Marcus Samuelsson: »Som svart är du fullt medveten om att rasismen lever«

Inget av Marcus Samuelssons 25 år i New York har varit lika omskakande som 2020. Efter ett presidentval som avsatte Donald Trump, en pandemi som skjutit ekonomin i sank och en historisk våg av antirasistiska gatuprotester är stjärnkrögaren redo för ett nytt kapitel.

Marcus Samuelsson rör sig lätt som en maratonlöpare längs med 125th Street i Harlem, New York, klädd i hatt, skotskrutiga byxor, jeansjacka med ett airbrushmålat »Z« på ryggen och en knapp med discodrottningen Diana Ross ansikte på bröstet. 
– Hallå kocken! ropar en kille från förarsätet på en förbipasserande lastbil. Marcus Samuelsson är ett välbekant ansikte i kvarteret, hälsar på en ny person var tionde meter, och glider undan från en förvirrad äldre man i skitig vinterrock som hotar hugga folk i ryggen med en plastpenna. Han stannar till vid ett gatustånd och köper tamales – mexikanska majsknyten med kött och chilisås – som lunch, innan han hastar vidare på väg till en intervju med tv-nätverket PBS.

Harlem, den historiska mittpunkten för svart amerikansk kultur, är Marcus Samuelssons hemmaplan. Här bor han sedan tolv år tillbaka och här driver han Red Rooster, hjärtat i hans imperium bestående av 30 restauranger. När vi träffas i slutet av november kretsar hans vardag kring tv-framträdanden snarare än restaurangbestyr. Hans nya kokbok, The Rise: Black Cooks and the Soul of American Food, som hyllar det afroamerikanska köket har just kommit ut. En stor reklamskylt med Marcus Samuelsson i ännu en av hans färgsprakande outfits täcker en husfasad på 34th Street mitt på Manhattan.
Ytterst få svenskar är lika kända för en bred amerikansk publik som Marcus Samuelsson. 

Han bjöds in att komponera menyn till Barack Obamas första statsbankett i Vita huset, syns i egna tv-serien No Passport Required där han utforskar immigranters matlagning i USA, och har dessutom spelat sig själv i en film med den spökjagande seriehunden Scooby-Doo. Det sistnämnda är det enda som imponerar på hans fyraåriga son Zion.
– Att laga mat i Vita huset och sånt var ingenting, Scooby-Doo slår allt, säger Marcus Samuelsson och skrattar, när vi slagit oss ner i Red Roosters källarkrog Ginny’s Supperclub.

Det är förmiddag och den svagt upplysta lokalen, inspirerad av lönnkrogarna i Harlem under alkoholförbudstiden på 1920-talet, är så sömnig som bara en stängd restaurang kan vara. Det dröjer några timmar innan kvällens första gäster intar de röda lädersofforna. Efter att ha varit igenbommade på New Yorkguvernören Andrew Cuomos order för att hindra pandemispridningen har Ginny’s Supperclub, Red Rooster och andra restauranger öppnat igen för inomhusservering, men bara med maximalt 25 procent av borden bokade. 
– Det är ingenting, säger Marcus Samuelsson och skakar på huvudet. 

Scenen i källarlokalen som i vanliga fall lockar med livejazz och gospel är tom.

Framtiden för Marcus Samuelssons restaurangkoncern är oviss. Coronapandemin har vänt upp och ner på allt. Hans omsättning minskade med 80 procent under 2020, i en bransch där marginalerna var små redan innan pandemin. 
– Just nu handlar det om att försöka navigera sig fram i den här situationen, ta hand om personalen och samtidigt försöka ha koll på om kundbeteendet har ändrat sig, säger Marcus.
– Kanske blir det så att vi enbart satsar på hemleverans av mat. 

Varje vecka tvingas nya restauranger att stänga. Tio miljoner jobb har försvunnit i USA sedan pandemin började, och det beräknas ta 40 månader innan arbetsmarknaden hämtat sig. 
– Det är väldigt svårt att försöka tänka på hur framtiden ska se ut i en tid när det inte går att styra över någonting, säger Marcus Samuelsson.

När vi träffas är USA i brytningstid. Pandemin går vad det verkar in i sin värsta fas hittills, men i horisonten syns hoppet i form av ett vaccin. Joe Biden och Kamala Harris har just vunnit valet och fyra år med Donald Trump i Vita Huset är över. En dryg månad senare stormar Trumpsupportrar kongressbyggnaden Kapitolium i Washington, uppeldade av hans lögner om att Joe Biden vunnit genom valfusk. Ett passande slut på fyra år av desinformation och förvirring.        
– Det var jätteviktigt att Biden vann, säger Marcus Samuelsson.
– Bara en sådan sak som att vi får en regering som faktiskt är intresserade av att regera ett land. Men det är nog en av de tuffaste tiderna i USAs historia att bli president. Den här farsen som vi har gått igenom de senaste fyra åren har varit ett trauma. Men det kanske finns en mening i det. Vi kanske var tvungna att gå igenom den här perioden för att vissa människor trodde att rasismen var över när Barack Obama blev president.

Har åren med Trump förändrat din syn på USA?
– Nä inte alls, svarar Marcus Samuelsson snabbt och ler svagt. 
– Det är en av de magiska grejerna med att vara svart. Man är fullt medveten om att rasismen lever. Det är inga överraskningar. 

Marcus Samuelsson minns en resa till Fort Worth i Texas 2014, när han samlade material till en kokbok. Han lagade mat utanför en mexikansk restaurang och en fotograf dokumenterade. När fotografen backade för att ta bilder av Marcus råkade han ta några steg in i en trädgård som hörde till ett hus intill restaurangen. I Texas gäller lagen »stand your ground«, som innebär att du har rätt att skjuta människor som inkräktar på ditt område på ett hotfullt sätt. Något som lett till att en lång rad svarta män skjutits ihjäl. Husets ägare kom ut.  
– Det handlar om människor som växer upp med en speciell syn på ras … Han riktade sitt gevär mot min panna. Jag var som helt fastfrusen i två timmar efteråt, väldigt chockad. Men man får gå vidare. 99,9 procent av alla jag träffar är jättefina människor, oavsett vad de har för bakgrund. 

Marcus börjar ibland meningar med »um«, så som amerikaner ofta gör, men växlar snabbt över till göteborgsdialekten från uppväxtåren i Sävedalen. Att han hamnade där började med en epidemi. Marcus Samuelsson föds 1971 i en liten by på den etiopiska landsbygden. När han är två år smittas hans mor, han själv och hans syster Fantaye av tuberkulos. Mamman Ahnu vandrar med Kassahaun – Marcus etiopiska namn – på ryggen och hans syster i tolv mil från byn till sjukhuset i Addis Abeba. Barnen överlever, men inte Ahnu. Marcus och hans syster adopteras av Anna Marie och Lennart Samuelsson i Sävedalen och växer upp som två av mycket få svarta barn i trakten.
– Jag gillade min uppväxttid. Visst, vi såg annorlunda ut, men på det stora hela var vi som vilka ungar som helst. Sedan när man blir tonåring och inte är en liten pojke längre blir det mer komplext.  När du är inne i stan och går in i en hiss och ser att folk håller hårt i sina väskor. Jag vill inte ta din jäkla väska, liksom.

Den unge Marcus siktar alltid skyhögt. Som tonåring spelar han fotboll på elitnivå i Gais, men blir petad. I stället föds tankarna på att bli kock. Matlagningsintresset väcks tidigt, när han lagade köttbullar och annan husmanskost tillsammans med mormor Helga. Marcus börjar på ett kockgymnasium i Göteborg, och ger sig ut i Europa efter studenten för att arbeta som lärling på gourmetrestauranger.

När han jobbar på en trestjärnig restaurang utanför Lyon i Frankrike berättar han för sin mentor kökschefen om sitt mål att en gång äga en egen restaurang på samma nivå. Han får svaret att det inte är möjligt. Europeiska finkrogar är inte redo.
– Han frågade mig om jag kände till någon svart person som driver en restaurang i Europa med den ambitionen som jag har. Och det gjorde jag ju inte. Det är nog bättre att du flyttar till USA, sa han. Det var tufft att höra då, men han hade rätt. USA är långt ifrån perfekt men det finns en mångfald i New York som man kan navigera i som svart. 

Marcus Samuelsson tror att drivet att hela tiden röra sig framåt och uppåt bär spår av hans pappa Lennart. 
– Han växte upp på Smögen och var en fiskarpojk under ganska fattiga förhållanden. Men han blev geolog med eget kontor i Göteborg. Jag fick se den klassresan. Pappa verkade trivas bäst på Smögen med sina fiskarpolare, men jag såg också hur han snabbt kunde växla till att vara i stan, jobba i Italien och Japan och ha en internationell livsstil.

Men drömmen om en internationell karriär som kock kommer i gungning när Marcus Samuelsson är 20 år gammal. En österrikisk kvinna som han har en tillfällig förbindelse med blir gravid. Hon är katolik, abort är uteslutet. Men hon ger honom möjligheten att slippa ta hand om barnet. Marcus Samuelsson bestämmer sig för att hålla sig borta, men skickar pengar varje månad. Det ska dröja 14 år innan han tar kontakt med sin dotter. 
Nu träffas de desto oftare. 
– I normala fall, innan pandemin, ses vi fyra–fem gånger om året, antingen i Sverige, Österrike eller här. Det är klart att jag hade velat att det blivit annorlunda. Det är en massa grejer man lär sig på resan, det där är inte den enda saken jag hade gjort annorlunda. Men det är vad livet handlar om, man gör misstag och sen gäller det att komma tillbaka. 

Som 24-åring blir Marcus Samuelsson den yngsta kocken någonsin att få en trestjärnig recension i New York Times, som nybliven kökschef på den skandinaviska lyxkrogen Aquavit. Efter ett misslyckat försök att driva en restaurang med afrikansk mat, Merkato 55, går det bättre med Red Rooster som öppnar 2010 i Harlem. Konceptet är uppdaterad »soul food« – traditionell afroamerikansk mat från södern – som honungsfriterad kyckling och räkor med majsgröten grits, blandat med skandinaviska och afrikanska influenser. Red Rooster blir snabbt en succé som lockar restauranggäster till Harlem. 

När New York under våren 2020 var en av de hårdast pandemidrabbade städerna i världen, och dess restauranger tvingades att stänga, ställde Marcus Samuelsson om Red Rooster till ett soppkök för de boende i Harlem. De serverade 1 500 måltider om dagen till en växande skara behövande. I spåren av pandemin och arbetslösheten har nästan var åttonde amerikanskt hushåll inte tillräckligt med mat.
– Det är ett av mina starkaste minnen från 2020. De första veckorna var det de mest utsatta som kom, som hemlösa och folk med drogproblem. Sedan kom mina grannar som blivit av med sina jobb. 

När samhället höll på att öppna igen kom nästa omvälvande händelse. Allt började den 28 maj med att den svarta mannen George Floyd greps i Minneapolis, anklagad för att ha försökt handla cigaretter med en falsk 20-dollarsedel. En vit polis brottade ner honom på marken och pressade sitt knä mot hans nacke i närmare nio minuter, tills han kvävdes till döds. Ett filmklipp med händelsen spreds på nätet och USAs gator exploderade i landets största protestvåg sedan 1960-talet, under parollen Black Lives Matter. Demonstrationerna mot polisvåld och för svartas rättigheter pågår fortfarande, om än i betydligt mindre skala än i somras.
– Det har varit magiskt att se människor ge sig ut och demonstrera i de här tuffa tiderna, inte bara i USA, säger Marcus Samuelsson. Han deltog själv i demonstrationer i Harlem tillsammans med sin fru Maya och sonen Zion. 
– Bland det mest berörande har varit att se Black Lives Matter-protester i Sverige, att icke-vita ger sig ut och demonstrerar. 

George Floyd var bara en i en lång rad obeväpnade svarta män och kvinnor som dödats i samband med polisingripanden. Risken att utsättas för polisvåld gör att svarta föräldrar ofta har ett samtal, »the talk«, med barnen om hur de ska undvika att drabbas.
– Det är något jag preppar mig för redan nu. Zions favoritmänniskor är poliser, för honom är de the coolest guys on the block. Frågan är hur det blir när han är 15, ska han behöva undvika polisen när han ser dem, eller ska han kunna gå fram och säga »hur är läget«. Förhoppningsvis kommer han växa upp i ett samhälle som har gått framåt. Det är det vi jobbar för. 

Marcus Samuelsson

Yrke: Krögare, programledare, författare
Född: 25 januari 1971.
Familj: Frun Maya Haile, fyraåriga sonen Zion Mandela och vuxna dottern Zoe.
Gör: Kock, författare, tv-personlighet och matentreprenör.  Driver 30 restauranger i sju olika länder. 
Har sedan i somras gjort podcasten »This Moment« tillsammans med sin vän, artisten Jason Diakité, ett veckosamtal om Black Lives Matter, presidentvalet och pandemin.

Marcus Samuelsson om…

Möjligheterna till en karriär:
»Det var under min tid i Schweiz och Frankrike. Trots att jag låg efter när det gällde språket så kunde jag hålla samma klass som 23–28-åringarna i köket, och då var jag runt 19 själv. Då kände jag att »I can handle it«. 

Vad han saknar med Sverige:
»Naturen, att kunna vara vid vattnet. Och familj och vänner.« 

Att fylla 50: 
»Alla åldrar har sin charm, det är bara att gilla läget. Det finns så många fördelar med att bli äldre. Man kan bete sig på ett bättre sätt. Många av mina polare har fyllt 50 under pandemin utan att kunna fira, så vi hoppas kunna ha någon form av brakfest till sist.« 

Framtidsdrömmar:
»Att vi går igenom den här pandemin på bästa sätt. Att det blir fred i Etiopien. Att vi får vara friska. Allt annat kan vi lösa.« 

Harlem: 
»Jag älskar Harlem. Allt från historien till arkitekturen och musiken. Det är en plats med väldigt starka människor som gått igenom mycket, men också en plats med mycket glädje.«

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram