Bob was here

Han hyllar närvaro, vänskap, avgudar ett ”vi” och blir ibland så berörd av sina egna ord att han gråter på scen. Poeten Bob Hansson sprider magi där han står. Sen försvinner han.

Tjoff! Han drar ner byxor och kalsonger i ett enda ryck. Resolut och snyggt blottar han sig helt utan att visa något. Hur han övat in detta är en av många nyfikna frågor jag vill ställa till poeten Bob Hansson. Men när vi träffas dagen efter föreställningen blir det en av flera frågor som uteblir. Vi kommer inte så långt för vi vill fotografera också, och även en poet har tågtider att passa. Så vi vinkar hejdå och bestämmer att vi ska höras igen. Osäkert kort. 

Teatersalongen i Varberg är inte fullsatt, men välfylld. Bara minuter efter utsatt tid kliver Bob Hansson in på den mörka kala scenen. Ställer sig i ett centrerat, milt strålkastarljus och läser en lång dikt som ska få oss att andas avslappnat, säger han, för att sedan komma med en abrupt slutkläm som får oss att garva högt. Efter det går han ut, för att strax dansa in igen och börja showen som fått namnet ”Konsten att få mer wow”. Stämningen är satt. I kväll ska känslorna köra berg- och dalbana med oss, ledda av Sveriges favoritpoet i guldkostym av stretchmaterial. Under en och en halv timma växlar vi följsamt mellan att utöva sittdisco, meditation och rave i bänkraderna. Däremellan ser vi vår bänkgranne djupt in i ögonen. Skratten är många och några fastnar i halsen. Allvaret är bråddjupt. Bob Hansson trollbinder, också sig själv, när han rörs till tårar under en sekvens där energin i rummet plötsligt blir överväldigande. Han sprider sina ord, många improviserade i stunden, som vore han ute på en missionsresa. Väcker han oss, eller blir vi helt insnöade? Spelar det någon roll? Bob Hansson och publiken är ”ett vi” en stund. Det är vackert. Mission completed. 

Bob hansson är inte inte lika punktlig nästa dag. Hans resesällskap på turnén får jaga upp honom. När han kommer, en dryg halvtimma försenad, ber han stort om ursäkt med armarna utsträckta i luften. Strax därpå går han igen, för att hämta frukost. Tar sig tid att småprata med en kvinna i hotellets foajé. Hon känns igen från publiken kvällen innan. Det är en sympatisk gest mot henne och på samma gång, kanske oavsiktligt, nonchalant mot oss. När han till slut landar i fåtöljen mittemot känns Bob Hansson ändå påtagligt uppmärksam. Ser mig rakt i ögonen och besvarar mina frågor med samma omsorg som blivit hans signum i radions ”Allvarligt talat”. 

Han har sovit dåligt i natt igen. 
– Det känns som att dagen är aggressiv, bara för att jag måste gå ut i den. 

Efter fyllda 50 lider han som många andra av sömnbrist, men tror själv inte att det har med åldern att göra. Mer att han är en utpräglad kvällsmänniska som sedan nio år tillbaka är förälder och därför tvingats rubba sin dygnsrytm varannan vecka.
– Det är min största utmaning just nu, att komma i säng på kvällen. Lägg till en släng av ADHD, så får du en outsövd människa som tycker att det är jättetråkigt att leva. Är jag däremot utvilad tycker jag det är fantastiskt att leva. Det roliga är att det finns en Luther i mig som säger att det är bra att komma upp tidigt, och som därför ställer väckarklockan för att gång på gång minimera min sömn även de dagar jag inte måste gå upp. Trots att jag vet att det mest funktionella jag kan göra är att sova ut. 

Är det inte också mindre accepterat att vända på dygnet – om man inte måste?
– Jo, så kan det absolut vara, att människor tycker att man är en slashas. Men jag måste verkligen anstränga mig mycket, gå emot min inre klocka, för att komma i säng. För om jag är trött hela dagen och sedan äntligen blir pigg på kvällen, då är det magiskt för mig att leva – och då vill jag hitta på saker, inte gå och lägga mig. Är min hjärna outvilad är jag däremot en trög och tråkig kollega till mig själv. 

Så var det alltså med den dåliga sömnen. Inte alls kopplad till, som jag trodde, de starka känslorna på scenen kvällen innan.

Du grät under en scen i föreställningen. Vad var det som påverkade dig? 
– Ja … Och nu när du säger det blir jag rörd igen. Jag vet inte varför, men det var något med energin. Jag tänkte på min mamma då, men det var inte det som … Det var något i rummet som blev så väldigt, väldigt vackert. Jag blev rörd av den här idén att applådera dem som inte applåderas, att tacka dem som aldrig får tack. Jag har inte sagt det på det sättet förut. Föreställningen landar ju efterhand och går längre och längre in i mig också. Jag blev så rörd också av hela grejen, att nu är vi här i Varberg, och gör det här tillsammans. Det var något med min bakgrund, och det jag gör nu, som smälte ihop. 

Om Robert Hansson var älskad eller inte som barn var han inte säker på. Det har präglat honom. I hela sitt liv har han sökt sammanhang. Och än i dag funderar han mycket på hur han uppfattas, säger han. Ett av sina mellannamn, Bengt, har han fått av kaptenen som fick förlösa honom när hans mamma jobbade som kallskänka på en båt som just vid Bobs födelse var på väg från Travemünde till Helsingborg. Tillkommen en stormig natt 1969, efter ett snabbt återseende föräldrarna emellan, är han ett resultat av åtrå. Det är förstås vackert, men det innebar också att han växte upp utan sin hippie-musiker till pappa och med en ”ganska frånvarande mamma”.
– That’s it, säger han osentimentalt och kort om de faktiska omständigheterna. Den sårbarhet de skapat pratar han desto mer om och det sätt han gör det på har gjort honom enormt uppskattad av en bred publik. På bokmässor och teaterscener, i kyrkor och föreläsningssalar. På skolor och företag.

Detta att du står på så många olika scener, i så olika kontexter, är det ett sätt för dig att nå ut – eller smälta in? 
(Det blir tyst i säkert 20 sekunder …) 
– Ja, man kan nog se på mig att jag fortfarande bär det där oket av att jag inte fick vara med när jag var liten. Att jag har fått stryk för att jag ”ser ut som en bög”, att jag inte har fått jobben jag sökt, att folk vill inte sitta bredvid mig på tunnelbanan. Jag har ofta behövt förklara mig. Men det är också ett val. Jag ville tidigt visa att jag var annorlunda. Så kanske åker jag runt i de här olika rummen för att känna mig accepterad. Men det är nog inte riktigt så ändå. Däremot har jag genom åren insett att jag inte behöver förställa mig eller anpassa mig till rummet. Det är samma människor som kommer, oavsett om vi är på Dramaten eller på en konferens för sekreterare. Den tilliten har jag nu. Och känner samtidigt att det är en enorm ynnest att någon överhuvudtaget är intresserad. Att de kommer. Varför kommer de? Jag är ju inte ens någon känd komiker från tv. Men jag ska snart få åka till Motala och föreläsa. Tack. Träffa en gymnasieklass. Tack.

Hans svar för tankarna till en tidigare föreställning, ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt”, som tar upp detta att vi människor är flockdjur som behöver bli bekräftade, annars dör vi. Själv är Bob Hansson övertygad om att vi i grunden är snälla och empatiska varelser. Utom när vi blir rädda. 
– Osäkerhet föder aggressivitet, och tyvärr övar livet oss mer i den känslan än i att våga visa våra behov. Fan vad svårt det ska vara då, att säga detta lilla: Jag behöver dig. Jag tänker att det är en samhällssjuka. Vi missar varandra för att vi inte har utbildat oss i att vara sårbara. Vi tror att det är att vara svag. Det är lättare att säga ”du är dum” än att säga ”jag behöver dig”. ”Dra åt helvete” är lättare än ”håll om mig”. 

Bob Hanssons sätt att sprida ”wow” omkring sig där han kuskar land och rike runt med sin enmansshow, är onekligen en ganska unik konstform. Han är poet, inte komiker, inte predikant eller vetenskapsman eller filosof. Eller trollkarl, för den delen. Ändå uppstår magi i rummet ibland.

Känner du din förmåga? Eller blir du förvånad när det händer?
– Exakt de två sakerna. Jag känner det, och jag blir förvånad. För egentligen kan jag inte så mycket. Jag skulle säga att jag är under medel på allt annat. Jag har inte ens deklarerat än. Man skulle ha gjort det i maj. Men jag är väldigt bra på att stå på scen och få saker att hända. Folk säger det i alla fall och det känns så, och jag tycker det är roligt. Och lätt. Det är nog lättare än allt annat. Men jag är också förvånad. Det är väldigt abstrakt att människor säger: ”Din föreställning förändrade mitt liv. Mitt liv var kaos och nu är allt tydligt.” Det låter som en bra terapi. Och det är svårt att förstå. 

Dessutom kan det vara så att det som händer i Varberg inte alls händer i Lund nästa kväll. Där trillar inte en enda tår, istället avlöser skrattsalvorna varandra i rummet på ett sätt som får Bob Hansson att känna sig som en ”kaxig ståuppkomiker”. Att samma föreställning kan upplevas så annorlunda ser han som ett bevis på att den regisseras av sig själv, av nuet. Samma nu kan någon vecka senare ställa in en föreställning i Ystad på grund av ändrade coronarestriktioner. Det hör också till villkoren. 
Insikten om att det var estradpoet han skulle bli växte successivt fram i den tonårige Robert Hansson. 
– Jag började skriva dikter men sedan tog det ett tag innan jag förstod att man kunde läsa upp dem. För sånt var det ingen som gjorde i Helsingborg på 1980-talet. 

Det väckte en dröm om att stå på scen, något som Robert längtade efter redan som sjuåring, då han grät sig till sömns för att han var för liten för att starta ett rockband. Så någonstans har det funnits i honom från början. 
– Men man behöver ju inte vara bra på något bara för att man gillar det. Det har man ju sett, säger Bob Hansson och skrattar till, högt och smittande. 

Nog känner han att han behärskar det han gör, även om svackor i karriären funnits. Under en period i kyla, som den efter boken ”Dingo dingo dingo: den manliga frigörelsen är här!” som ledde till kritik från feminister och förlorade uppdrag, prioriterade Bob Hansson sina relationer. Och livet efter 45 blev faktiskt ljusare. Att fylla 50 blev ett otippat stort ”wow”, då vännerna ställde till med överraskningsfest på ett slott och höll tal ”i timmar”.
Utöver brakfesten tycks inte åldersfrågan intressera Bob Hansson. Han skojar först bort den. Visst, man blir mer autentisk med åren, det håller han med om. 
– Man mognar kanske av ren matthet, haha! För att man inte orkar vara omogen längre, haha!

Sen ger han sig ändå in i frågan och resonerar med sig själv: Kanske är det så att man blir bättre på att hantera andras reaktioner och därför bättre på att säga nej? Men man säger också nej till sig själv ju äldre man blir. Blir lat. Trygghetsknarkande.
– Så frågan är: Är jag trygg, eller halvdöd?

I föreställningen, iförd guldkostymen av stretchmaterial, uttrycker han det såhär: ”Ena dagen drömmer man om att bli astronaut – andra dagen om att få en hel natts sömn.” 

Är du rädd för att åldras? 
– Inte i dag. Jag har haft den rädslan, och kommer nog att få den igen. Det är fortfarande en hisnande tanke att man någon gång mellan 60 och 70 ska tappa fart, avta, och sedan ska man dö, och jag tänker att jag kanske kommer att dö när jag är 70 för att män i min släkt alltid dött unga. Men blir jag 80, som faktiskt är medellivslängden för män, så är det 30 år kvar av vuxenliv. Det är ju jättemycket. Herregud. Orka!? Ett helt nytt perspektiv faktiskt, jag har inte tänkt på det förut, säger Bob Hansson och ser nästan barnsligt glad ut. 

Såväl vetenskapen som Bob Hansson i sin senaste bok slår fast att vi, för att få ett långt och bra liv, behöver social samvaro, en uppgift, bra mat och motion. På frågan hur han själv har det ställt med de två senare delarna blir det först tyst igen. Sedan kommer ett snabbt ”tack bra”, följt av ett skratt, för att i nästa stund, nästan skamset, utvecklas till en ganska lång prata om hur ofta han får chipsdagar och hur oregelbundet han motionerar. Men att han däremellan vet precis vad han ska göra åt det, kör 16-timmarsfasta och så vidare. Han svarar som om jag vore skolsköterska. 
– Haha, slappna av liksom, säger han till sig själv. 

Att vi tillsammans blir bättre, vi människor, hur hopplösa och idiotiska vi än må vara, är ett Bob Hanssonskt återkommande budskap. Med så många människor i publiken, så många djupt uppskattade böcker, brev och samtal med människor genom åren i alla sorters miljöer och kanaler, ger han ändå intryck av att vara ganska ensam. Ett ensambarn till en ensamstående mor, en ensamarbetande, separerad förälder till ett ensambarn. En paradox, det håller han med om. Och visst drömde han som ung om den kärnfamilj han själv inte fick växa upp i. 
– Jag flyttade ju till Stockholm och ville träffa en Stockholmstjej som ville flytta till landet och baka bröd. Eftersom min mamma inte var riktigt redo för mig så skulle jag på något sätt förvandla min tjej till en bullmamma men jag åkte ju inte till Dalarna och raggade precis. Jag ville ha en familj, men attraherades samtidigt av rock-n-roll, så det blev inte så.

I dag är han på en annan plats i livet, mer attraherad av trygghet, och med ansvar för en annan människa, sonen Povel, 9 år. Utmaningen nu som då är att hitta en balans i tillvaron. 
– För mycket trygghet gör mig uttråkad och deprimerad. Jag behöver ett visst mått av oförutsägbarhet i livet. 

Att han har ett ensamt yrke kompenserar Bob Hansson med en klan av nära vänner, säger han. Manliga vänner som han ringer utan att föreslå att de ska spela squash. Bara för att prata om relationen. Han har nyligen gått i parterapi med en av dem. 
– Vi har haft en konflikt. Som man kan få med vänner. Den har löst sig, men för att vara på den säkra sidan tog jag kontakt med en terapeut som skrivit en bok om vänskap. Han hade aldrig lett samtalsterapi med två vänner förut men ville absolut pröva. Och det var så jäkla coolt, faktiskt. En jättebra idé. Det visade sig att både jag och min vän kände oss osedda av varandra. Så vi ska fortsätta med terapin. Så jäkla coolt.

Bob Hanssons fascination för vi:et kan naturligtvis vara ett resultat av att han faktiskt inte riktigt behärskar det, säger han. I gengäld tycks han ha jobbat för två för att lära sig och i dag kan han därför gråta glädjetårar på föräldramötena i sonens Waldorfskola ”för att där finns en lärare som pratar om vi:et”. Som berättar om hur barnen lär sig att ta hand om varandra. Bob Hansson, rörd till tårar bara av att återge det, säger med gröt och glädje i rösten:
– Min son blir utbildad i vi. Som dessutom enligt alla studier är en otrolig framgångsfaktor: ”Om du kan relatera så kommer det gå bra på jobbet.” Och det ska väl vara skolans fokus, att det ska gå bra på jobbet, och då borde ju vi:et vara det viktigaste ämnet, inte sant?

Jo. Det är lätt att hålla med Bob Hansson. Hans ord har bäring, han blir lyssnad på. 

Hur har det påverkat dig att leda till exempel radioprogrammet ”Allvarligt talat” i P1? 
– Att ha till uppgift att utforska alla dessa livsfrågor, lämna ett svar, och spela in det, ja, det har gjort det väldigt lätt att jobba. Det är ett otroligt bra jobb. Att skriva en egen bok känns numera självupptaget. Jag gillar fortfarande projektet Bob Hansson, men jag är nog lite trött på honom för jag har inte samma brinn längre. Att stå på scen och skriva böcker kan vara gudomligt men att hålla i skrivkurser och jobba med andras personliga utveckling är nog det jag gillar allra bäst. Då försvinner jag, och blir en verktygslåda för andras process. Det är på riktigt. 

Inte en slump då, att Bob Hanssons föreställning liksom senaste bok ”Allvarligt talat, livet, hur fan gör man?” båda är baserade på radioprogrammets innehåll genom åren. En sorts ”best of” alla vidunderliga, förunderliga frågor och svar som strömmat in i våra radiolyssnande öron.
I bokform kan vi bland annat läsa: ”Vi är så upptagna med att göra våra liv bättre att vi sällan har tid att ha det bra.”

En konklusion av Bob Hansson själv, efter att ha svarat på brevskrivaren Malins fråga: ”Kan man leva mindre effektivt?” Bob Hansson älskar frågan. Grottar ner sig i tanken, citerar filosofen Byung-Chul Han som skriver om den överaktiva människan som beter sig som om hon inte hade en aning om att det som gör oss allra mest sjuka är stress. Bob Hansson svarar:  ”Redan som barn fick vi höra ”VAD FORT DU BLEV KLAR”. Och vi förstod att de orden var menade som en komplimang. Vi älskade komplimanger. Så vi övade på att skynda och blev duktiga på jättesnabbt …

… Tänk om vi istället fått höra: Vad bra att du inte skyndade dig för mycket, vad bra att du kom lite försent så att du inte blir förkyld i onödan.
… Tänk om vi hade fått komplimanger för vår otroliga förmåga att uppleva det som just nu pågick. Men, nej fan. Hur skulle det se ut? Vi måste ju hinna med. Supermycket. Strunt samma om vi hinner uppleva det under tiden.”

Fotograferingen inne på hotellet är fylld av energi. Rolig. Allvarsam. Gapskrattig. Tiden är egentligen för knapp och det stormar utomhus. Bob Hansson ursäktar sig, men han måste hinna checka ut, för att sedan hinna till ett Öresundståg på sin väg genom Halland. Men vi ska ju höras igen. Det ordnar sig. Ingen stress. Hejdå!

Veckorna går. En månad. Den automatiska telefonsvararen börjar med ett brus som följs av ett: ”Hej. Du är snart på väg in i mitt öra. Och jag heter Bob. Och du är väldigt välkommen in.”
Mina meddelanden, mejl och sms lämnas obesvarade. 
Precis innan det är försent hör han av sig. Ett nytt förlåt. Det körde ihop sig, mina meddelanden tappades bort, men nu är han tillgänglig ”alla dagar”. Bob Hansson är i Åre hos flickvännen och ringer upp på hackig linje. Jag får chans att ställa min nyfikna fråga om nakenchocken i föreställningen. Han låter glad. Det visar sig att jag inte är den enda som undrat. Nej, han har faktiskt inte övat in det, bara tänkt på att bära en hyfsat lång skjorta, och att stå i profil. Än så länge har det gått bra. 

Efter denna muntra trivia vill Bob Hansson berätta något. Rakt in i mitt öra kommer så historien om den gången han vaknade upp och livet inte var roligt längre och han därför hade satt sig för att se en film på kvällen, och bara skulle ner och titta till sin moped på gården lite snabbt, och då råkade bli utelåst. Hur han hoppades stöta på en vän, få komma in någonstans, ringa något samtal. Hur allt gick åt skogen. Och hur han tvingades tillbringa natten i sitt eget trapphus. 
– Det som hände då var att det deppiga försvann. Jag vaknade till liv igen, säger Bob Hansson och fortsätter berätta om hur han alltid liftade som ung för att han inte hade pengar, och att det var oförutsägbart, spännande och alltid trevligt. 
– I dag åker jag första klass på tåget, trots att det ibland skulle gagna mig mycket mer att lifta, att sova på en strand. Det är vad tryggheten gör med oss. Plötsligt har vi något att förlora. Det är förstås en enorm skillnad när man har ansvar för någon annan. Jag skulle aldrig lifta med min son, även om jag tänker att det skulle ge honom mer än att sätta honom på ett flyg. Barn är ens bästa ursäkt att välja bort det oförutsägbara. 

Som etablerad estradpoet, om än alltför trygg för sitt eget bästa, verkar i alla fall Bob Hansson ha en fortsatt tydlig uppgift: att berätta för oss om livet. 

Bengt Arne Robert Hansson

Född: 18 maj 1970 i Helsingborg.
Bor: Hyr en våning i ett privat hus i Sickla, Stockholm. 
Familj: Sonen Povel, 9, och flickvän i Åre. 
Karriär: Debuterade 1998 med diktsamlingen ”Heja världen! Dikter i urdur.” Har sedan dess gett ut ett flertal böcker och framgångsrikt framträtt som estradpoet, föredragshållare och programvärd för P1:s Allvarligt talat. 
Aktuell: Med föreställningen ”Konsten att få mer wow”, boken ”Allvarligt talat: Livet, hur fan gör man?” och snart en ny diktsamling och en ny bok som ska handla om att samarbeta. Hörs också i radions ”Tankar för dagen” och i egna radioserien ”Om livet”.

Bob Hansson om

Relationer 
”Det är sånt fokus på tvåsamheten. De flesta relationer i ens liv är ju med människor man inte ligger med. Den där par-relationen och tvåsamheten är egentligen en ganska ofri set-up. En partner ska vara allt, men en vän får vara som den är. Så vänrelationen är egentligen en tydligare och enklare väg till kärlek.”

Snällhet
”Jag är helt övertygad om att vi människor föds empatiska och snälla. Men om vi blir rädda så försvinner det.  Någon synonym till snällhet? Svårt. Nej, inte godhet. Godhet kan användas som ett förtryck också. Medveten närvaro, kanske? Om man är medveten i stunden tror jag att det leder till snällhet. ’Aha, du behöver mjölk i kaffet, du behöver vila en stund.’ Typ så. Men snäll är inte att göra vad alla andra vill, snäll är också att sätta gränser.”

Tomma ord 
”Absolut händer det att jag slänger mig med tomma ord. Och mitt uppdrag är att avslöja mig själv när jag gör det och sluta upp med det. Det är det jag har betalt för. Ord kan bli tomma från en dag till en annan. En dikt som kan fylla en funktion ena dagen kan vara tom och innehållslös nästa. Då gäller det att slänga de tomma orden.”

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram