Best friends forever

De har festat, dansat och rest. Stått sida vid sida genom många förluster. Världens äldsta bloggare Dagny Carlsson, 109, och bästa vännen Kerstin Törnqvist, 89.
Den 24 mars 2022 kom beskedet att Dagny Carlsson gått bort.
Här är berättelsen om en 60 år lång vänskap.

De ser på varandra med blickar som har mötts i över sextio år. 
– Hon är så härlig och får mig att känna mig yngre, säger Dagny Carlsson, och skrattar högt, Kerstin Törnqvist stämmer in. 
– Hon är min absolut bästa vän. Vi har gjort vansinnigt mycket ihop. Vår vänskap skulle kunna bli en bok. 

Men världens äldsta bloggare, Dagny Carlsson, har redan skrivit en biografi, Livet enligt Dagny: I huvudet på en 104-åring (2016) och i den berättar hon om mötet med Kerstin. Året var 1959 på Germas korsettfabrik i Sundbyberg där Dagny var arbetsledare. 
»Tanken var att hon skulle bli min assistent men hon vantrivdes, inte med mig utan med företaget, och slutade nästan innan hon hunnit börja. ´Det enda som är bra med Germa är du´, sa hon innan hon gick över till Åklagarmyndigheten.«

Det är fredag eftermiddag på äldreboendet Ametisten i Solna. Längst bort i korridoren till höger står en dörr på vid gavel. För så vill Dagny ha det. I sitt rum lutar hon sig tillbaka i en grå fåtölj vid fönstret. Iklädd ceriserosa kavaj och kjol med en röd scarf knuten runt halsen, kritvita sneakers och höga stödstrumpor. 

Dagny ler stort, nu när hon får sitta i centrum. För det har varit det bästa med bloggen, berättar hon, att bli känd. 
– Jag tycker om att bli uppmärksammad. Då känner jag att jag är något. 

Hon var 100 år när hon med sitt humoristiska och dokumentära skrivande gick rakt in i svenska folkets hjärtan. När den här tidningen gick i tryck hade bloggen totalt haft 5 328 484 besök.  
»Tuta och kör! Välkomna till min nya sida. Jag är fortfarande en tuff gammal tant med åsikter om det mesta. Jag bryr mig inte ett dugg om att åldras med värdighet för det verkar inte vara det minsta roligt. Det är viktigt att ha roligt så länge det går. Om man riktigt tänker efter så är livet som en skola där man lär så länge man lever. Man blir liksom aldrig fullärd och det är det som är så spännande att aldrig veta vad morgonen har i sitt sköte. Jag tänker tuta och köra så länge det går och blogga på mitt eget sätt. Nu sätter vi igång och kör in på en ny fräsch sida.« (Ur bloggen 2013.)

Genom åren har bloggen lett till, bland mycket annat, dokumentären Dagny – livet börjar vid hundra (SVT), en roll i filmen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Vintervärd och Sommarpratare i P1, talarstolar och att bli storfavorit i kvällstidningarna. 
Vänskapen med datorn kom efter påtryckningar från bästisen Kerstin. Tidigare hade de studerat både tyska och engelska tillsammans. Nu var det dags för nymodigheter, en datakurs, men framför allt var det ett sätt att få den sörjande Dagny att tänka på annat. Efter att cancern tog hennes livs kärlek, Harry Carlsson, 2004. 

De träffades vid dansbanan på Gröna Lund. Det var i slutet på 1940-talet, och Dagny stod i nöjesparken »för påseende« och väntade. Dagny har alltid älskat att dansa »sedan ringdansen som barn«. Men här var det foxtrot och vals som gällde. Harry bjöd upp, hon tackade ja. Efteråt tog de en kopp kaffe, vilken blev till middag, förälskelse och giftermål. Men det var inte alls självklart. För Harry var rädd för att binda sig, det hade gått fel förut. Och Dagny var fortfarande gift med Ragnar. 
– Han var en riktigt pajas. Jag gifte mig med honom bara för att mina väninnor gifte sig. Jag blev över och då fick jag ta honom, säger hon och skrattar. 

Men det är en relation hon många gånger ångrat. I sin bok skriver hon: 
»Jag var dum och trodde att jag skulle kunna bota honom från missbruk och svartsjuka, men det gick naturligtvis inte. Istället kontrollerade och övervakade han mig så att jag skulle göra precis som jag blev tillsagd. Gjorde jag inte det låste han in mig i en garderob, precis som min mamma hade gjort med mig när jag var ett litet barn.« 

Till slut fick hon nog och planerade en flykt. På skjortfabriken där Dagny arbetade erbjöds de att spara pengar, vilket hon hade gjort under en tid. Lagt undan halva sin lön. Hon hade även sökt och kommit in på Lennings textiltekniska institut i Norrköping. 
En söndag då Ragnar extraknäckte som fotbollsdomare packade Dagny sin väska, tog med takkronan och tavlan med de färgglada blommorna. 
I dag hänger verket på väggen bakom fåtöljen där hon sitter. Den avspeglar en klassisk svensk sommarbukett med prästkrage, iris, riddarsporre, smörblomma …
Med hjälp av vännerna lyckades hon lämna Ragnar bakom sig, och aldrig återvända. 
»Jag var 37 år och livet skulle äntligen börja.«

Dagny och Harrys kärlek växte och de omvärderade sitt beslut kring att avge löften. Under en borglig ceremoni med de närmsta som vittnen utbytte de ringar. Dagny bär sin än. 
De hann fira guldbröllop, fick över 50 år tillsammans. På sängbordet står en inramad svartvit bild på Dagny och Harry från bröllopsdagen. Båda iklädda svart. Och Dagny håller en stor bukett med prästkragar, hennes favoritblomma. Även Harry har en i bröstfickan. De ler. 
– Det bästa med Harry var hans humor. Och han var en så bra snickare, han byggde en sommarstuga åt oss i Nykvarn. Där badade vi, fiskade och rodde. 
– Det var en fantastisk sjötomt vid Turingesjön. Vi hängde där jämt, inflikar Kerstin och fortsätter: 
– Min man Olle och Harry älskade varandra. De var nästan som far och son. 

Dagny och Kerstin, och deras kärlekar, har rest världen över tillsammans. England, Ryssland, Bulgarien, Tyskland … 
– När vi var i London, kommer du ihåg det, säger Kerstin och tittar på sin vän för att få bekräftelse. Hon nickar. 
– Du din toka, när vi var på Madame Tussauds vaxkabinett stod det en man vid ingången som var klädd i kilt. Vi trodde att det var en vaxdocka och då sa du: Jag har alltid undrat vad de har under kilten och tog handen in under. Och vi såg hur hans ögon rörde sig nedåt. 
– Så kan det gå när haspen inte är på, säger Dagny och de båda nästan gapskrattar. 

En av de mest minnesvärda resorna var den till Leningrad och Moskva år 1981, tycker Kerstin som sparat skriftliga skildringar från livets reseäventyr. Där såg de bland annat Nötknäpparen på Bolsjojteatern. 
Bilresan till Tyskland 1960 räknas också till de bästa. Dagny och Harry tog med Kerstin och Olle på deras första färd utanför Skandinavien. De bilade i Harrys Rover och tältade hela vägen. Tydligen hade Harry sagt att han aldrig skulle tälta, men han var den som sov bäst, berättar Kerstin. På vägen hem stannade de i Alkmaar i Holland och köpte en »enorm ost«. 
På senare år har färre länder besökts. Som Dagny sa i tv-programmet Skavlan är det få som vill resa med henne eftersom de tror att hon ska »falla ned och dö«. Ett svar som gjorde det svårt för programledaren att sluta skratta. 
Men syskonbarn och släktingar har ändå tagit med Dagny till bland annat Bulgarien och Ungern. 

De sitter mittemot varandra och Kerstin berättar om deras gemensamma liv, Dagny fyller i med några få ord. Så fortlöper samtalet, mer behövs inte. 
– Vi lever på våra minnen, säger Kerstin och berättar om festerna de hade, minst en gång i månaden. 
– De var tokiga! En nyårsafton hade vi revy hemma hos mig och Olle. Flyttade alla möbler till grannens lägenhet för de skulle inte vara hemma. Sen tog vi betalt tio kronor från alla som kom. Dagnys gubbe lyckades vi klä i trikåer och få att dansa på lina. Den festen pratade vi om länge.  

På bordet längs väggen lutar en stor tavla. Den är fylld med bilder och på en av dem syns en kyckling och en lucia, Kerstin och Dagny. De gillade att ha maskerader. 
– Jag tror få har haft så roligt som vi i vårt gäng. Vi kallade oss »Dårarnas paradis« och där ingick några andra också … Marianne och Günter, Ingeborg och Heinz, Lennart och Wally. 

Kerstin tar fram mobilen för att visa ett foto från en av de senare kräftskivorna hemma hos Dagny. Här syns stora haklappar, skratt och kräftdjur. De har även firat jul ihop. På bordet stod då lutfisk med äkta senapssås. 
– Det ska vara med mald senap, inte sån där kletsenap, säger Dagny. 

Planerna för årets julafton är inte satta, men här på boendet vill Dagny i alla fall inte vara. Hon vill ut. Troligtvis blir det att fira med släktingar. Kanske hemma hos sin systersons dotter. Men viktigt för Dagny på julafton är, förutom lutfisk med riktig senap, risgrynsgröt och Kalle Anka. Förr om högtiden reste hon och Harry ofta utomlands, gärna till Sri Lanka. 
– Vi saknar dem verkligen, säger Kerstin vars man gick bort för två år sedan. 

I tider av sorg och mörker har deras vänskap varit extra viktig. 
– Man ska finnas i alla väder, alltid alltså. Inte bara när det är kul. Och man ska stötta varandra när det är motigt och glädjas när det är roligt, säger Kerstin. 

De har också delat med sig av sina familjer och andra vänner, men nu är det inte många som finns kvar. 
– När man är 109 år är de flesta döda. Men jag har i alla fall en syster och tre syskonbarn, säger Dagny som inte har några egna barn. 

Kerstin berättar att Dagny även funnits där för hennes son Bengt, och hans barn Stefan och Sara. Och nu barnbarnsbarnet Isabelle. Hon har varit med på allt från dop till bröllop. 
– Ja, jag har haft en stor familj, fastän jag inte haft någon egen, säger hon.

1912 var året då Titanic sjönk, August Strindberg dog och Dagny kom till världen. Hon föddes i Kristianstad, dotter till järnhandlaren Viktor Eriksson och Sigrid Eriksson. Är äldst av fem syskon; Majken, Evert, Ingegärd och Zerny, som bara blev sju år gammal. Ingegärd lever än i dag och är 98 år. 
Pappan dog när Dagny var 17 år och hon blev tvungen att börja arbeta som sömmerska på en skjortfabrik. Studieplanerna slopades. Det ångrar hon i dag. Hon hade velat bli lärare. 
I flera intervjuer och blogginlägg har Dagny skrivit om hur det inte var bättre förr. Det fanns ingen arbetslöshetskassa, sjukvård eller skolgång för alla. Och semestern, den infördes inte förrän 1938. Kerstin berättar om andra världskriget och hur ett engelskt bombplan störtade två kilometer hemifrån henne där sju engelsmän omkom. Ransonering och iskalla vintrar.  
Men en sak som var bättre förr var sammanhållningen. Dagny tycker att människor bryr sig för mycket om sig själva i dag. Det är framtidens mörker, säger hon, och menar att det hänger ihop med hur vi behandlar jorden.  

Varför är det så, tror du? 
– Det ligger nära till hands att vara självisk. Det är svårare att vara ädelmodig. 

Ett av dagens samtalsämnen, utöver den stora vänskapen, är ensamheten. Hur den tär på dem båda. 
– Ensamheten är hemsk, säger Dagny och darrar på rösten. 
– Jag ligger och tittar i taket om dagarna och tänker på bättre tider. 

Vad kan man göra mot ensamhet? 
– Det finns ingen radikal medicin, säger Dagny. Kerstin tillägger: 
– Jag tror på ett annat boende. Där man kan bo tillsammans och där det händer mer. 

För dem båda har kultur och sociala sammanhang varit livet. Operorna. De nämner Bohème, Carmen och Rigoletto … När Dagny flyttade till Stockholm var hon på Kungliga Operan varje vecka. Där fanns ståplatser som var billiga. 
I dag har den storslagna musiken ersatts av höga skratt, »massa gammalt snack« och kaffe. Varje vecka kommer Kerstin på besök, dock har hon ont i höften och kan inte ta med Dagny på några större äventyr. 
– Hon är ändå den bästa bästis som finns, säger Dagny. 

Receptet på deras mycket långa och goda vänskap är en egenskap de båda har: de är nyfikna. Intresserar sig för varandra. 
Kerstin och Dagny har heller aldrig riktigt blivit osams, eller hamnat i andra trubbel. När oväntade saker skett har de alltid bemötts med en äventyrslystenhet. Som när de åkte ut på villovägar en gång och Dagny utbrast: Jag älskar att åka vilse! 

Lördagen 8 maj 2021 fyller bloggaren 109 år och det firas med tårta, familj och vänner hemma i fyrarummaren i Solna. Dagen efter skriver Dagny: 
»Det blev inget reportage från födelsedagsfirandet i går för jag kom inte hem förrän mitt i natten och då var det för sent att skriva. Jag fick t o m brev från drottningen vars sekreterarare förmedlade budskapet. Systerdottern Britt-Inger med maken Herman kom också och gratulerade liksom släkten från förorterna. Jag blev väldigt uppvaktad av den stora allmänheten som hälsade och gratulerade. Ica Nära tackar jag för de goda mazarinerna med mitt porträtt på. Jag skall minnas den här dagen med glädje och länge. Det var många vackra gratulationskort som jag skall spara och titta på när jag känner mig ensam. I dag har jag vilat och tagit det lugnt. Alla som grattade mig genom Facebook tackar jag också. Jag skall fortsätta mina skriverier och vara aktiv så länge jag orkar och akta mig för att ”gamla till mig”. Tack för alla fina blommor som jag fått.«

På måndagen, två dagar efter kalaset, får Kerstin en ingivelse och går hem till Dagny. Hon bor bara några kvarter bort. 
– Jag fick inget svar när jag ringde på dörren och hon brukade ju alltid öppna. Till slut ropade jag i brevinkastet och då fick jag svar att hon inte kunde komma upp. Jag blev jätteorolig och ringde hemtjänsten. 

De var snabbt på plats och öppnade lägenheten. Dagny hade trillat och armen hade hamnat på ett sätt som gjorde att hon inte kunde komma åt sitt larm. Ingen vet hur det hela gick till eller hur länge hon hade legat där. Ambulansen kom och förde henne till sjukhus. 
Sedan den dagen har hon aldrig varit tillbaka i lägenheten som hon flyttade in i med Harry på 1970-talet. Att byta ut sitt hem på strax under hundra kvadratmeter till rummet på 27 kvadratmeter på boendet är en omställning. Men Dagny känner ändå att det är för hennes bästa, det var för ensamt och svårt att bo själv. 

Det knackar på dörren och in kommer brickor med kaffe och sockerkaka med hallon på. Vi tar en fikapaus. 

Har du fått några vänner här? 
– Nej, det är bara nickedockor, säger Dagny lite skämtsamt. 

För en månad sedan löd rubrikerna i tidningarna: »Dagny Carlsson, 109, skänker sin lägenhet till Cancerfonden« och »Dagnys miljongåva efter flytten till äldreboendet«. 
Det hade länge varit hennes önskan, att ge en gåva till Cancerfonden. 
– Cancern tog min man, säger hon, rösten brister och ögonen blir tårfyllda. 

Hon är själv rädd för att drabbas av sjukdom, men inte för döden. 
– Alla ska ju dö någon gång. Men det är inget jag längtar efter, säger hon.  

Än så länge är hon frisk. Det tror hon beror på bra gener, promenader och all komjölk hon druckit, och fortfarande dricker. Kärleken och vänskapen i livet lägger hon också till som faktorer till den starka kroppen och knoppen. Hörseln har dock svikit henne, man måste antingen skrika henne i öronen eller använda en liten mikrofon där ljudet går ut i lurar som hon har på sig.
Kerstin däremot, har sprungit sig stark. Har 35 tjejmilslopp i benen, det senaste för bara åtta år sedan.  
– Det var på Mallorca. Jag var där med mitt tjejgäng som heter »Hot Legs«.  

Om ett halvår fyller Dagny 110 år och hoppas på ett stort jippo. Men att bli äldre är inget hon ser så ljust på. 
– Det finns egentligen inget bra med det, men man är tvungen att bli det, säger hon, skrattar och tillägger: 
– Men lite kan man skrapa ihop. Framför allt minnen. 

Det är just denna ärlighet i samklang med humor som gör att människor älskar att läsa Dagnys texter. Där finns erfarenheter och visdomsord att lära av. Till mig, som är 78 år yngre, ger hon råden att jag ska vara snäll mot mina närmaste, jobba på och ha något att göra. Hon säger: 
– Sitt inte sysslolös! 

Själv har hon saknat att blogga. Sedan fallet i maj är det vännen och dataläraren Elena Ström som uppdaterat läsarna om 109-åringens liv. Men under senhösten piggar Dagny på sig. Den 4 november publicerar hon ett inlägg själv: »Hej kära följare. Efter en lång tids uppehåll är jag tillbaka på bloggsidan igen. Det skall bli roligt att träffa alla mina kära läsare igen. Jag vill tacka för alla brev, mail och hälsningar på facebook, jag fått under min bortavaro.«
Om framtiden säger Dagny Carlsson att hon ingen har. Men drömmar finns ändå kvar.

– Just nu drömmer jag om att få komma ut och uppleva någonting. Jag vill se midnattssolen!

Det är måndag förmiddag och utanför fönstret susar trafikanterna på Götgatan förbi. De sneglar in på konditori Gunnarsson, tittar först en gång, och sedan en till. För där sitter Dagny Carlsson och äter en räkmacka. Det var hennes önskan i fredags. Och så blev det, dock är brödet för segt och majonnäsen för mycket. Hon önskar ett stort glas mjölk, och det dricks snabbt upp. På fingrarna syns nymålade naglar i ljusrosa. Det var hennes vän Ingela Wallin som tog med henne på manikyr i veckan. I dag är det hon som kört hit bästisarna Dagny och Kerstin. 
Ingela kom i kontakt med Dagny efter att hon hade läst hennes blogg. 
– Jag förstod hur ensam hon var. Att när rampljuset slocknade var det inte så roligt, säger Ingela och pratar in i mikrofonen så att Dagny hör vad som sägs. 
– Då ringde jag dig och frågade om du ville ses över en fika. 

Sedan den dagen tar hon med Dagny på diverse äventyr. Närmast ska de på gåsamiddag och till sommaren kanske det blir en roadtrip till midnattssolen. 

Ingela gasar upp och bromsar hastigt i svängen. Dagny gillar fart. 
Vi lämnar Götgatan bakom oss och kör mot fotostudion. Framme vid entrén passerar en skolklass. Bloggaren reser sig ur bilen, håller stadigt i rullatorn och ler. Ingela informerar barnen om vem hon är, och de ger henne hejarop och applåderar. 
Innanför de graffitiklädda väggarna ska den över 60-åriga vänskapen förevigas. Kerstin krokar arm med Dagny och säger: 
– Kom min vän.