Artisten Kristina Issa om uppbrott: »Jag har fått lära mig den hårda vägen«

För första gången sjunger hon självutlämnande om kärlek, uppbrott och längtan till något nytt. Med albumet »Where do we go« kastar sig Kristina Issa ut mot okända hav, trots att hon är rädd för vatten. 

Ibland måste man göra slut för att ge nya möjligheter en chans. Är du en person som ofta bryter upp? 
– Nej. Jag är en människa som har väldigt svårt att säga nej och göra slut. Uppbrott är för mig ett laddat ord. Så jag har behövt lära mig det, den hårda vägen, att vissa saker måste avslutas och stängas av. Jag är väldigt trogen och det är inte alltid positivt, det kan också vara skadligt. Ibland kan det vara bra att släppa taget. Men jag är också ett kontrollfreak.

Vilket är ditt tyngsta uppbrott i livet?
– Det finns många, men jag bröt en kärleksrelation efter lång tid. Jag visste i min kropp vad som var rätt, men tog sådan tid på mig att ta beslutet att många blev sårade på vägen. Och jag har lika svårt att avsluta jobbsamarbeten. Det finns en destruktiv röd tråd i det. Jag behöver verkligen öva på att sätta stopp. 

Är det relationsuppbrottet som din nya musik bottnar i, eller är det de olika uppbrotten som ryms där?
– Det är nog de olika. Men jag har aldrig skrivit om kärlek förut, jag tycker att det är jobbigt, även att prata om. Det är ganska själviskt att skriva om kärlek, eftersom man lämnar ut andras känslor. Så inte förrän jag visste att det var bra med den personen som jag avslutade med kunde jag börja skriva om det. 

Var såret läkt då?
– Absolut inte. Men det var kanske på väg att växa igen lite grann. Och jag kände en längtan efter att berätta lite mer om mig själv genom musiken. 

Du går också tillbaka till tidiga uppbrott, i barndomen.
– Ja, den första låten på skivan, Can´t stay, handlar om det första uppbrottet i mitt liv som verkligen gjorde ont. Det var en kompis som plötsligt inte längre ville leka. Det var en sådan otrolig förlust, och det finns en kärna i det som hängt kvar genom livets andra uppbrott. Det var första gången jag kände mig ledsen över att någon inte vill vara med mig. Sjuåriga Issa var plötsligt inte häftig längre. Det var i den vevan jag började göra musik. Jag skrev en låt och jag minns att min kompis faktiskt tyckte den var bra, och att hon gjorde en dans till den med sina nya vänner som hon framträdde med. Vi hittade väl tillbaka till varandra lite kort där igen, men när de tröttnade på låten var jag inte intressant längre. (Kristina sjunger:)
»… through my heart out to the ocean, cause our dreams were hidden there …«
– Förlorade drömmar, det är kanske den sortens uppbrott man sörjer mest? 

Nya skivans titel, »Where do we go?« – finns det också en förväntan i den?
– Absolut. Det finns inget sjukhus för hjärtesorg, men vi kan fortfarande bada i vatten, gå i skogen. Hitta andra sätt att gå vidare. 

Du gör ju mycket vid sidan om att sjunga dina låtar med ditt band: musikal, skriver musik för teater och tv. Producerar. Är det en sorts uppgörelse?
– Det är väl delvis en form av överlevnadsinstinkt. Jag har behov av att uttrycka mig på olika sätt. Alla sätt berikar varandra. Och så är jag väl en envis tjej som inte vill låta mig paketeras. Det är därför jag tycker om att jobba med scenkonst. Där får de olika disciplinerna möjlighet att mötas. 

Berätta om din roll i »Kärlek skonar ingen«. Vem är Amira?
– Amira är en multiöverlevare. Hon har kommit till Göteborg med buss från Stockholm och måste hitta någonstans att sova och få mat. Hon kommer hit med någon form av dröm. Hon vill hitta sig själv, hitta musiken som hon har tappat bort längs vägen. Hon har inte haft möjlighet att vara i den världen på grund av flykt och krig. Hennes tid är väldigt dyrbar för hon vet att livet inte kan tas för givet. Hon har sett för mycket redan och är också väldigt arg på livet.

Hur fick du rollen?
– Först blev jag tillfrågad, sedan fick jag söka och gå på massa auditions. Det var en lång process och flera rundor fram och tillbaka. Men jag kände mig önskad. I slutet kändes det att det är här jag ska vara. Jag har någon form av Amira i mig. Jag har ju också haft en period i livet då jag gav upp det jag ville, blev sjuk och tystade mig själv. Mellan 11 och 15 var jag inlagd på sjukhus en lång period. Men jag kom tillbaka, genom musiken. Jag tror att det var det musikalteamet såg. Att jag vet vad Amira går igenom. För mig har det varit jätteroligt att få lära känna Håkans texter och berättelser som jag inte tidigare haft någon djupare relation till. Hela gänget runt den här musikalen är verkligen fantastiskt. 

Så hur blir det uppbrottet, när spelperioden är över …?
– Hemskt! Så det får väl bli en skiva till, haha. Nej, det är ju ett uppbrott som man vet om från början. 

Kristina Issa

Ålder: 28
Bor: Göteborg
Är: Svensk-syrisk artist med flera album (»Afraid of Whales«, »Ocean Unknown«) och föreställningar (»Arabic Spring«, »Queen Zenobia«) bakom sig. 
Har uppträtt på många scener i Europa och skrivit musik för teater, radio och film och är fast musiker på Backa Teater.
Aktuell: Med nya albumet »Where do we go«, flera konserter samt i en huvudroll i musikalen »Kärlek skonar ingen« på Göteborgsoperan.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram