Rädd för att vara ingenting

Som deprimerad tonåring skrek hela hans kropp efter revolt. I ren protest, genom en dimma av droger kom sedan framgång och kultstatus. När Henrik Berggren äntligen hittar något som gör livet värt att leva, får han en sjukdom som halverar hans tid och tvingar honom att knarka.
Då släpper han en soloskiva, med sina första positiva texter.
Frågor på det? Ja.

Broder Daniels forne frontman har klivit ut ur en isolering som varat i över fyra år. Men även om han själv smyger tyst ut i dagsljuset – plötsligt står han framför oss på en bakgård vid Amerikaskjulet, med en knölig papperskasse i hand – så skräller det till på landets alla musikredaktioner.

Direkt infinner sig frågan: Hur ska det gå?
Henrik Berggren är tillbaka, men märkt av en neurologisk sjukdom som kännetecknas av svårt funktionsnedsättande utmattning.
– Allt utom att ligga på en säng i ett tyst rum med ögonen stängda är en ansträngning, förklarar han halvliggande, där vi hittat en vilsam plats att prata.

Så … varför gör du det här igen?
– För att inte allt skulle gå förlorat som jag hade samlat in av erfarenheter och intryck och kunskap och idéer. Musiken har jag skrivit på länge och först tänkte jag att jag skulle vänta med att spela in skivan tills jag blivit frisk. Det tog ett tag att inse att jag aldrig skulle bli det, och ett tag att inse att om jag skulle göra något så fick det göras i det här tillståndet. Så fick jag amfetamin av min läkare och då kunde jag börja.

Det hade dock inte funkat att göra en skiva för byrålådan. Mottagaren finns med i bilden. Tankarna på publiken, den gamla och kanske en ny, gör honom kluven då vi resonerar om hur den kan komma att se ut.
– De gamla fansen bör tycka om det, men blir det för många andra som tycker om det så kan de bli frustrerade. Men så har det alltid varit. Varenda gång Broder Daniel släppte en ny skiva så uppstod interna stridigheter bland fansen. Och jag förstår det helt och fullt. Jag hade reagerat likadant själv.

Hur det än är med interna och externa stridigheter kring Broder Daniel och Henrik Berggren så önskar han själv att allt bara kunde få vara ”som vanligt”.
Vad nu det kan betyda i sammanhang runt honom?

Kanske att Henrik Berggren som soloartist alltjämt omger sig med medmusiker, även om valet inte var självklart.
– Vi provade att spela lite ihop och det blev så bra med en gång, så det kändes onödigt att hitta andra.

Så delvis samma bröder och en Henrik som är sjuk och går på amfetamin. Återigen uppstår frågan:
Hur ska det gå?
– Jag vet inte. Min sjukdom är ett sånt handikapp att jag känner mig liksom utanför allting. Jag har inga planer. Jag känner inte att jag finns i världen riktigt, jag är här bara halvt. Jag har inga framtidsidéer överhuvudtaget.

Den kommande turnén ser han, trots stor osäkerhet, fram emot. Sex mindre spelningar ska nog funka och Henrik Berggren verkar trots allt ganska … glad ..?

Han justerar ”glad” till ”bitterljuv” men håller med om att det finns en ny klangbotten i musiken. Att nya skivan till skillnad från tidigare innehåller ett par, tre texter som är positiva.
– Jag har kommit till en ljusare plats i mitt liv. Efter alla de här åren av uppgivenhet. I övrigt handlar skivan mycket om att försöka förstå mitt förflutna, varför det var som det var.

ME, kroniskt trötthetssyndrom – det tog nio månader att få en diagnos. Men Henrik Berggren såg tidigt på nätet att det stämde väl in på alla hans symptom. Han fick influensa – och återhämtade sig aldrig. De senaste fyra och ett halvt åren har han hållit sig hemma, socialt isolerad.

Det är olika hur hårt man drabbas. Vissa kan inte ta sig upp ur sängen alls, andra kan landa i något som kan gränsa till vanliga liv. Henrik Berggren själv befinner sig någonstans däremellan. Han tar tre sovpauser på mellan 10 och 20 minuter under de fem timmar vi samtalar och fotograferar.
Det är lätt att tänka att du utsätter dig för en risk nu när du det tar det här …
– Knarket?
Ja, det också, men jag tänkte säga … klivet ut i rampljuset. Utsätter du dig hälsomässigt?
– Nej, faktiskt inte. Jag menar, jag klarar inte av att ha ett tufft program. Jag slutar fungera. När jag blir dålig fungerar inte min hjärna normalt. Jag kan inte svara på frågor vettigt och så … det tar stopp.

Att inte kunna göra upp framtidsplaner hindrar honom dock inte från att drömma. Om kärlek, till exempel.
– Kontentan av min sjukdom är att jag har så lite tid hela tiden. Vad är det viktiga att använda den till? Då dyker det upp. Kärlek. Kanske den enda grejen som jag känner är meningsfull, jämte musiken.
Du har rimligen halva livet kvar.
– Så det finns fortfarande en chans, ja.

Henrik Berggren ler och den som för 20 år sedan kanske mötte en arrogant och inte så lättintervjuad sångare i bandet Broder Daniel skulle kanske inte tro att det var samma person.
– När jag tänker tillbaka tycker jag förstås att jag har betett mig idiotiskt genom åren. Men om man har den här anti-inställningen till allting så är det efter ett tag väldigt bekvämt att vara kvar där.

I bandet var det också svårt att bryta mönstret. Den som kunde låtarna sämst hade högst status. Allt gick på tvärs mot världen utanför och alla medlemmar försökte någon gång att hoppa av, för att de inte orkade med det.
– Det spred också en cancer i deras övriga liv. Ingenting fick vara konstruktivt eller stabilt. Det var väldigt jobbigt och tärande, säger Henrik Berggren, men menar att det inte kunde ha varit annorlunda.
– Tyvärr. Om jag skulle hamna i samma situation igen som när jag var 15 skulle allt upprepa sig. Jag befann mig i en klaustrofobisk miljö och det var helt naturligt att reagera mot det.

Slåss du från samma position i dag, tycker du?
– Nej, det gör jag inte. Jag känner att jag möts av respekt, så i dag är det tvärtom. Och det viktigaste är att inte vara otrevlig, som jag kunde vara förr.
Om man tillhör något etablerat kan man riskera att slå neråt, och det är viktigt för mig att inte göra det. Det kan i och för sig vara så att jag fortfarande befinner mig i underläge, att en del tänker att jag redan passerat min kreativa höjdpunkt. Det kommer nog att ta en stund för några att förstå att det jag gör nu är bättre än tidigare.
Vad tänker du att du kan få ut av livet som bäst?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har en tvekandets röta inom mig som gör att jag ständigt frågar vad meningen är. Själv njuter jag mest av att bara få vara ensam och läsa. Jag älskar författare där man helt får komma in i deras värld, som Proust eller Montaigne, där det inte finns någon direkt handling att tänka på.
Har läsningen påverkat ditt låtskrivande?
– Ja, jättemycket. Jag försöker använda samma ärlighet som tidigare, men med de verktyg jag har nu. Jag är glad att jag gjorde som jag gjorde då, men att göra exakt samma sak nu skulle inte vara intressant för mig. Med den här skivan vill jag visa att jag med samma person kan göra en annan sak. Utan att förneka det som varit.

Musikskapandet kommer nog inte att upphöra, tror Henrik Berggren, oavsett vad som händer. Nya idéer har redan kommit för att gro.
– Och om jag inte gör detta, vad finns jag till för?

Det finns ett dokumentationsbehov, säger han, utan att kunna specificera varför och vad. Förutom att saker, upplevelser och händelser inte ska bli meningslösa.
– Det är också en upptäcktsfärd, när man liksom kommer på vad man tycker om saker. Att man kommer till insikter gör dokumentationsbehovet ännu starkare.

Någonstans i bakhuvudet finns också att det han gör kanske kan vara till gagn för någon annan. Men även om Henrik Berggren gärna är en röst för andra, orkar han själv inte ta in omvärlden.
– Jag är helt avskuren från allt och känner ingen plikt att ta in det. Jag har en rationell okunskap om allting och har inte ändrat mina uppfattningar sedan jag var ung. Jag har bara kommit fram till att det är smartare att jobba med världen i stället för att demonstrativt motarbeta den på alla punkter.

Henrik Berggren är skeptisk. Generellt tror de flesta på mycket som Henrik Berggren inte tror på.
– I dag handlar mycket om vilka olika typer av vetenskaper man tror på. Jag kan störa mig på att människor inte känner till hur lite vi faktiskt vet. Att det finns mycket som sägs om saker som överhuvudtaget inte går att utvärdera.

Redan som liten skapade detta synsätt en distans mellan Henrik Berggren och resten av världen. Även till hans mamma, som han alltid haft en nära relation till.
– Jag tycker väldigt mycket om henne. Men när jag var yngre trodde hon på en massa grejer. Att samhället ordnar upp saker till sitt bästa, att myndigheter vet bäst och att olika vetenskapsmän och discipliner kunde lösa saker. Det blev ett stort hinder när jag inte kunde övertyga henne.
– Till saken hör också att mamma alltid varit överbeskyddande. Hon var väldigt orolig, jag var ju den värsta son man skulle kunna tänka sig. Det gick hett till där många gånger, och då kanske någon tänker att det ena födde det andra, men det tror inte jag för man revolterar i regel bara en viss måttenhet från sina föräldrar, säger Henrik Berggren och håller upp tummen och pekfingret och måttar 3-4 centimeter i luften.

Stöttningen från en mamma som han bor nära och som kan hjälpa honom att handla mat de dagar sjukdomen hindrar honom att göra det själv beskriver Henrik Berggren i dag som en lycklig omständighet. Det hade varit en helt annan situation om familjen inte funnits runt honom nu.

Och vännerna?
– De finns där, om jag skulle orka. Men många tänker nog om mig att ”det är alltid något fel på honom, alltid något psykiskt”. De är nog inte helt säkra på att det jag säger är hela sanningen. Jag hade säkert känt likadant. Jag har en sjukdom som jag inte kan förklara men den gör att jag inte kan göra saker. Ibland tror jag att jag kommer att klara av saker och så blir det jätteproblem, och ibland har jag inte trott att det ska gå, när det har gått jättebra. Det är också konstiga saker som jag blir trött av. Någon kan föreslå att vi bara ska ligga och se på en film ihop, men jag blir dålig av det också.

HenriBerggren intar nytt viloläge och vi återgår till musiken. De två första låtarna på nya skivan är hans personliga favoriter, men han tycker om alla låtarna. Han är väldigt stolt.
– Det är absolut den bästa skiva jag gjort utan att därför säga att den överträffar allt annat jag gjort.

De andra forna Broder Daniel-medlemmarnas soloprojekt följer han med intresse, men här aktar han sig för att ha åsikter. Han känner sig osäker om de vill ha dem.

 

Var det ett ok för dig att bära ”hjärnan” i bandet?
– Ja, det var det. Man blir ju på något sätt ansvarig för allting. Helst vill man ju att alla ska vara engagerade. Det var de ju, till och från, men ibland var de liksom helt borta, säger Henrik Berggren och skrattar till.
– Med detta sagt, de andra hjälpte till och gjorde massa saker, men det var ändå jag som förväntades bära ansvaret.

På min nästa fråga, om han saknar Broder Daniel-konstellationen någon gång, brister han ut i ett hjärtligt skratt och svarar:
– Nej, fy fan vad jag är glad att vara ur den! Jag är jävligt glad över att vara solo nu. Att inte behöva hålla på och ha kontroll eller ta hänsyn till alla.
Han lägger till:
– Det jag kan sakna är det där att man är ett gäng, vi mot resten av världen och sådär. Men det hade inte funnits nu ändå. Alla har sina egna projekt, och sina familjer. Det hade bara varit jag ensam kvar i slutet, i oförändrad situation.
– Men jag hade bestämt mig för att det skulle bli så redan innan. Redan innan Anders dog.

Anders Göthberg, bandets gitarrist, tog livet av sig 30 mars 2008 och tillägnades låten Hold on to Your Dreams, som Henrik Berggren skrev och framförde på Broder Daniels sista spelning, i augusti samma år på Way out West i Göteborg. Henrik Berggren resonerar fortfarande med sin bäste vän då och då, i sitt inre. Håller sporadisk kontakt med Anders Göthbergs familj.
– Jag har ju hellre den kontakten än att inte ha den, men samtidigt … det gör inte ågonting lättare. Jag kommer aldrig över det, kan aldrig acceptera det. Overklighetskänslan då, när det hände, lever kvar.

För ett par år sedan dog ytterligare en av Henrik Berggrens närmsta vänner. I ett snabbt cancerförlopp.
– Det är samma sak där. Jag kommer aldrig över det. Han var också ung, båda dog i helt fel ålder. Han dog samtidigt som jag fick min sjukdom och relationen till min dåvarande flickvän tog slut. På några månader gick hela mitt liv åt helvete. Sjukdomen är den värsta grejen av allt, säger han.
– Den är som att dö halvt.
Att ha halva livet kvar, men bara till hälften, är den realitet han måste hantera. Och han gör det genom musiken. Att säga att han klarar av livet med någon sorts styrka, eller mod, är fel.

Ett tag gjorde sjukdomen honom nästan galen.
– Det var som att jag såg hur mitt psyke gick sönder. Fruktansvärt, men också lite intressant. Att se hur det kan gå till, liksom. Jag kunde stå utanför och betrakta vad som skedde med mig.

Henrik Berggren betonar att det han genomled var ”illa som fan”.
– Galenskap är ingen flykt, det är inte så att man slipper någonting. Det är bara ytterligare ett helvete.
Med antidepressiv medicin blev det bättre.

Men vad tänker en skeptiker som du om att vara beroende av medicinsk vetenskap?
– Att det nog hade varit mycket värre för en person som tror att det finns bot för allt. Jag tror att min skepticism kan vara en tillgång eftersom den innebär att jag inte förväntar mig någonting.

Henrik Berggren hemfaller åt det bitterljuva igen, med ett leende.
– För en konstnärlig person kan en sådan här sjukdomsbild också hamna på plussidan.

Henrik Daniel Berggren

Född: 11 november 1974 i Tynnered i sydvästra Göteborg.
Familj: föräldrar och en två år äldre bror.
Yrke: musiker, känd som sångare och låtskrivare i den numera nedlagda indiepopgruppen Broder Daniel.
Broder Daniel: bildades år 1989 av Henrik Berggren och Daniel Gilbert då de gick i högstadiet på Göteborgs högre samskola.Till bandet hörde också i olika perioder: Håkan Hellström, Theodor Jensen, Anders Göthberg, Johan Neckvall och Lars Malmros.
Aktuell: släpper den 5 maj sin solodebut, albumet ”Wolf´s Heart”.