart. Så tänker jag, säger hon. Och står för det. 

I Maria – en kvinnlig komikers dagbok skriver hon om ätstörningarna, våldtäkterna, lilla Mia, pappas alkoholism, mammas mående, mormors dödsbädd, skilsmässan, utbrändheten, tatueringarna som döljer ärren, Värmland … Mycket har hon berättat om tidigare, ofta med ett skämt som ett plåster på råheten. I boken får läsaren ingen förbandslåda, och humorn är död. 
Men det finns ljusglimtar. Hon skriver: »På sidan av min hand står det tatuerat: »Med ljuset i mitt hjärta«. Det är påminnelsen om att inte söka mörker mer. Att alltid leta ljus.« 

Därför gör vi det i dag. Blickar mot ljuset istället för att rota i de dunkla vrårna. Eller, vi försöker. Dagen däremot ser aldrig ut att klarna och regnet piskar mot de meterhöga fönstren.
För många är Mia Skäringer lika med gapskratt. Men vad får en av Sveriges roligaste människor att vika sig dubbel? Jo, de som besitter självdistans och som inte försöker få henne att skratta. 
– Jag skrattar i mellanrummen, mer än när jag ska gå iväg och bli underhållen. Det kan vara i de mest sorgliga situationer, där jag till slut inte vet om jag gråter eller skrattar. 
– I Solsidan spelar vi nedtonat och allvarligt, men situationen i sig är humoristisk. Det är samma sak som när man ska spela full, då ska man inte spela full, utan nykter. Jag har svårt för överdrifter. 

Hon nämner dramaserien Succession där det finns två karaktärer hon tycker är humoristiska, utan att de egentligen är det. Mia pratar om den »nya« sonen som försöker bli en del av familjen och dotterns pengakåta make som är henne underlägsen.
Mia Skäringer är inte rolig privat. Det erkänner hon. Någon gång här och där slänger hon dock in en betoning eller tanke som får mig att skratta, liiite. Som när jag frågar om hästarna hon pratat om i podden och hon berättar att hon missade så många ridlektioner att de andra ryttarna började galoppera när Mia Skäringer själv fortfarande försökte få ordning på sina sittben. 
– Jag ser mig själv som en ridperson, men rider inte alls bra. Jag rider väldigt roligt. 

Att välja ljuset handlar om prioriteringar. Vad som är viktigt. Och för Mia Skäringer är det familjen, nära vänner, och naturen. 
– När jag är i något verkligt som jag kan ta på. Och väljer bort yta, materiella ting och vad andra tycker om mig. Det kan låta banalt, men då blir det ljusare, säger hon. 

I boken beskriver hon en händelse på ett kvinnoretreat i tystnad med dagliga meditationer, gröt, yoga, bastubad … 
»På den tredje dagen sitter vi nakna i en bastu och sjunger mantrat som är vårt enda ljud under de här dagarna. Ett snöre vi hållit oss i när känslor släppt taget om oss. Efter någon timma börjar min kropp att skaka. Det är som om jag får feberfrossa. Som om jag krampar. Kvinnorna hjälper mig ut och jag badar i den svarta sjön. Krampen övergår långsamt i gråt och jag ligger naken på den hala bryggan under stjärnhimlen och gråter i de okända kvinnornas famn.«

Ett ögonblick av kvinnokärlek, berättar Mia. 
– Det är fortfarande så aktuellt i mig så att jag kan börja gråta när jag tänker på det.

Hur spirituell är du på en skala ett till tio? 
– Det beror på vad man menar med spirituell, men det är jag nog verkligen. En tia. Det finns alltid en kanal öppen. Men jag skulle behöva vårda den genom att vara i naturen och prata andligt med mig själv. Det gjorde jag mer förr. När jag skulle läka. 

Hon berättar om ungdomsåren när hon åkte till den Spiritualistiska föreningen i Karlstad för att möta medium som rest dit från USA. Det var hennes terapi under de »jävliga« tonåren.

Mediterar du? 
– Nej, jag är för slapp. Men jag borde. Jag har gjort det under perioder. Det har bara varit hysterisk träning. Bränna kalorier, säger hon och skrattar. Det är pinsamt. Men det är det jag har gjort för att få ut energin. 
– Nu vill jag ge mig själv möjligheten att jorda mer. Jag tror att jag är på väg dit. För utan den gnistan är det svårt för mig att vara människa. Den är jätteviktigt. En liten eld som man måste hålla vid liv. 

Mia Skäringer har gått in i väggen flera gånger. Den senaste, för några år sedan, var den värsta. Hon var mitt i en skilsmässa, hade föreställningar varje dag och reste mycket. Slutade sova och äta. 
– Jag svimmade i duschen … Det var omöjligt att överleva utan hjälp. Jag hamnade hos en läkare som var jättebra. För första gången kände jag att jag blev tagen på allvar. 

Senare fick hon diagnosen bipolär, vilket innebär att man är manisk i vissa perioder och deprimerad i andra. Mia Skäringer har typ två av sjukdomen, den mer lindriga än typ ett. 
– Det finns ju olika grader och det ska man vara noga med, säger hon av erfarenhet. Som när hon till Dagens Nyheter sa att hon bland annat inte äter medicin, för att man kan gå upp i vikt. Något som dagstidningen lyfte fram, vilket ledde till en mängd upprörda människor. 
– Jag satt en hel dag och svarade på frågor från folk som är sjuka i en svårare grad. »Hur fan kan du säga så?« Det jag ville säga i artikeln var att jag inte kan vara fanbärare – som offentlig person – för bipolär sjukdom, jag som inte ens vågade äta min medicin. Det finns andra som kan uttrycka sig skarpare och mer kunnigt om denna sjukdom. Däremot vill jag öppna för samtal och minska stigmat kring psykisk ohälsa genom att vara transparent. Det är typ motsatsen till att vara arrogant och skaka på axlarna. 

Hela hennes bok är ett rop på samtal. En önskan om mer öppenhet kring psykisk ohälsa. Och den gjorde ont att skriva. 
– Så självklart är jag noga. Och självklart blir jag ledsen när man slarvar med ett budskap.

Humörsvängningarna har hon levt med sedan länge, men diagnosen har fått henne att lära känna kroppens signaler bättre. Hon tar inte lika förhastade beslut, och säger oftare nej. 
– Jag säger inte ja bara för att jag har luft under vingarna, utan väntar och ser om känslan svänger. Mitt problem har inte varit att jag köpt restauranger eller spelat bort pengar. Jag har jobbat för mycket. 

Det kan få henne att verka svår, att hon tackar nej till intervjuer och uppdrag. Men för Mia Skäringer är det ett måste för att må bra. För nu utreds hon även för ME, en neurologisk sjukdom som orsakar trötthet och utmattning. 
– Det är inte hundra att jag har det men troligt i och med de fysiska reaktionerna jag kan få. Feber, ont i kroppen och hjärntrötthet. Så bäckarna små rinner ihop i den här bokstavskombinationen. 

Oroar du dig för framtiden? 
– Nej faktiskt inte. Jag har blivit bättre på att planera in återhämtning. Har en off-dag emellanåt när jag bara ligger och tittar på dokumentärer. Men jag har stor respekt för sjukdomen, samtidigt som jag nog trycker undan det hela lite… 

Att berätta om sjukdomar, trauman och andra inre världar är viktigt. Mia Skäringer vill normalisera och bryta tystnadskulturer. Men även hon har gränser. Det som delas är saker som hon är klar med. 
– Om man är väldigt självutlämnande måste man tänka på att inte berätta sånt som man inte har bearbetat. Då kan det bli ganska farligt. Du kan känna en sak ena veckan, och en annan andra. 

Det fanns en tid då Mia Skäringer ville bli ren och fin, lite som Anna i Solsidan. Öva bort sin dialekt och lasra bort tatueringarna. Hon började med den på högra armen. Men ångrade sig, och fyllde på istället. I dag är båda täckta, även händer och fingrar och rygg. 
– Jag gillar mina tatueringar. Varje morgon när jag ska spela in Solsidan blir jag airbrushad i två timmar, säger hon. 

Tatueraren som gjort Mias händer har även satt bläck i huden på Zlatan och stora hiphopartister i USA.
Mellan brösten skymtar en nyckel, som går till hjärtat. Intill står det Gabriel. 

Det finns en tatuering, berättar Mia, som han gjort på henne. Men vad och var är hemligt. Den kom till en festlig kväll när tatueringsmaskinen åkte fram. För självfallet finns det en sådan i hemmet. Tabita från Mia och Klara, behöver ha sin plats. 
– Hon är mitt alterego som kommer in när jag svävar i väg. Jag har tre olika personlighetstyper inom mig, Tabita, Gulletussan och jag själv. Tabita är kvinnan som inte har någon ängslan, andra kan tycka saker om henne, men hon är helt fri. Hon njuter, tycker aldrig att hon är en dålig morsa och ifrågasätter människor som krupit upp i sitt eget arsle. Hon kan rätta till mig. Uppfostra mig. Medan Gulletussan bara bryr sig om vad andra tycker. Utplånar sig själv i jakten på bekräftelse och kärlek. Som jag också har en sida av. Jag är i kläm mellan de två på något sätt.

Inom fem år kommer vi att få se Mia Skäringer i ett långfilmsdrama, i en »riktigt rolig«
tv-serie samt på scenen, i någon form. Mer detaljer kan hon inte ge i dag. 
Och privat lär det också hända mycket. Med två av barnen, som är 18 respektive 20 år, och snart utflugna ur huset. 
– Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om det. Att man ska fira att man har lyckats uppfostra två ungar som har blivit så ordentliga. Som fått jobb och körkort. Att man klarat av att hålla dem vid liv. När de började gå ut och jag var vaken under nätterna och beställde Uber när det hade blivit lite för mycket … Att man inte har fler gråa hårstrån ... 

Det är dock några år kvar till de gråa stråna tar över, och tjugo till pensionen. Om det blir någon vet Mia Skäringer inte. Kanske kommer hon att finnas till bakom på något sätt, som en mentor åt andra. Men OM det blir pension ska hon vara i Italien, dit hon och familjen alltid återkommer. En hemlig plats där fantasin och friheten finns. Där vill hon skriva sin skönlitterära debut. En av de saker som finns kvar på checklistan. 

Mia Skäringer

Ålder: 45 år 
Uppvuxen: Kristinehamn
Bor: Vid havet, söder om Göteborg. 
Familj: Gift med Gabriel Lázár och mamma till Alfred, Heli och Lilo. Och matte till hunden Morris och katten Ponyo. 
Aktuell: Med albumet »MIA«, ute 12 november 2021, och podcasten »Skalla dagen« som hade premiär 18 oktober. 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram