It's Bianca b*tch!

En ocensurerad, frigjord komiker och skådespelare som skapar av pur ilska mot patriarkatet.
Bianca Kronlöf klappar fan inte medhårs.

Betongtunneln vid Blåsuts tunnelbanestation i södra Stockholm är inte särskilt vacker. I alla fall inte en eftermiddag då regnet hänger i luften. När Bianca Kronlöf kommer ser jag henne inte då det hunnit mörkna och hon står i det starka skenet av en gatlampa. Skenet är så starkt i kontrast till den svarta gråheten omkring henne att det bländar. När vi väl konstaterat att jag är jag och hon är hon kommer vi fram till att vi, i pandemins tidevarv, kan ställa oss i skydd för regnet under ett tak till en port till ett flerbostadshus. Gång på gång får vi flytta oss, vi tappar trådar, skrattar till när boende springer in och ut och blänger på oss. 

Efter tre säsonger av humorprogrammet Full patte har Bianca Kronlöf och hennes syster Tiffany fått höra att språket var det grövsta SVT någonsin har släppt igenom. SVT var så förberedda på att Full patte skulle provocera att de feministiska systrarna Kronlöf fick gå en kurs i hur de skulle hantera eventuella mordhot. Men det kom väldigt få hot och det var antagligen, enligt SVT, för att det var så fult språk i programmen, att de möjliga hatarna och hotarna kände att systrarna hade »samma tugg« som de själva. 
De Blåsutbor som passerar oss hinner nog inte uppfatta vad Bianca Kronlöf säger men om de hade hört kanske de hade hajat till när hon pratar om hur det känns att äntligen tjäna pengar så att hon kan slappna av.
– Jag har blivit en sån som säger: »Åh när corona är över, vart ska vi resa då?«. Jag har plötsligt blivit en sån där liten fitta som tänker så. 

Ett möte med Bianca Kronlöf är som att trampa på ett löst trappsteg, »en finsk pinne« enligt slanglexikon. Vad som helst kan hända. Och det är hon fullt medveten om. Ingen bryr sig om man använder snygga omskrivningar eller försiktiga uppmaningar eller upprop, som »Varför respekteras inte kvinnokroppen«, förklarar hon. Om hon istället säger: »Låt mig presentera klittan, sitter mitt i fittan«, då lyssnar folk. 
Följdriktigt beskriver också Bianca Kronlöf hela Teatersveriges situation det senaste halvåret, med -repetitioner som sällan har blivit till premiär med: »Det är verkligen som att onanera och sen inte få komma«. 
När vi möts spelar hon in SVT-serien Deg runt om i Stockholmsområdet tillsammans med bland andra Helena af Sandeberg och Johan Hedenberg. Serien är skapad av Levan Akin, Mattias J. Skoglund och Sara Bergmark Elfgren. Skådespelarna lever lite som vanligt säger Bianca men direkt när det inte är tagning gäller tvåmetersregel, handsprit, större bilar till och från inspelningar och bestämda sittplatser när det är lunch. 
– Den som har det svårast är väl fikatjejen, personen längst ner i hierarkin. Hon ska tänka på så mycket. Allting har små tandpetare i sig, mackorna är färdigbredda. 

På ett sätt, eftersom ingenting händer, är det lättare att koncentrera sig än annars, tycker Bianca Kronlöf.
– Ja, fear of missing out-nivån är jävligt låg just nu. 

Hon konstaterar att själva jobbet är sig likt, att det vi håller på med när vi möts är konstigare, att stå ett par meter från varandra utanför en port i Blåsut samtidigt som regnet strilar. Hångelscener, intimscener som det heter istället för sexscen för att det inte ska låta som porr, är en del av hennes och kollegornas arbete och det är allt annat runt omkring som är knäppt. Det där berättar Bianca Kronlöf, som det mesta hon talar om, utan att censurera sig eller putsa till det hon har att säga. 
Humor är, förklarar hon, både en del av hennes personlighet och hennes försvar när hon sätter sig själv i skiten. 
Hon fick en idé och har hållit fast vid den som en blodhund. Det är så Bianca själv beskriver sin vilja att bli skådespelare. 
– Många barn har mimat framför spegeln och haft shower i vardagsrummet och varit med i luciatåget. Men jag gjorde shower i vardagsrummet lite för länge. Det är ett slags barnslig naivitet och lekfullhet som jag vägrat att släppa. 

Bianca Kronlöf växte upp i Sorunda utanför Nynäshamn. I ett samhälle med lite mer än tusen invånare gällde det att utnyttja varje tillfälle då det fanns minsta möjlighet att uppträda. Det var lucia, skolavslutningar, föräldramöten, i kyrkan. 
– Alla föräldrar i min klass måste hatat mig för på föräldramötena tog vi oss in med typ våld, bara för att få göra sketcher. 

Räddningen var den teatergrupp som en pensionerad lärare startade i Svenska kyrkans regi. Det var landsbygdens pensionärer, den blyga Bianca Kronlöf och »halvtöntiga tjejer«. Biancas helghäng var att hon umgicks på bygdegården med folk som var 80 år gamla. De repade Charles Dickens En julsaga och Råttfångaren från Hameln. När de gjorde Charles Dickens hade de en dement man i en av rollerna. Han visste vad han skulle göra om han väl kom upp på scenen men problemet var att han glömde att göra det, att gå upp på scenen. De andra var tvungna att putta ut honom, då funkade det. 
– Pensionärerna uppmuntrade mig så himla mycket. Jag tolkade det som att de tyckte att jag var väldigt bra. Men egentligen var det nog så att de tyckte att det var bra att kyrkan hade fått en ung föreningsperson. Jag hörde det istället som: »Åh vad duktig du är«. 

Två känslor driver henne framåt i livet, lust och ilska. Bianca Kronlöf har en enorm lust att göra det hon gör men det hon skämtar om, berättar om, skildrar, det kommer av, föds ur, ilska. 
– Det är stor skillnad på att känna: »Åh nej, patriarkatet …« och så sitter man hemma och börjar gråta och allt känns värdelöst. Att istället bli förbannad gör att jag tänker: »Då kan jag göra så här och så här«. Det finns hopp i det. 

Mycket av ilskan handlar om just patriarkatet, om de orättvisor som fortfarande finns kvar mellan män och kvinnor, men också om det sexuella våld som inte minskar utan snarare ökar nu under pandemin. 
– Det ställer ju krav på en satiriker med samhälls-engagemang. Hur pratar man om det på ett nytt sätt? Det är utmaningen, att få det här som är för jävligt att bli roligt. Istället för: »Åh, ska vi titta på den här dokumentären om ätstörningar?«, det kanske man inte orkar en fredagskväll men man orkar titta på ett satirprogram som kan förklä den extremt jobbiga diskussionen. 

Hon ropar ut sin tanke: Att få folk att garva är det härligaste som finns, det är direkt bekräftelse och gemenskap. 
– Vissa tycker att jag är skitrolig och vissa tycker att jag är en jävla pekpinnemoster som står och tjatar och förstör deras liv. Alltså, om jag skulle uppträda på NMRs* julfest skulle de inte tycka att jag var rolig. Men när jag uppträdde på ungdomsmottagningar i Västra Götaland, då var det ju en jävla hit. Folk som jobbar med fittan blev skitglada. 

Så lägger hon till att hon menar personer som jobbar med att få unga människor tycka om sig själva. Humor är tillhörighet, påpekar hon. Och att mycket handlar om att skratta med eller åt någon. Som sin egen humorskapelse Snubben.
– Vissa män har så mycket självinsikt och självironi att de tycker att det är kul att bli förlöjligade. Jag får höra hela tiden: »Jag är exakt så där. Haha«. Det är så skönt för då ser de något hos sig själva och blir inte hotade av det. Medan vissa bara slår bakut om man skämtar om dem. 

Under många år var scenskolan lösningen på allt för Bianca Kronlöf. Allt annat var plan B. Scenskolan var den enda vägen till en karriär som skådespelare hon kände till och skulle det inte bli så visste hon att hon i resten av sitt liv skulle känna det som »att egentligen vara kär i någon annan och bara ha nöjt sig med nån som inte ser till att man kommer«. 
Så hon sökte gång på gång, åkte på det hon nu kallar för förnedringsturnéer till Malmö, Helsingfors, Luleå och Göteborg. När kompisarna unnade sig semesterresor till Thailand för sina sparade pengar åkte hon själv till Luleå, bodde på vandrarhem, åt på McDonalds och bönade och bad om att få komma in på skolan. Då hon väl kom in hade hon »nog« bestämt sig för att det var sista året hon sökte. Bianca gick vidare till det sista provet i Stockholm men kom inte in och i Göteborg slogs hon om åtta platser med tusen andra. Det var »som en enda sås av människor som skulle trycka sig in i det där nyckelhålet«. Hon kom in och livet förändrades. 
– Nu finns Youtube och Instagram, möjligheter att synas även för folk helt utan kontaktnät. Nu kan en arbetarklassunge på landsbygden nå ut med sitt konto bara det är tillräckligt roligt. Men jag kände ingen, visste ingenting. Hur skulle man göra för att få spela teater? 

Självförtroendet hon utstrålar nu, nästan skriker ut, det har hon fått mycket tack vare scenskolan. Hon vet var och hur man söker pengar och hon har också en finkulturell stämpel. Går hon in på Riksteatern med en idé får hon ett helt annat mottagande än Bianca från Sorunda hade fått. 
– Det var en fantastisk utbildning, tre år då man fick ägna sig åt det man brann för och där alla hade givit allt för att komma in. Men det var också på scenskolan jag förstod att jag inte hade något kulturellt kapital och det var där jag förstod vad det var att vara arbetarklass. Vi skulle sjunga visor första sånglektionen och jag trodde att visa var typ Astrid Lindgrens Fattig bonddräng. Inte det som för de andra var: »Jag ska sjunga den här norrländska visan som handlar om sumpmarken …«. Det var så många sådana insikter. 

Hon tystnar. Eller det gör hon ju inte egentligen. Bianca Kronlöf menar att »det farligaste som finns« är den här högkulturella personen som fortfarande tror att den är arbetarklass och att hela samhället är emot den. Hon pratar om hur svårt det är att bli av med ett dåligt självförtroende men att det är viktigt att behålla hungern och drivet, det som gör att hon känner att hon måste göra det själv. Alltså, det där drivet som kommer sig av att hon ibland inbillar sig att hon inte kommer att få ett enda skådisjobb till trots att hon fått en Guldbagge och har varit med i Parlamentet. 
I klassen lärde hon känna Nina Haber och Elin Söderquist som hon senare startade den feministiska teatergruppen Gruppen med. Det blev till en dubbel utbildning där de fick utlopp för den revolt de höll sig ifrån på skolan. 

I början av den här texten pratade Bianca Kronlöf om sin allt mer avslappnade inställning till pengar. När hon växte upp var hennes största ångest att be om något och se mammas blick då svaret var: »Vi har inte råd«. Bianca illustrerar sin klassresa genom att konstatera att hon numera tänker på att hon inte tänker på pengar och som hon uttrycker det: »visst, man är inte Wallenberg, men man är fri«. 
– Men jag är extremt dålig på att vara vardag och på att vara en del av samhället. Jag är jättedålig på att betala räkningar och på försäkringar. Jag dag-drömmer mycket. Jag har ingen hobby och det låter som att mitt liv är tomt och tråkigt men jag gillar verkligen mitt jobb. Så när jag har fritid drömmer jag om nästa projekt. 

En gång sa Biancas sambo: »Det är ganska jobbigt att vara tillsammans med någon som inte är van att ha tråkigt«. För hon skjuter upp saker, glömmer saker, förtränger saker. Hon »brevväxlar med inkasso«. 
– Om det kostar 90 kronor att prenumerera på DN kostar det 500 för mig för att jag inte vågar öppna kuvertet. Vardags-Bianca är så ångestladdad att jag måste gå i terapi för att hon ska förändras.  

Fotnot: En finsk pinne är förvisso namnet på ett svenskt bakverk men också ett slanguttryck för ett löst trappsteg i en stege, som man ska akta sig för att trampa på. Det är också i marina samman hang benämningen på ett inofficiellt sjömärke som vem som helst får sätta ut för att varna för grund.

Bianca Kronlöf 

Född: Den 30 mars 1985.  
Uppvuxen: I Sorunda utanför Nynäshamn. 
Bor: I Blåsut i södra Stockholm.  
Familj: Sambon Petter Oest och en dotter. Två systrar, Felicia och ständiga samarbetspartnern Tiffany, pappa Mikael och mamma Jasmin.  
Yrke: Skådespelare, komiker och manusförfattare.  
Bakgrund: Gick scenskolan i Göteborg, var med och bildade den feministiska teatergruppen Gruppen, har tillsammans med Tiffany gjort tre säsonger av humorserien »Full patte« för SVT. Fick en Guldbagge i kategorin Årets nykomling 2016 för sin roll i filmen »Svenskjävel«.  
Aktuell: I filmen »Den längsta dagen« som hade premiär på bio i november och som finns att streama på bland annat SF Anytime. 

OM BIANCA

Författaren och journalisten Alexandra Pascalidou:
– När jag frågade om Bianca ville vara med i Nya Akademien tog det en millisekund innan hon var igång som en drivande kraft. Hon är inte bara sällsynt snabb och sällsamt smart, stark och snygg utan har en eld i hjärtat som sprider ljus och värme och en motor i baken som driver både henne och alla i hennes närhet framåt. Bianca är en renässansmänniska som med sitt mod sätter djupa avtryck i vår samtid! 

Författaren och regissören Ronnie Sandahl:
– Jag minns när Bianca hade sett vår film »Svenskjävel« för första gången och ringde mig och sa: »Jag kände inte igen min egen blick.«
Det var sant. Exakt så långt hade hon tagit rollen. Bianca hade blivit filmens Dino. Både som regissör och som vän värderar jag hennes mod högt. Bianca är inte rädd för att utsätta sig för obehag. Hon är icke-fåfäng och kompromisslös, allt för filmens bästa. Jag är också väldigt förtjust i hennes arbetsmoral: Bianca lämnar inget åt slumpen, låter sig aldrig ha något att skylla på.

BIANCA OM

Finland och det finska (hennes pappa är finlandssvensk och hennes mamma är finska).
– Det finska är för mig familj. Och mat. Vi äter inte svensk julmat och mina föräldrar har ett extremt behov av att snacka skit om köttbullar och prinskorv. Varje jul. Det finska är också att vara tvåspråkig, med en personlig och privat identitet som jag aldrig har skämts för eller haft problem med. Jag pratar finska med mitt barn nu och hoppas verkligen att det ska hålla i sig så att hon lär sig språket. Jag vill att hon ska kunna röra sig fritt i finska sammanhang och känna att det är en del av henne också. Då är språket nyckeln. 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram