Tiggeridebatten som svek de utsatta

På ena sidan: de som hävdade att det var en myt att ligor tvingade människor att tigga. På andra sidan: de som menade att allt tiggeri var organiserat av kriminella.
Det här är berättelsen om Vera som utnyttjades grovt under sju år på Göteborgs gator medan debatten rasade över hennes huvud.

Det är tidig sommar 2019 och vid tunneln mellan Centralstationen och Nordstan i Göteborg sitter en kortväxt kvinna och tigger. Till skillnad från flera andra som tigger söker hon sällan kontakt med de som passerar. Hon sitter där från morgon till kväll, gångstråket är väl trafikerat och hon passeras av tusentals personer varje dag. Många måste ha ställt sig samma fråga som vi gör: Tvingar någon henne att sitta där? Tar någon annan hennes pengar?
Från ett kafé inne på Centralstationen har vi uppsikt mot tunneln. Under de veckor som följer gör vi sporadiska besök på kaféet och antecknar vad som händer.

Vera, som vi kallar henne, går till en papperskorg och letar fimpar. Under en halvtimme lägger fem personer pengar i hennes kopp. En man med ryggsäck försöker sparka undan koppen, men hon hinner dra åt sig den. Mannen går in i tunneln, tar fram ett dragspel och sätter sig. 
När Vera reser sig och går in i Nordstan följer vi efter. Hon är snart tillbaka och stannar till en stund. Sedan går hon in på stationen, köper ett paket cigaretter och går mot Posthotellet. Hon ställer sig vid busshållplatsen, röker ett par cigaretter och låter två bussar passera innan hon kliver på den tredje 58:an mot Bergsjön.

En anteckning handlar om de röda sår hon har på armarna. En annan beskriver mitellan som håller upp vänster arm. Men under de timmar vi iakttar henne ser vi ingen annan som pratar med henne och hon plockas inte upp av en bil utan tar bussen. 
I augusti är hon plötsligt borta. 

Våren 2006 körde en bil med fem personer in i Göteborg. När de fem slovenerna satte sig utanför varuhuset NK för att tigga drog de polisens uppmärksamhet till sig. I en artikel i GT 6 maj uttalade sig en gränspolis: »Verksamheten verkade organiserad på så vis att de reste hit tillsammans i bil och hade en resplan med sig.« 
Artikeln berättade också att tiggarligorna, som de kallades, hade dykt upp på andra orter i Västsverige. I Lund hade klagomålen blivit så stora att polisen hade gjort en kartläggning. »Slutsatsen är att verksamheten är organiserad och att de som står bakom kan tjäna mycket pengar.«

Några månader senare, i november, rapporterade medier att tiggeriet i Malmö hade ökat »lavinartat«. Många antogs ha kommit från Köpenhamn där tiggeri är kriminaliserat. Merparten var från Slovakien, ett land som precis som Slovenien nyligen hade blivit medlem i EU. Under hösten gjorde Cityenheten i Göteborg ett försök att kartlägga tiggarna som kontaktades med hjälp av en slovakisk tolk. Enligt den fältassistent som intervjuades av GT fanns inga bevis för att verksamheten skulle vara organiserad. 
– Inte mer än att man kan tänka sig att en grupp på tio till tjugo personer sätter sig i bilarna och drar i väg från sitt land för att tigga i utlandet.

Människor som tigger hade börjat dyka upp också i andra svenska städer, bland dem Karlskrona där Ingela Klintberg, chefsåklagare som jobbat med internationell brottslighet, intervjuades i medier. Enligt henne var chanserna mycket små att personerna själva tagit sig till södra Sverige. Troligen låg någon brottslig organisation bakom, trodde hon. 
Rikskriminalpolisen, som sedan sommaren hade följt utvecklingen, var inne på samma spår. Så här sa Thord Modin, chef vid Rikskriminalens underrättelsetjänst, till en journalist:
– Det är inte bara kvinnor med påstått egna barn som kommer för att tigga. Det kommer också busslaster med unga män som tigger och ibland begår andra brott. Runt tiggandet kan det också finnas prostitution och annan grov brottslighet.

De som tiggde i Karlskrona var från Rumänien och Bulgarien, två länder som snart skulle bli medlemmar i EU. 
Förutom att det kunde röra sig om brottslighet, närmare bestämt människohandel, rapporterades även om iakttagelser av personer som såg sjuka och handikappade ut men som på kvällen reste sig upp och gick. 
Våren 2007 krävde politiker i flera städer att tiggeri skulle förbjudas. I Malmö beskrev en ledande moderat tiggeriet som alltmer organiserat. Under sommaren gick fältenheten i Göteborg återigen ut och pratade med tiggare. Majoriteten var romer från Slovakien, Rumänien och Ungern. Intervjuerna gav inga belägg för att tiggeriet skulle vara organiserat på ett kriminellt sätt.

I augusti 2008 smög en 28-årig, armlös man från Ukraina av ett tåg på Stockholms centralstation. I två år hade han tvingats tigga, först i Moskva, sedan i Uppsala och Stockholm. Nu hade han förstått att polisen i Sverige inte var mutad och elak och flydde från sina kidnappare. Fyra personer dömdes senare i Stockholms tingsrätt för bland annat människohandel. Det längsta straffet, 5 års fängelse, fick en man från Moldavien. Året därpå föll ytterligare en dom, den här gången mot ett gift par från Rumänien som hade tvingat en man med funktionsnedsättning att tigga.
Därmed kunde åtminstone en fråga från de senaste årens debatt besvaras: Ja, det förekommer att människor tvingas att tigga.

Det svaret fungerade också som stöd när polisen i januari 2010 inledde en spaningsinsats, kallad G-tiggeri, mot personer som tiggde i Stockholms centrala delar. Spaningarna ledde polisen till en lägenhet i Vårberg där det bodde 38 personer, bland dem minderåriga barn. Här hittas också den bil som hade använts för att transportera människor till tiggarplatser, men utredningen gav inga klara bevis för att kunna styrka brottet människohandel. Polisen beslutade däremot att avvisa 26 rumänska medborgare ur landet, något de senare fick kritik för från Justitieombudsmannen.
Sommaren 2013 hade ett rekordstort antal rumäner och bulgarer kommit till Göteborg, bara i centrum räknade polisen med att ett hundratal satt och tiggde. En polis sa till Göteborgs-Posten:
– Vi har inte lyckats dokumentera att det rör sig om människohandel. 

Vera växte upp i en liten stad i Bulgarien. Föräldrarna och tre av barnen bodde i ett hus med tre rum och utedass. Vatten var indraget men huset saknade el. När pappan dog gifte mamman om sig med en man som inte ville ha Vera och hon placerades på en skola för föräldralösa barn där hon gick till och med nionde klass. Ett par år senare dog mamman, brodern sålde huset och Vera flyttade in hos okända människor i en annan stad.
Sommaren 2013 kom en man till Vera med ett erbjudande att plocka bär och svamp i Sverige. Hon tackade ja och mannen körde henne till Göteborg där hans svärmor och svärfar redan fanns. Att plocka bär var inte längre aktuellt utan Vera tvingades istället att tigga.
Den första tiden fick hon sova i en bil som stod parkerad i ett bostadsområde. Hur länge hon bodde i bilen är oklart men två år senare dök hon upp i en lägenhet där den bulgariska journalisten Mirolyuba Benatova var i färd med att intervjua de boende.

Mirolyuba Benatova är en i Bulgarien välkänd undersökande journalist som våren 2015 var i Göteborg för att granska bulgariska tiggare.  
Tonen i reportaget* är hård, frågorna gränsar ibland till förolämpningar och hon tar ingen hänsyn till om personer vill bli filmade eller inte. En av de hon träffar är Todor, svärfadern till den man som hade kört Vera till Göteborg.

Todor har nyligen släppts ur häktet. Två personer, en man och en kvinna, hade anmält honom för att ha rekryterat dem i Bulgarien och hotat och misshandlat dem för att de ska tigga. Todor häktades men släpptes av tingsrätten, ett beslut som åklagaren Thomas Ahlstrand överklagade. Han skrev: »Antingen har tingsrätten inte förstått hur brottet människohandel är uppbyggt, eller tycker den inte att två av varandra oberoende berättelser med viss stödbevisning är tillräckligt. Jag vet inte.«
Ytterligare två personer var misstänkta och häktade: Nevena, Todors fru och Todorka, en kvinna som ett par år senare ska få stort inflytande över Veras liv. 
I reportaget säger Todor att han styr över fem tiggarplatser i Göteborg. Han visar reportern flera platser, bland annat »the golden spot«, utanför Systembolaget i Partille, där Nevena sitter. Utanför Allum, vid parkeringen på översta våningen, sitter Todorka.
»Den här platsen fick jag kämpa för i åtta månader«, säger Todor till reportern.

Reportern vill veta om de som tigger ger Todor pengar. Han beskriver dem som ett team och säger att vissa ger honom en liten andel. Han säger att han står för mat och beskydd, framför allt från rumäner som annars skulle jaga iväg dem. När reportern frågar om man kan likna hans roll vid den som en hallick har i relation till prostituerade säger han: »Ja, om man ser det på det viset.«
Todor tar med reportern till en lägenhet i Bergsjön där det enligt honom bor fem par som tigger. Efter en stund kommer Vera in genom dörren iklädd en blå regnponcho. Hon ser sig nervöst omkring.
»Ta det lugnt Vera. Ta det lugnt. Du blev rädd. Lugnt. Lugnt. Ta det lugnt, sa jag. Ha-ha. Om jag är lugn – så är det inte polisen. Lugnt.«

Reportern frågar Vera om hon betalar något.

»Nej«, säger hon.
»Vem tog dig hit?«
Hon hinner inte svara innan Todor bryter in.
»Du ska inte ljuga. Du kom hit med (han nämner ett smeknamn på svärsonen samt dotterns namn).«

Enligt Todor har varje tiggare en egen burk eller påse där de lägger pengarna. Han försäkrar flera gånger att de tjänar bra med pengar på tiggeriet. Vera tar fram en påse och visar reportern.
»Är det här din skatt?«
»Ja.«
»Vet du hur mycket pengar du har?«
»Nej.«
»Vill du åka hem någon vacker dag och spendera alla dessa pengar?«
»Nej. Jag vill aldrig åka hem till Bulgarien.«
»Har du någon dröm?«
»Inte än.«

Än en gång bryter Todor in i samtalet.
»Hon vill ha det som hon aldrig haft i Bulgarien. Mat, cigaretter och öl.«

Reportern intervjuar sedan två personer, en man och en kvinna, som båda säger att de lurades att komma till Sverige. Mannen säger att Todor tar hand om dem. Reportern ifrågasätter Todors roll:
»Det som han gör är i själva verket ingen tjänst.«
»Ja, jo, men jag har i alla fall tak över huvudet«, säger mannen. 

Innan reportern lämnar lägenheten har hon ett enskilt samtal med Todor där han säger att han är van vid att bli respekterad. 
»Hittills har jag aldrig slagit någon, örfilat någon. Men jag är fullt kapabel att hämnas«. 

I augusti 2014, när Vera hade suttit på gator i Göteborg i ett år, publicerade Viralgranskaren, tidningen Metros dåvarande granskare av myter på internet, en tweet: »Vi har gjort den slutliga genomgången – och nej, tiggarna styrs inte av kriminella ligor.« I artikeln fanns en genomgång av olika påståenden. 
Det finns inga ligor. Det säger alla som jobbar närmast de här människorna. 
Det finns inga tiggande barn i Sverige.
Ingen tar pengarna och gör stora vinster.
Ingen liga transporterar människor.

Våren 2015, samtidigt som den bulgariska journalisten arbetade med sitt reportage om tiggare i Sverige, publicerade Dagens Nyheter en text av tidningens grävande reporter Stefan Lisinski med rubriken:  »Nej, tiggeriet är inte organiserat.« Anledningen till att det inte finns några maffialedare var enligt Lisinski mycket enkel: det ger för lite pengar. Han skrev: »De fall av människohandel som har upptäckts i Sverige gäller prostitution och slavliknande arbeten.«

I augusti 2015 skrev Stockholms stadsmission en debattartikel, publicerad i Svenska Dagbladet, där de kom till samma slutsats: Det finns ingen organiserad brottslighet bakom. Som stöd för slutsatsen hade de en norsk rapport där forskarna hade pratat med rumänska tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Forskarna använde en metod som kallas RDS (Respondent Driven Sampling) som går ut på att intervjupersonerna söker sig till de som intervjuar istället för tvärtom. Forskarna började med att intervjua ett par personer som sedan fick kuponger att dela ut till andra som kunde tänka sig bli intervjuade. Om dessa hörde av sig fick rekryteraren betalt, de fick också betalt för att bli intervjuade. Utifrån de svar forskarna fick drog de slutsatsen att bilden av »highly-organised ringleaders« som styrde över tiggarna till stora delar var en myt. Dock angav tio av tiggarna i Stockholm att de hade tvingats betala för sina platser, något som Stadsmissionen inte nämnde i sin artikel.

Vid den här tiden hade två domar vid Stockholms respektive Södertörns tingsrätt dömt flera personer för människohandel för tiggeriändamål. Samtidigt som Stadsmissionen skrev sin artikel utredde rumänsk polis en man, tidigare dömd för mord, som senare åtalades för att ha tvingat minst åtta personer att tigga utanför butiker i Uppsala. En domstol i Rumänien dömde mannen till tolv års fängelse för människohandel. Domstolen beräknade att mannen hade tagit 1 128 000 svenska kronor från de som hade tvingats tigga. 

Det fanns också andra rapporter som till skillnad från den norska visade att problemet med människohandel för tiggeriändamål var omfattande. Länsstyrelsen i Stockholm skickade 2014 ut en enkät till kommuner, polisen och frivilligorganisationer. Två tredjedelar av kommunerna, 18 av 21 polismyndigheter samt ett femtiotal frivilligorganisationer besvarade enkäten.
Mellan 305 och 555 personer beräknades ha utnyttjats för tiggeri under 2013.

Charlotta Thorelius på Länsstyrelsen i Stockholm var en av dem som arbetade med rapporten.
– Det pågick en väldigt onyanserad och polariserad debatt och vi skulle navigera i det. Ena sidan hävdade att det inte fanns några som var utsatta, medan andra sidan menade att alla tiggare var del av detta. Men vi som arbetar med människohandelsfrågor vet att när det finns en möjlighet att utnyttja människor kommer det att göras. I Sverige fanns dessutom domslut på tiggare som exploaterats här. 
– Rapporten var känslig och vi fick viss kritik på grund av de höga siffrorna vi kom fram till. Men kommunerna hade uppskattat antalet personer de mött som kunde vara exploaterade. 

Många identifierar inte sig själva som offer eller är rädda för sina förövare. Därför kan det vara svårt att få fram information genom att gå ut på gatan och intervjua människor som tigger, personen behöver skyddas innan den vågar berätta om hur det verkligen förhåller sig, menar Thorelius.
I juni 2015 beslutade polisen att på egen hand skaffa sig en lägesbild av människohandel för tiggeriändamål. Två månader senare, ungefär samtidigt som Stockholms stadsmission slog fast att det inte fanns någon organiserad brottslighet bakom tiggeriet, bestämde sig polisen i Göteborg för att börja spana på en rullstolsburen kvinna som satt utanför Centralstationen, på samma plats där Vera senare skulle sitta. 

Mats Paulsson, dåvarande chef för Göteborgspolisens traffickinggrupp, minns den rädsla som fanns hos vissa för att framför allt peka ut romer. Personer från frivilligorganisationer kunde ringa och tipsa om misstänkt människohandel, men de vågade inte säga sina namn. 
– De sa bara »kan ni inte göra någonting«, säger Mats Paulsson. 

Polisens spaning pågick i tre månader. Förutom kvinnan i rullstol kunde polisen identifiera ytterligare fyra brottsoffer, samtliga med någon form av funktionshinder, och i februari 2016 dömdes fyra personer för människohandel och medhjälp till människohandel. 
Mats Paulsson uppfattade det som att den fällande domen till viss del vände debatten. För första gången hade polisen själva spanat fram ett ärende. De tidigare domarna hade kunnat betraktas som undantag. 
– Nu förstod man att vi har det här i Sverige och polisen kunde börja jobba med det, säger Mats Paulsson.

I december 2015 publicerade NOA, polisens nationella operativa avdelning, sin lägesbild. Antalet personer som tiggde i Sverige uppskattades till 4 700. Enligt polisen tiggde de flesta frivilligt men det fanns flera kriminella aktörer som utnyttjade andra genom utpressning och människohandel. I flera fall fanns släktband mellan kriminella och brottsoffer. Antalet polisanmälningar om människohandel hade ökat från nio 2013 till 55 under 2015 (till oktober) men mörkertalet antogs vara stort. Polisen beskrev också att på flera orter kontrollerade kriminella personer de platser som var attraktiva att tigga på. 

De som hävdade att tiggarna inte var utnyttjade hänvisade ofta till Mats Anefur, dåvarande hemlöshetssamordnare, i dag riksdagsledamot för Kristdemokraterna. Mats Anefur förlitade sig i sin tur på frivilligorganisationerna.
– Det är tragiskt och förfärligt att de som gissade och bara ogillade tiggare hamnade mer rätt än vi. De kan säga att vi hade rätt, men de hade inte mer kunskap att gå på än vi hade. Vi lutade oss på frivilligorganisationerna som jobbade med dessa människor dagligen. Men vi kanske borde varit mer observanta. Vad händer när människor är i mycket utsatta positioner, jo, de blir utnyttjade. Vi gjorde ändå så gott vi kunde utifrån den kunskap vi hade då. 

Finns det en risk att politiseringen påverkade vad man såg och inte såg?
– Så kan det ha varit, många ville inte se, den spontana reaktionen var att hjälpa. Det fanns ett inbyggt motstånd att se det både hos enskilda politiker och hos frivilligorganisationerna.

Mellan 2015 och 2017 flyttar Todor och hans grupp med tiggare, där Vera ingår, mellan olika adresser i Bergsjön. Också andra personer stannar kortare eller längre tid i lägenheterna. 
Ilya, systerson till Todor, sitter i rullstol efter en olycka och har kommit till Sverige med sin sambo Khristina. Båda tigger. 
Kosta, en man som 1990 dömts för mord i Bulgarien, vistas under en period i en av lägenheterna tillsammans med två män som han kallar sina kusiner. De två männen tigger. Efter två veckor flyttar Kosta och de två männen och blir inneboende hos en man i Alingsås.
Todor, Ilya och Kosta lär på olika sätt känna Mirsad, en svensk man med bosnisk bakgrund som bor i en lägenhet i Bergsjön. Den rullstolsburne Ilya träffar Mirsad av en slump utanför Lidl i en stad i Bulgarien, och när han och Khristina står utan bostad får de bo hos Mirsad. Todor och Mirsad står till en början på god fot, men blir senare ovänner. 

I juni 2017 följer Mirsad med Vera till polisstationen för att anmäla att hon har blivit utsatt för människohandel. Han säger att han har tagit hand om henne för att hon blivit misshandlad och påstår att han är en av de få som kan kommunicera med henne. 
Men polisen inser snart att Mirsad är mer bekant med Todor och Nevena än han ger sken av. Han är också påstridig och försöker påverka Vera på ett sätt som enligt polisen är skadligt för utredningen. Trots att Vera får plats på ett skyddat boende kan han få kontakt med henne. Han får till och med hjälp av polisen att ordna ett möte med Vera utanför polishuset.

I anmälan pekas fem personer ut. Tre av dem, bland annat mannen som hämtat Vera, befinner sig inte i Sverige och kan inte höras. Todor försvinner snart ur landet och hans fru Nevena släpps efter förhör.
Också den här gången slipper Todor och Nevena undan. Men polisen har fått upp andra spår. Under spaningarna har de upptäckt en äldre man som tigger vid Allum och som ger ett slitet intryck. De får information om att mannen ger pengarna till den rullstolsburne Ilya och hans sambo. Utan att de andra får veta tar polisen in mannen på förhör där han berättar om två andra män som ska tigga för Kosta, mannen som bor i Alingsås. 
Nu öppnar polisen två nya förundersökningar. I en av dem, den där Ilya och hans sambo är misstänkta, blir Mirsad misstänkt för medhjälp eftersom han låtit dem bo hos honom. 

När förundersökningen mot Todor och Nevena läggs ner måste Vera lämna det skyddade boendet. Av rädsla för Todor, Nevena »och deras folk« vill hon inte återvända till Bulgarien utan flyttar hem till Mirsad där hon tidigare har bott en period. I lägenheten bor också Todorka, kvinnan som tiggde för Todor och som nu har ett förhållande med Mirsad. 
Kosta, som har misshandlat en av männen som har tiggt för honom, döms till tre års fängelse för människohandel. Den rullstolsburne Ilya och hans Khristina frias dock, vilket gör att även Mirsad frias från åtalet om medhjälp. 

Vera fortsätter att tigga. Våren 2019 har hon lämnat Allum och sitter i stället utanför Centralstationen i Göteborg, vid ingången till tunneln till Nordstan. Platsen är välkänd för polisen efter tidigare spaning mot personer som tigger. 
På kvällarna tar Vera buss 58 till Bergsjön och Mirsads lägenhet där hon tvingas lämna ifrån sig pengarna. Om summan är för liten får hon stryk. Ofta får hon äta rester när de andra är färdiga i köket. För det mesta sover hon på en madrass i lägenhetens tvättstuga innan det är dags att ge sig ut igen. Allt hon äger bär hon med sig i en liten väska. 
En morgon i juli 2019 kommer Vera till akuten i Mölndal med en fraktur på vänster överarm. Mirsad, som har kört henne dit och har hennes id-kort, berättar att hon har varit full och ramlat. I själva verket har armen slagits av med hjälp av ett järnrör. Vera får frakturen omhändertagen och när hon är tillbaka på sin plats vid Centralstationen vilar armen i en mitella. 

I augusti kör Mirsad och Todorka Vera till Norrköping, där Mirsads dotter bor. I staden pågår den årliga Augustifesten och det är gott om människor på gatorna. Efter en natt i lägenheten placeras Vera vid Söder Tull där hon sätter sig på marken med en plastburk framför sig. En områdespolis med kunskap om människohandel blir misstänksam när han ser den tiggande kvinnan som har synliga skador i ansiktet. Hon har inga id-handlingar och kan inte göra sig förstådd. Vera blir rädd för polisen och går därifrån.
Under hösten iakttar samma polis Vera på flera platser i Norrköping. Av en kvinna som tigger får polisen veta att Vera rör sig med »maffia« och poliser från lokalpolisområdet fortsätter att bedriva sporadisk spaning. De noterar bland annat att hon sitter på sin plats trots att det haglar och blåser.

Ett par månader senare, i mars 2020, inleds en förundersökning där Mirsad och Todorka misstänks för människohandel. Men gränsen mellan förövare och offer är ibland otydlig, och kan snabbt flyttas. Samma månad döms en bulgarisk man för människohandel och misshandel till fyra års fängelse.
Offren är Todorkas son och hans fru. Den brutala historien utspelade sig sommaren 2019 och började med att sonen, Mihail, kom till Göteborg för att tigga. Han sov i en bil och efter att ha kört rattfull hamnade han i fängelse. En annan bulgarisk man från samma område, Milen, övertalade då Mihails fru Hristina att komma till Göteborg. Hon visste inte då att hennes man satt i fängelse. Hristina får sova i en bil. En natt våldtar Milen henne, sedan tvingar han henne att tigga. När Mihail släpps ur fängelset träffar han Hristina vid Rymdtorget i Bergsjön. Där jagas paret av Milen och flera andra personer. På bilder från övervakningskameror syns hur paret flyr in på Ica där de får hjälp av personalen. De tar sig sedan till Mihails bil som står parkerad i Partille. På natten kommer Milen och två andra män dit, slår sönder rutorna, misshandlar Mihail och tvingar med sig Hristina till ett skogsområde. Hon lyckas fly och paret kan söka skydd i Mirsads dotters lägenhet i Norrköping, där också Vera sover. Milen hotar sedan Mirsad med att han ska döda och bränna honom.

Förundersökningen mot Mirsad och Todorka fortsätter och i juni grips de av polisen. De döms senare för människohandel till fängelse i 2 år och 6 månader (Mirsad) respektive 2 år och 3 månader (Todorka). Mirsads dotter döms för medhjälp. 
I samband med gripandet hamnar Vera åter på skyddat boende. Hon undersöks av rättsläkare som hittar flera skador på olika ställen på kroppen. Hon har bland annat flera ärr i hårbotten som hon uppger ska ha uppkommit genom slag med järnrör. Första tillfället var under 2013 och det senaste inträffade i maj 2020. 

I sju år satt Vera på gatorna i Göteborg och tiggde, först vid Allum, sedan vid Centralstationen. Hon har inte haft några vänner i Sverige och har inte haft någon kontakt med de få släktingar som finns i Bulgarien. Hon har suttit på gatan under stora delar av den debatt som har kretsat kring frågan huruvida tiggare utnyttjas. När hon efter fyra år kliver in på en polisstation är det som verktyg i en kamp mellan två män som båda misstänks ta de pengar som hon tiggt ihop på gatan. En släpps ur häktet och flyr landet, den andre kan ägna nästan tre år åt att utnyttja Vera.
Mirsads misstag var att flytta Vera till Norrköping. Där fanns inte bara en polis med erfarenhet av människohandel, i lägenheten där Vera inhystes bodde också en man vars vittnesmål blev avgörande. 

Helena Ljunggren var åklagare i utredningen. Hon beskriver Vera som en skygg person som inte verkade känna något värde i sig själv. 
– Man fick känslan av att hon inte hade några tankar om sin egen förmåga eller vad hon ville göra i sitt liv, förmodligen för att hon sedan lång tid tillbaka varit föremål för andras hantering. 

Samma observation gör domaren i Norrköpings tingsrätt som skriver: »Det är emellertid tydligt att hon har svårt med tidsangivelser, vilket kan förklaras med att hon knappt är skriv- och läskunnig samt i vart fall under de senaste sju åren haft en mycket monoton tillvaro som i huvudsak bestått av att sitta och tigga i ett främmande land. Hon har av flera vittnen beskrivits som apatisk.« 

Helena Ljunggren igen:
– Min känsla var att hon var nöjd om hon hamnade med människor som inte behandlade henne illa.

Vad gjorde att de den här gången kunde fällas?
– I Norrköping uppmärksammades hon i ett tidigare stadium innan de misstänkta fick veta det och kunde påverka Vera i hennes uppgifter och det kunde bedrivas ett längre tids spaningsarbete där vi på ett helt annat sätt kunde samla på oss bevisning i utredningen.

Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren i Göteborg, har lång erfarenhet av utredningar av människohandel. Han menar att debatten med tiden har blivit mer nyanserad och beskriver svårigheten för allmänheten att se vad som pågår. 
– Det är svårt med de här familjerna och konstellationerna. Vi ser utsatta människor och ser inte att vissa är adelspersoner och vissa drängar. När de tycker att de är rika tycker inte vi det, de är bara lite mindre fattiga. I den utfattiges värld är den fattige rik.  

Tiggarplatser  köps och säljs

I flera av de förundersökningar som vi har gått igenom inför det här reportaget finns vittnesmål från personer som fått betala för tiggarplatser. De frivilligorganisationer vi varit i kontakt med, bland annat Stadsmissionen, Crossroads och Räddningsmissionen bekräftar att det finns en organisering av platser och att de köps och säljs, men de vet inte riktigt hur det går till. 
Alina som jobbar med uppsökande verksamhet på Räddningsmissionen i Göteborg, säger att det oftast handlar om att platser hyrs ut när den som vanligtvis sitter där åker hem under en period. 

– Det kan kosta 1 000–2 000 kronor och betalas som en engångssumma, man måste vara säker på att inte förlora sin plats.  

Maria Kratz Larsen på Crossroads i Malmö: 
– Vi har inga bevis, men när det blir konflikter om platser så hör vi ofta att »jag har minsann betalat«. Man säkrar också platsen med till exempel en släkting när man ska åka hem. 

Maria Kratz Larsen menar att man kan se det som egenmakt att man köper platsen och att man vet att man får tigga där.
– Det ger en viss självständighet, även om det så klart är galet och helt olagligt. 

Tiggeriförbud

• Frågan om förbud mot tiggeri (passiv pengainsamling) har diskuterats alltsedan de första rapporterna om människor som tigger på svenska gator publicerades. 

• Tio år senare, i december 2018, gav Högsta förvaltnings-domstolen Vellinge kommun rätt att införa tiggeriförbud på fem platser. 

• Sedan dess har ytterligare 13 kommuner infört något slags förbud mot passiv pengainsamling eller krav på tillstånd. I Eskilstuna måste den som vill tigga köpa ett tillstånd som gäller i tre månader och kostar 320 kronor. Hittills har polisen utfärdat böter vid tre tillfällen för att tillstånd har saknats. 

 

Lagändringar

• Den 1 juli 2018 infördes flera lagändringar som ska göra det lättare att lagföra personer som utnyttjar andra för tiggeri eller som arbetskraft. 

• Dels gjordes brottet människohandel tydligare för att lagen skulle bli lättare att tillämpa. Dels infördes en ny brottsrubricering, människoexploatering, för att straffa den som »genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri.«

»Mer regel än undantag att frivilligorganisationer möter förövare«

I februari 2018 skrev Upsala Nya Tidning om ett tjugotal människor från Rumänien som utnyttjats för tvångstiggeri i Uppsala. En 35-årig man dömdes till tolv års fängelse av en domstol i Rumänien. På ett av stadens härbärgen kom artikeln att förändra synen på verksamheten när de förstod att de upplåtit mat och husrum till både offer och förövare.  

Natthärbärget för utsatta EU-medborgare hade öppnats 2014 och drevs av Livets Ord i nästan fem år, tills det i december 2019 stängdes efter beslut av Uppsala kommun. Eva Moberg som var föreståndare för härbärget vill inte bli intervjuad per telefon, men berättar via mejl vad som hände. 
– Artikeln blev ett obehagligt uppvaknande för oss och inte minst mig som ansvarig för personal och säkerhet. Samma person har också dömts för misshandel och grov olovlig körning i Uppsala tingsrätt. Och han är dömd för mord i Italien.

De bestämde sig för att göra en kontroll av andra personer som befann sig på härbärget via domstolar i Rumänien. Det visade sig att ytterligare tre personer var dömda för olika brott i hemlandet. Eva Moberg skriver att de såg fler och fler indikationer på både utsatthet och dold brottslighet under de år härbärget drevs. 
– I april 2019 fick vi ta emot en 24-årig bulgarisk man som använts i tvångstiggeri under 1,5 år tillsammans med tre andra personer. De hade ofrivilligt tagits till Sverige för att tigga och drog in stora pengar åt sina chefer.

Samma år som härbärget i Uppsala upptäckte att de upplåtit mat och husrum till människohandlare, uppdagades en liknande historia i Växjö. Där hade Diakonicentrum, tillhörande Svenska kyrkan, som erbjöd ett antal sängplatser och frukost, härbärgerat en grupp tiggare från Bulgarien. Trots att personalen med egna ögon sett att tiggarna inte fick behålla pengarna, »de samlades ihop av några bossar«, så slog ingen larm. Göta hovrätt dömde senare sex bulgariska män till fängelse för en människohandel som pågått under lång tid. Några av de utnyttjade blev misshandlade, bland dem en gravid kvinna som drabbades av missfall.

I en intervju med SVT säger Pastoralchef Åsa Ingvert att hon tyckte det var svårt att säga om det finns någonting som personalen borde ha gjort annorlunda.
– Vårt uppdrag är inte att spana på gästerna så som polisen har haft i uppdrag att spana och under lång tid utrett och samlat sin helhetsbedömning. Vi har sett varje person som kommer som individ, som medmänniska.

Madeleine Sundell är jurist och nationell samordnare för Frälsningsarméns arbete mot människohandel. Hon menar att frivilligorganisationernas roll oftast är att möta nöd här och nu, inte att försöka identifiera brottsoffer och förövare, men att rollen håller på att förändras.  
I utbildningar de hade 2015/16 var det många som sa: »Oj, det här har ju jag mött, men jag insåg inte då att det kunde handla om människohandel«. 
Stadsmissionen i Stockholm har just avslutat ett tvåårigt projekt där de stöttat utsatta eu-medborgare. Rebecca Schulze, som var projektledare, berättar att personalen deltog i en utbildning för att lära sig upptäcka människohandel.
– Det var som att sätta på sig ett par nya glasögon.

De lärde sig bland annat att vara uppmärksamma på om människor de möter ute i den uppsökande verksamheten inte vågar prata med dem eller att någon annan tar vid och ifrågasätter. Andra signaler kan vara att de inte har en egen telefon eller att de har ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder.
– I några fall har människor berättat att de tvingas tigga, men oftast berättar de inte. Ibland vet de inte om att de är utnyttjade, de upplever istället att de blir hjälpta. Det finns en gråzon mellan att ta hand om varandra, kollektivet. Och att utnyttja en svagare person.

När frivilligorganisationerna upptäcker misstänkta fall så kontaktar de regionala koordinatorer som arbetar mot människohandel. Koordinatorerna, vars arbete leds av jämställdhetsmyndigheten, går sedan vidare med fallet. Åsa Ekman som är -koordinator för Västra Götalandsregionen och Halland berättar att antalet ärenden ökar för varje år. Hon tror att det beror på att både allmänheten och myndigheter har blivit bättre på att upptäcka brotts-utsatta. Men trots ökningen tror hon att det finns ett stort mörkertal. Hittills i år har de haft fem ärenden som rör tiggeri, samtliga har handlat om oro för barn som misstänks utsättas för exploatering.

Av de fall Stadsmissionen lämnat vidare till regionkoordinatorn i Stockholm har tre gått vidare till rättssystemet, en till fällande dom och två till åtal.
Madeleine Sundell vid Frälsningsarmén menar att kunskapen har ökat, men inte tillräckligt. Hon tycker att det fortfarande saknas förmåga att identifiera människohandel och exploatering och veta hur man skall gå vidare. Det som krävs, menar hon, är att samverkan mellan frivilligorganisationerna och myndigheter, som socialtjänst och polis, utvecklas ännu mer. Hon efterlyser även ett starkare brottsofferperspektiv hos alla inblandade och mer samarbete på EU-nivå. Hon berättar att man i länder som Rumänien och Bulgarien har svårt att se människor som tvingas att tigga som människohandel, även bland jurister med fokus på internationell rätt. 
– De skrattar åt oss när vi berättar om de domar som fallit, det ingår inte i deras världsbild att det är en form av människohandel. Man ser dem inte som brottsoffer, utan ser det som ett fritt val att tigga. De sätter inte in det i förhållande till hotbild och socioekonomisk utsatthet. 

Grunden till den inställningen, menar Madeleine Sundell, bottnar både i diskriminering och en gammaldags syn på vad som är människohandel – att det handlar om en fastkedjad kvinna som tvingas till sex.
Fallet i Växjö blev en ögonöppnare, efter det började många frivilligorganisationer höra av sig till Frälsningsarmén och efterfråga deras utbildningar. Tyvärr, säger hon, är det snarare regel än undantag att de organisationer som jobbar med utsatta även möter förövare. Förövarna befinner sig på samma platser som de sårbara människor som är deras offer. 
– Många organisationer vet inte om att de mött förövare, eftersom förövarna beter sig som hjälpsökande. Men de som kommer till våra verksamheter kan vara dem som exploaterar människor ute i gatumiljön.  

Just nu förs en diskussion inom det civila samhället om det egna ansvaret. 
– Vad är vår roll? Hjälper vi eller stjälper vi? säger Madeleine Sundell. 

Samtidigt som synen på dem som tigger har blivit mer nyanserad, har minskningen av kontanter i samhället gjort det mindre lönsamt och svårare att tigga. De frivilligorganisationer vi har varit i kontakt med ser istället en ökning av fall där utsatta EU-medborgare exploateras inom den svarta arbetsmarknaden inom jordbruk, bärplockning, bygg och städ till exempel. Att exploatera arbetskraft är i stort sett riskfritt i Sverige. Det finns bara tre fällande domar på 15 år enligt riksrevisionen som nyligen presenterade en mycket kritisk rapport.

Maria Kratz Larsen är platsansvarig på Crossroads i Malmö. Hon tycker att fokus i debatten om utsatta EU-medborgare har hamnat snett. Hon ser mycket större problem med exploatering och människohandel inom byggbranschen och jordbruket. 
Också Daniel Åman, projektledare vid Räddningsmissionen i Göteborg, beskriver en förändring av de sätt på vilka utsatta människor utnyttjas. 
– De senaste åren har vi förstått att många i vår grupp cirkulerar mellan olika manuella arbeten och tiggeri, där har vi varit offer för våra egna fördomar, man tänker på dem som bara tiggare. Det vi ser nu är att det sker en hård exploatering på svensk arbetsmarknad med ett systematiskt utnyttjande av människor, en del är rena svartjobb, andra gråa, en del vita.   

Hjälp finns att få – men bara om du   vågar polisanmäla

De flesta som är offer för människohandel lever under hot. Det kan vara riktat mot dem själva, eller mot deras familjer och deras barn. Därför vågar få anmäla sina förövare. Därmed går de också miste om den hjälp det svenska samhället kan ge. 

På ett av Frälsningsarméns skyddade boenden, Lyktan, har sedan slutet av 2017 haft fyra män och en kvinna boende som tvingats till tiggeri. Kremena Hultby, som är föreståndare, berättar att det är en väldigt svår målgrupp att hitta placeringar för, speciellt män, eftersom det finns så få skyddade boenden för män i Sverige. Arbetet mot människohandel har traditionellt sett varit riktat mot kvinnor som tvingats till prostitution. 
För att få hjälp med skyddat boende måste det finnas en polisanmälan och den utsatta måste vara beredd att medverka i utredningen. Men de flesta förundersökningar läggs ner, berättar Kremena Hultby. 
– En man hade blivit utsatt för mycket våld och förnedring som förövarna även hade spelat in. Han hade förmodligen PTSD, drömde mardrömmar och var väldigt rädd, men förundersökningen lades ner. 

Två andra män som hade utnyttjats av en annan förövare fick däremot skadestånd efter en fällande dom. I samma ärende fanns fler offer, men de andra åkte hem och försvann. 
– Vill man ha vittnen så behöver man behålla dem i Sverige. Vi fick jobba hårt för att motivera dem att stanna, de hade låg tillit till myndigheter. Flera har velat ge upp och åka hem. De är rädda, de har blivit hotade. Vad händer efteråt om man inte vinner? 

På vilket sätt hade de kommit till Sverige?
– Alla har blivit hitlurade på olika sätt, de har blivit lovade arbete. Det är ingen slump vilka som väljs ut, de har varit utsatta redan i hemlandet. De yngre hade bott på barnhem. Det finns människor som utnyttjar dem när de blir vuxna och måste flytta från barnhemmen och försöka stå på egna ben. Människohandlarna hittar dem utan skyddsnät. De äldre som levt i hemlöshet och missbruk är lätta måltavlor. Det är inga problem att hitta offer. 

Kremena Hultby berättar att de yngre rymde ganska fort från sin förövare, medan de äldre har fått sprit och cigaretter för att stanna kvar. Alla hade blivit utsatta för våld, i vissa fall väldigt grovt våld. De hade blivit förnedrade och kontrollerade. En man hade blivit bunden bakom en bil som sedan körde iväg. Han hade fortfarande synliga skador och revbenen hade spruckit. 

Den FN-relaterade organisationen IOM (International Organization for Migration) har sedan tio år tillbaka hjälpt människor som fallit offer för människohandel i Sverige att återvända till sina hemländer. I genomsnitt 30 procent av de fall de årligen hanterar handlar om människor som utnyttjats för tiggeri, 2016–2017 ökade andelen till hela 60 procent. De senaste åren har antalet fall där människor råkat ut för flera olika exploateringsformer samtidigt ökat, till exempel prostitution och tiggeri, berättar Linda Öhman som är kontaktperson för programmet i Sverige. Hennes arbete handlar både om att skapa förutsättningar för att offer ska kunna lämna exploatering och att minimera riskerna att de hamnar där igen. 
– Många har svårt att lita på att de ska få stöd. Det har inte funnits några möjligheter till det tidigare i deras liv, så de är skeptiska. Att bygga förtroende är viktigt och där gör frivilligorganisationer och myndigheter i Sverige ofta ett fantastiskt jobb innan vi kommer in i bilden.

De som väljer att ta emot hjälp kan få stöd med allt från att ordna nya id-handlingar till en trygg hemresa, boende och ibland även med att ordna försörjning och utbildning. Hur det går beror ofta på vad som lett till utnyttjandet. 
– I ett fall hade ett par hamnat i exploatering på grund av att de behövde pengar till att renovera sitt hus som var i mycket dåligt skick. Då kunde vi gå in och ge stöd till renoveringen.  

Men ibland lyckas de inte hjälpa.
– Det finns ärenden där vi tappat kontakten med en gång efter resan. 

Försvårande omständigheter kan vara att man har stora skulder eller har hamnat i klammeri med rättvisan, men då försöker IOM hjälpa till med en avbetalningsplan eller kontakter till rättsbiträden.

De fem fall Kremena Hultby berättar om har alla fått hjälp av IOM att ta sig hem. De som levt under hot har kunnat välja att börja på nytt i en annan stad. 
– De första månaderna behöll vi kontakten. Men de som inte hade något i hemlandet, de som hade varit hemlösa och levt på gatan innan, de försvann. De hamnade förmodligen på gatan igen. Det har gått bättre för de unga som var runt 20 år.  

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram