Mattias Nordkvist söker sin nya roll

Rollen som Gustav Löwander i Vår tid är nu ledde till en svår tid i Mattias Nordkvists liv. Han fick scenskräck, kraschade och sjukskrevs. Nu startar han om i Köpenhamn för att spela en otrevlig svensk narkosläkare som kör skiten ur folk.

Några dagar efter vårt första möte i maj, en timslång promenad i snålblåstens Göteborg, ser jag hans efterlysning på Facebook: »HJÄLP! Känner jag någon narkosläkare som jobbar på förlossningen?«. Frågan var märklig eftersom en stor del av vårt samtal handlat om hur Mattias Nordkvist varit sjukskriven, att han bestämt sig för att vara ledig från Stadsteatern i mars  »för att ta hand om mig själv«.
Sen händer det något annat, väldigt snabbt. Han får en förfrågan från ett danskt produktionsbolag om att gestalta narkosläkaren Jakob i en tv-serie, en man som flyr Sverige för att börja om sitt liv. Inspelningen startar i juli, håller på till i oktober. Rollfiguren Jakob som söver födande kvinnor på förlossningsavdelningen är ingen snäll typ.
– De hade sett mig i rollen som Gustav. Kanske var det därför de ville ha mig. Gustav var ju inte heller världens charmtroll.

Rollen i Vår tid är nu blev Mattias Nordkvists stora genombrott. Innan dess visste ingen vem han var. Men gestaltningen av den komplexa, alkoholiserade, homosexuella och frälsta storebrodern i familjen Löwander gick hem hos tv-publiken, och då var han ändå inte med i sista säsongen. 
Det var hans första stora roll i tv och även om det nu gått tre år sedan SVT:s stora dramasatsning sändes så lyfter fotgängarna lite förvånat på huvudena när vi möter dem på den vältrafikerade gång- och cykelbanan vid Klippan. Som om de träffat en gammal bekant, osäkra på om de ska hälsa eller inte. Vem var det där?
– Det var viktigt att hitta Gustavs smärtpunkter. Varför är han så elak, varför tycker han inte om sig själv? Det är ju inte roligt att gestalta någon som bara är elak.

Påminner Gustav om dig?
– Jättemycket. Mer förr än nu. Då kunde jag också bli arg när någon sa emot mig, även om jag visste att jag hade fel.
– Men också i känslan att inte duga som jag är. Han låg nära mig på många sätt. Det var jobbigt vissa dagar, särskilt i de partier i serien då han gick mer och mer ned i sitt missbruk. Jag var ju Gustav så mycket, började prata på samma sätt. En gång presenterade jag mig som honom på en fest. Sträckte fram handen och sa »Hej, Gustav … nej, fan, Mattias!«

Men Mattias lämnade Gustav.
– Han kommer alltid att vara mig kär, men jag ville inte ha med honom att göra mer. Jag var klar. Därför var jag inte med i säsong fyra. 

På Stadsteatern i Göteborg fortsatte vardagslivet där han arbetat sedan 2007. Under de senaste åren verksam i Ett dockhem, Kung Lear och uppsättningen Förbjuden ingång där han bearbetade och spelade författaren Victoria Benedictssons kamp för sin frihet i pjäsen som utgick från hennes dagböcker.
Tempot skruvades upp, telefonen ringde, Mattias Nordkvist var efterfrågad och fick erbjudanden som han inte kunde vara säker på skulle komma igen. Barn kom också. På detta följde resor, övernattningar, nya människor, sammanhang och förväntningar.
År 2020 repeterades det i Stockholm, Medea skulle sättas upp. I Stadsteaterns pressmeddelande stod: »… ett gastkramande, drabbande och livemusikaliskt drama med Ebbot Lundberg, Emma Broomé och Mattias Nordkvist«.
– Där kom jag till ett vägskäl. Under många år hade jag inte tagit hand om mig själv – varken fysiskt eller mentalt. Jag utvecklade scenskräck, klarade inte av att någon skulle titta på mig live och bedöma mig i nuet.

Efter ett gemensamt beslut tillsammans med regissören åkte Mattias Nordkvist en tisdag morgon till den hyrda lägenheten på Södermalm, plockade ned gardinerna och packade sina väskor. Tänkte: »Va fan händer nu då?«.
Han sjukskrevs. Tog tjänstledigt från Stadsteatern för att börja om.
– Det är ett slags rehabstadie. Jag har lagt om mina matvanor. Tränar mycket och dricker ingen alkohol.

Har du druckit för mycket?
– I perioder, alldeles för mycket. Jag hamnade i ett läge där jag blev depressiv, tappade kontrollen, sårade människor som betyder mycket för mig. Skapade en värld där jag trodde att »det spelar ingen roll«. Jag tog inte ansvar utan rusade bara på. Det var en följd av att bli sedd för mycket. 

Var det ett högt pris att betala för rollen som Gustav?
– Ja. Det som startade min överkonsumtion av alkohol var att jag tyckte att det var så jävla jobbigt att bli igenkänd på stan. Att folk skulle ha en bit av en. I dag kan jag kontrollera det.

Att inte klara av jobbet. Att inte klara av att gå upp på scenen. Det han alltid älskat, var det borta för alltid? Att spela gitarr och sjunga på scen kändes trots allt fortfarande enkelt. Mattias Nordkvist kreativa liv startade med musiken och den har alltid funnits där. En ny platta är på gång och en kväll i deklarationstider spelade han live hemifrån via Instagram. Det önskades låtar, bland andra Röda kvarn och frågan uppstod: finns 1960-talsbiografen kvar? Nej, blev svaret från en Nyköpingsbo. Lokalen är nu en »toppmodern kontorslokal«. »Fördjävligt«, tyckte Mattias Nordkvist. 
Under spelningen fanns ingen rädsla att möta publiken. 
– Det är inte samma sak. Med gitarren och sångerna har jag kontroll. Det är mitt.

I januari i år bestämde han sig att söka svar på varför drabbas han av scenskräck. Vid ett läkarbesök fick han höra »fortsätt att leva så här och du kommer att dö när du är 55«. 
Svart på vitt. Plötsligt blev det enkelt.
– Jag hade fastnat i min egen bubbla. Blivit så självupptagen att jag tappat det jag alltid värdesatt; att vara en god vän, att inte göra folk illa. Jag lider också av panikångest, så nu måste jag ta hand om mig själv. Det är så lätt att döva sig, med jobb, bekräftelse, alkohol.

Men varför?
– För att jag inte tycker att jag förtjänar något gott. Tycker man att man är en usel människa – då sätter man sig i situationer som bekräftar det. Då är man trygg. Det är det jag har tröttnat på, jag har fått min käftsmäll nu. 

Stigtomta, ett litet samhälle utanför Nyköping med 800 invånare. Mattias Nordkvist gick i tvåan när han skolkade för första gången. Han cyklade till skolan, förbi skolan, upp i skogen där han stannade en stund. Sen stack han hem. Det lilla trygga samhället där alla kände alla men ingen fick sticka ut. En skola under 1980-talet då en fröken var en fröken, mentorer något helt annat, en skola där läroplanen inte ifrågasattes och undervisningen skedde från katedern. Världen var liten och trygg, utanför skrämmande stor. En fin plats att växa upp på – om man inte var Mattias Nordkvist. Han klarade inte av skolan, i honom fanns en oro som hade sina skäl.  
– Jag kunde inte sitta still eller ta till mig information. När jag inte fattade blev jag bråkig. Men det var hyss, typ byta ut kritan vid svarta tavlan till en godiskrita. Eller bränna in bokstäver med ett förstoringsglas i kapprummet. Problemet är ju att jag sen fick skulden för varje krossad ruta eller sönderhoppad cykel.

Det var viktigt att skriva fint, men mer betydelsefullt var att hålla pennan rätt. Och besticken enligt regelboken. Mattias Nordkvist sträcker ut armarna framför sig, kastar en låtsatskniv och en låtsasgaffel mellan händerna och visar att han även i dag greppar gaffel och kniv i »fel« hand. Han gav sig fan på att han inte skulle lära sig »på rätt sätt«. Det viktigaste var väl att få i sig maten? 
– Det är svårt att vara på samma sätt som alla andra.

Högstadiet blev än värre. Han var en av »bönderna från landet« som fraktades in till metropolen Nyköping. I hans liv fanns musiken, fotbollen, hockeyn – en treenighet som ansågs oförenlig. Då, liksom nu, gällde det ena eller det andra: kultur eller idrott. Tolvåriga Mattias Nordkvist spelade punk och pappa Nordkvist bytte sin racercykel mot ett trumset och sonen sattes i förrådet. Mamma konstaterade att av den pojken blir det ingen byråkrat. Och på pappas oroliga fråga »vad ska det bli av honom« svarade hon att »låt honom vara, det är något som kommer att hända«.
Så blev det, även om vägen mot ett yrkesliv som skådespelare visade sig vara krokig, så finns något som varit med hela vägen: musiken. 
När han gick ut nian fanns knappt några betyg. 
– Jag kom in på bygg- och anläggningsteknisk linje och skulle bli snickare. Men under sommaren visade det sig att en musik-estetlinje skulle starta. De var sent ute, inga elever hade hunnit att söka in, så till hösten var det bara att börja. 
– Jag var livrädd men hamnade med människor som var som jag.

Trots att gymnasieåren »var en rolig tid« så grät han tre dagar innan, och tre dagar efter, han tog studenten. Av glädje. Tolv års skolgång var över. 
Nu blev det jobb, egen lägenhet i Nyköping. Och musik. 

Mattias Nordkvist, som skolan inte förstod sig på, började skiva texter på svenska. 
– Jag lämnade punken. Det blev något slags vis-rock. Var väl inte speciellt bra på att skriva texter på svenska, eller …

Han tvekar till och rycker lojt på axlarna.
– Jamen, kanske ändå. Jag fick ju Ted Gärdestadsstipendiet och spelningar.

Om SVT och rollen som Gustav blev det stora genombrottet i skådespelarkarriären kan Nyköping Musikal- och Operettsällskap ta till sig en del av äran för att Mattias Nordkvist överhuvudtaget vågade agera på scen. Jovisst kunde han tänka sig att hoppa in i ett sent skede när NYMOS show skulle sättas upp. »Skicka bara låtarna. Inga problem«. Musikallåtar hade de gjort i plugget. Väl på plats så visade det sig att rollen även innehöll repliker. Han skulle agera. Nu vågade Mattias Nordkvist inte säga nej, så han pluggade in texterna och repeterade. Livrädd stod han stel som en pinne på scenen innan han tog emot regi.
– Men alla i ensemblen var så varma och fina så jag kunde lägga av mig lager efter lager av hitte-på-Mattias. Jag minns inget av premiären, jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Efteråt kom folk fram och sa »vad duktig du är, inte visste jag att du kunde spela teater«.
– Det var första gången jag var på en plats där någon sa att jag var bra. På riktigt. Då förstod jag att det fanns ett yrke som heter skådespelare – och det kan jag kanske bli. 

Året var 1998. Mattias Nordkvist var 20 år.

23 år senare är teaterscenen hans bakgård. När han vill, och kan, kliver han upp igen. 
Men under hösten blir det åtskilliga tur- och returresor mellan Göteborg och Köpenhamn. 
Och ja, han fick tag i en narkosläkare via Facebook. Nu går Mattias Nordkvist in i karaktären Jakob. In i hans huvud, känner hur han går, står, skäller och tänker när han söver blivande mammor. 
Mattias Nordkvist har ställt krav på sammanhållna inspelningsdagar (läs: när han inte spelar in kan han åka hem) och boende på ett hotell med gym. Säger att han lärt sin läxa. Väl hemma i Majorna vill han ju vara en utvilad och närvarande pappa. Om ett par år hoppas han att oron har lagt sig.
– Att jag är tillfreds. Tillfreds är ett bra ord.   

Mattias Nordkvist

Yrke: Skådespelare, regissör, musiker
Ålder: Född 31 januari 1978
Bakgrund: Utbildad på Malmö teaterhögskola, tillhör Göteborg stadsteaters fasta ensemble. 
Bor: I Majorna, Göteborg.
Familj: Ja. 
Aktuell: Släpper singeln »Åren innan åren« vid midsommar, fullängdsplatta i augusti, har en roll i Helena Bergströms film »Dancing Queens« på Netflix. Spelar nu in tv-serie i Danmark om livet på en förlossningsklinik.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram