Född på fel plats

När Magda Gad kliver av flyget i Kabul kommer hon hem. Sverige är henne främmande. Vid talibanernas övertagande av Afghanistan, när hennes vänner tvingades på flykt, valde hon att stanna. Och började storstäda. 

Det finns flera frågor som retar upp utrikeskorrespondenten Magda Gad. En av dem handlar om hennes arbete vid krigens frontlinje. Om hon söker sig dit för att få adrenalinkickar, om det är själva spänningen som är hennes drivkraft. 
– Svaret är nej. Jag har gett mig själv ett uppdrag, att berätta de historier om människor som måste berättas. 
– Mitt liv är mitt jobb. Mitt liv som Magda och mitt liv som journalist är samma sak. 

Vi möts digitalt. Jag sitter vid alla tillfällen vid samma skrivbord, ett hemmakontor med en gitarr hängande på väggen. Hon däremot byter världsdel, väntar på visum i Mellanöstern för att åka vidare till Kongo, promenerar på en bullrig gata på en hemlig plats eller sitter och väntar på ett flyg på väg till ett underrapporterat krig någonstans i Asien. 
Trots att ”hemma” är lika med Afghanistan, ”landet jag älskar”, så har Magda Gad lätt att skapa sitt bo, oavsett var hon är. 
– Oftast är jag väldigt nöjd. Jag kommer dit, packar upp de få saker jag har med mig och sen känns det ”nu är jag hemma”. Jag är närvarande här och nu, helt upptagen med mitt arbete.

Magda Gad levde och jobbade i Afghanistan i tre och ett halvt år innan talibanerna tog över statsskicket i augusti 2021. Innan övertagandet var det mediala intresset för landet relativt ljummet, kriget pågick men de ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige skapade större rubriker än vad som hände med den afghanska befolkningen mitt i ett krig. 
Magda Gad etablerade sig, skapade kontakter och ett socialt nätverk. Arbetade, fick vänner. Gick på middagar, hade fester, pratade om livet med människor hon tyckte om. 
– Tyvärr finns ju den delen inte längre. Det här är det första kriget som har drabbat mig personligen. När jag förut kommit till städer och byar, i Kongo, Syrien och Irak, där hem förvandlats till grushögar kunde jag förstå att någon bott där, och förlorat allt. Men det gick inte att förstå hur de levt.

I dag har Magda Gads vänner i Kabul bytt positioner på samhällsstegen; från dansare, företagsledare och tjänstemän till människor på flykt, eller som hon säger ”samhällets bottenskrap i Ukraina, Irland, Turkiet, Afrika och Mexiko”. De är flyktingar som inte kan resa, inte träffa sina familjer. En vän hamnade i New York, han ringde och grät, försökte förklara sitt främlingskap i ett land där ”alla bara pratade om Britney Spears och hennes pappa”. 
Han kunde inte relatera.
Själv utforskar hon främlingskapets konsekvenser genom minnen av deras gemensamma platser i Kabul.  
– Jag går in i ett övergivet hus, där möblerna är täckta med damm, maten som står framme har möglat, det hänger kläder i garderoben. Det är inte en främmande person som bott här, det är min vän. 
– Det är en sorg som också är min personliga sorg. För första gången förstår jag själv vad det innebär att fly.
– Ingen som jag känner ville lämna Afghanistan, de var direkt dödshotade och tvungna att ge sig av, säger hon.

När talibanerna tog makten plockade Magda ned några tavlor från väggen, började att packa ihop – men avbröt sig. Bestämde sig för att hellre dö på plats och började istället att städa. 
– Om talibanerna kom så skulle det åtminstone vara rent (skratt). Jag behövde på något sätt ta kontroll över situationen. Jag kunde inte lämna allt jag älskar. 

Hennes första hem var i Falun. Ett litet samhälle, men i en internationell familj. Hennes pappa cancerforskaren Adel Gad föddes i Egypten, utbildade sig och arbetade i London där han mötte Magda Gads mamma och där storebrodern är född. Mamman var flygvärdinna på Pan Am och när Magda Gad låg i magen valde föräldrarna att återvända till mammas något lugnare hembygd: Dalarna. 
Därifrån ville Magda Gad bort, tidigt. 

Som tolvåring gick hon ut ur klassrummet, lämnade skolan, ställde sig på stora vägen och liftade. Det hände flera gånger och någon gång hamnade hon i Eskilstuna, andra gånger i Stockholm. En gång var det regnigt och kallt och hon stoppade en polisbil och bad om skjuts hem. Något slokörad.
– Jag hamnade på en polisstation där pappa eller mamma hämtade mig. 

Hon tror att pappan förstod, de var själsfränder eftersom även han hade svårt att känna sig hemma i snöiga, kalla och mörka Dalarna. Adel Gad gjorde sig lustig över Falu-Kurirens lokala nyheter ”den kan man läsa om man vill veta om en ko skitit i Avesta” och satt varje morgon och försökte ratta in BBC:s internationella kanaler. Han tog ofta med familjen på sina jobbresor utomlands. Magda Gad var med på middagar med professorer och forskare där hon tidigt fick ta del av deras värld.
– Jag föddes på fel plats. Det hade varit bättre om de satt mig i en internationell skola, det hade gett mig en helt annan utmaning, säger Magda Gad självklart, utan stråk av bitterhet.

De skolböcker hon fick i början av terminen läste hon snabbt ut. Höga betyg, hård träning, ordförande i elevrådet – men hon vill inte bli kallad ”duktig flicka”.
– Snarare en högpresterande rebell.

Som 17-åring kunde hon äntligen flytta till Stockholm och själv bestämma över sitt liv med studier och jobb.
Några år senare hände något som kom att definiera Magda Gads liv. 
I en krönika i Expressen beskriver hon hur hon som 25-åring ensam åkte till den indonesiska ön Sumatra.
Där fanns en historia hon aldrig berättade.
”Det var en verklighet full av kontraster och jag ville ta in dem alla, ljusa som mörka. Samhället var outvecklat med fattigdom och krig, samtidigt som det erbjöd det vackraste på jorden och människor som tog hand om mig och gav mig mat. Jag tittade upp och det var vackert och jag tittade rakt fram och det var vackert och jag tittade ner och det var vackert.
Jag visste inte det då, men allt det där skulle bli mitt liv. På samma sätt skulle jag drivas till andra länder och konflikter. Jag ville se och förstå dem själv.”

Magda Gad lyfter återkommande berättelsernas betydelse. De viktigaste historierna finns, enligt henne, inte i Sverige utan på platser som sällan får besök av fast anställda journalister vars chefer och HR-avdelningar skulle få stora skälvan om någon vill åka dit. Under Ebola-epidemin åkte hon till Liberia och försökte steg för steg förbereda sig mentalt för allt vad som skulle kunna komma att hända. En nära 100 procent dödlig väldigt smittsam sjukdom. I ett fattigt land utan chans att skydda sin befolkning, än mindre tillresta journalister. Magda Gad pratade igenom olika scenarier med sin mamma. Hon var rädd. Och hon åkte.
– Det blev också den lyckligaste tiden i mitt liv. Det är ett underbart land, med underbara människor och jag blev kär och sambo. 

Där träffade Magda Gad också en liten flicka, Gloria, som hon knöt an till. Magda samlade in pengar för att bygga ett hus till Gloria och andra föräldralösa barn i huvudstaden Monrovia. Många av Glorias släktingar hade avlidit i Ebola och hon själv, som överlevt sjukdomen, var traumatiserad och stämplad som paria i samhället. Utstött och ensam. 
Magda Gad undersökte om en adoption var möjlig, men det tillät inte landets lagstiftning. 
I dag har Gloria återförenats med några nära släktingar. Magda Gad säger själv att hon varken förr eller senare velat ha barn. Hon har inte den längtan. Och att det till viss del har med hennes uppdrag att göra, där arbetet är hennes livstil. 

Magda Gad kan inte säga var hon är. 
Hon väntar på visum. Hon är på väg till Kongo där hon ska besöka Panzisjukhuset och nobelpristagaren Denis Mukwege. Senaste gången de sågs var för nästan tio år sedan då Magda Gad kom för att intervjua kvinnor som blivit offer i en krigföring där sexuellt våld är ett vapen. Det är effektivare att våldta kvinnor och barn och därigenom krossa byar i flera generationer framåt – än att skjuta. När byn är söndrad kan man erövra den värdefulla marken, anlägga en gruva och utvinna de mineraler som behövs i mobiltelefoner, datorer och elbilar. 
Kvinnorna och barnen betalar priset för den elektronik som bland annat svenskar behöver, menar Magda Gad. Den resan definierade henne. Där och då blev hennes liv; att rapportera och förmedla. 
– Jag trodde att det skulle vara svårt att hitta överlevare att intervjua. Men på en busshållplats satt tre kvinnor, alla hade blivit våldtagna och alla ville berätta.

Men verkligheten kan vara för skrämmande. Alla vill inte se småbarn som svultit ihjäl eller lemlästade kroppar lämnade att ruttna i ett övergivet flyktingläger. 

Vi pratar om censur inom media. 
Finns den?
– På sätt och vis, säger Magda Gad och fortsätter:
– Om vi ska visa undernärda barn på bild så väljs inte det yngsta, mest sjuka, barnet ut. Det ska vara lagom undernärda för att informationen ska nå fram. Det svåraste lidandet som drabbar kvinnor och barn har jag inte kunnat få ut.

Det finns dock en fara med att inte fullt visa vad som hänt, anser Magda Gad: att vi som mottagare sorterar in intrycken i en kontext vi känner igen och att det då sker en förvanskning av informationen.
– Våldtäkterna i Kongo är inte våldtäkter som vi tänker oss dem i Sverige. Här förs vapen upp i kvinnors underliv, vapen som avfyras. PET-flaskor värms över eld och trycks upp i kvinnornas vaginor och smälter fast i huden. En kvinna kan tvingas äta sin mans avskurna penis. Barn tvingas se på när män våldtar deras mammor. Jag blev väldigt omskakad och kunde inte förstå hur människor i andra delar av världen kunde gå och fundera över vad de skulle äta till middag, säger Magda Gad.

Frustrationen märks i hennes röst. Den blir starkare, mörkare mer fokuserad och tål inte att avbrytas. Hon konstaterar att Sverige är ett Bullerbyland, en skyddad verkstad där 200 år av fred gjort oss till gnällspikar och skumögda inför det lidande som krig, svält och katastrofer skapar.

Allt är så omhändertaget i Sverige. Man litar på systemet. Blir du sjuk finns det ett system för det. 
– I Afghanistan får man ordna det själv, där gäller kollektivet – ditt nätverk som du skapar och lever i. För mig är det mer levande.
– Livet är väldigt levande nära döden, säger Magda Gad.

Redan innan talibanerna tog makten var Afghanistans ekonomi svag. Landet var beroende av utländskt stöd, en siffra som nämns är att 75 procent av landets offentliga utgifter finansierades av utlandet. FN:s och USA:s tidigare sanktioner mot en rebellrörelse omfattade plötsligt hela landets styre när talibanerna tog över. Den afghanska centralbankens valutareserv, som finns i USA, frystes därför. Så skedde även med humanitära bistånd när givarna blev rädda för att talibanerna kunde dra nytta av biståndet.
Den afghanska ekonomin är nu i fritt fall och lönerna till offentligt anställda betalas inte ut. Det finns helt enkelt inga pengar. Inte heller Magda Gad kan ta ut pengar från bankomaterna.

Magda Gad har tillstånd från talibanerna att arbeta i landet där världens värsta humanitära katastrof nu utspelar sig.
– Det är vinter och svält. Antalet undernärda barn som läggs in på sjukhus ökar samtidigt som hälsokliniker stänger. Alla biståndsorganisationer och FN larmar, men jag vet inte om världen förstår, säger hon.
– Det som sker är helt onödigt. Pengar finns ju. Sanktionerna mot 100 000 talibaner drabbar 40 miljoner afghaner. Fler kommer att dö än det någonsin gjorde under kriget, säger Magda Gad och tar upp ett inlägg i hennes mycket aktiva Twitterflöde där någon skrev, apropå hennes rapportering från Afghanistan, att: ”Vi är faktiskt upptagna med kriget i Sverige”.
– Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att det finns högutbildade personer i Sverige som hävdar att det pågår ett inbördeskrig i Sverige.

Med sina drygt 66 000 följare på Twitter för hon en ständig dialog. Tar kritik, kommenterar och försöker att förklara. Skaffar sig fiender.
Men hon är inte rädd för att vara ensam.
Magda Gad reser själv, arbetar själv. Åker själv på semester och har inga problem med att gå ut på restaurang eller bio helt solokvist. Ensamvarg? Igen värjer hon sig: 
– Jag gillar jättemycket att träffa och prata med människor. Det är ju mitt jobb. Men jag vill nog sätta mina egna villkor. Ser mig som en solitär, säger hon.

Kanske har det att göra med att Magda Gads arbete handlar om att analysera risker och acceptera dem för att kunna göra sitt jobb, att vara ensam ansvarig. 
Samtidigt som hon måste lita på sig själv och sitt omdöme är hon beroende av andra. När Magda Gad pratar om arbetet i frontlinjen betonar hon åtkommande att ensam klarar ingen ett krig. Du är beroende av andra människor, för att hitta en toalett, få mat, värme – för överlevnad. Där döden är närvarande växer en stark sammanhållning fram.
– Och min egen död är odramatisk. Jag har ju varit nära döden så många gånger och mitt liv är inte mer värt än de drabbade människornas liv. Jag har bestämt mig för att fokusera på det jag vill göra medan jag lever. Det är inget mål att bli 84 år.

Var vill du bli begraven?
– Det har jag tänkt på många gånger. I grunden spelar det ingen roll, när jag är död är jag ju död. Men det skulle vara fint om det var på en plats som betydde mycket för mig. När jag jobbade i Irak sa jag till mina inhemska medarbetare att de gärna fick begrava mig där om jag skulle dö där. Det är en plats jag är blodbunden till, där höll jag om många barn som dog. Samma sak med Afghanistan, jag älskar floden som rinner genom Panjshirdalen där får man gärna sprida min aska.
– Men om jag dör före mamma så vill hon säkert ha en grav att gå till, så då får hon bestämma.

Magda Gad suckar. Tystnar och dröjer medan funderingarna får luft. 
– För mig skulle det vara fint om det gick att sprida askan på alla platser där jag varit. Det är ju så jag levt mitt liv. Utspritt. Så kan döden också få vara. 

Magda Gad om

Rutiner
”Sömn, mat och träning. Jag lägger mig alltid vid 21-tiden. Jag gör yoga, det kan man göra överallt. Promenerar och går på ett gym för kvinnor i Kabul”

Sexuella trakasserier
”Hände rätt ofta i Syrien. En kvinna som reser själv, där ingen man kontrollerar en – då kan hon väl ha sex. Har aldrig hänt i Afghanistan, jag har alltid blivit behandlad som gäst, med respekt”.

Talibaner 
”Om jag är rädd? Nej. I vissa situationer, med en viss taliban så kan det bli riskfyllt. Tror inte att någon svensk har en korrekt bild av talibanerna. Vissa blir provocerade när jag säger att talibanerna är människor. Det är de ju, inte giraffer, kackerlackor eller onda andar.”

Mamma 
”Vi har kontakt flera gånger per dag. Henne åker jag hem och träffar. Men hon kommer också och hälsar på mig”.

Magda Gad

Född: 17 oktober 1975, i Falun
Gör: Utrikeskorrespondent för Expressen, bor i Kabul, Afghanistan och har även en annan bas i världen.
Priser, ett urval: Pennskaftspriset 2021 för sitt arbete om kvinnors rättigheter i Afghanistan. 2020 tilldelades hon Stig Dagerman-priset. 2020 prisades hon för reportageserien ”Talibanerna inifrån”.
Drivkraft: ”Det här måste världen få veta”.
Har aldrig gjort: Skrivit dagbok

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram