Frida ­Boisen: »Jag hade inte kunnat välja annorlunda«

Framgångsrik och med ett ständigt leende på läpparna är Frida Boisen sinnebilden av positiv energi. Nu har hon skrivit sitt livs viktigaste berättelse. Om hur hennes mamma tog sitt liv och gav sin dotter skulden.

Övertygad om att tystnaden är farligare än sanningen ställer Frida Boisen nu dörren till skuld och skam på vid gavel. Trots att bokens blottläggande också riskerar att skuldbelägga andra. Trots att hon en gång lovade sin pappa, som gick bort i cancer för några år sedan, att aldrig berätta.

Hade du kunnat berätta det här om din pappa fortfarande hade levt?
– Ja, det tror jag. När avgörandet kom hade det nog känts viktigare än att hålla mitt löfte. I det ögonblicket, där båda mina barn satt vid köksbordet och min dotter berättade om sin kompis syster som tagit sitt liv, och min son fyllde i att två killar i hans lag också hade drabbats av samma sak inom sina familjer, då kände jag bara: »Herregud, jag kan inte sitta här och inte berätta för mina egna barn att deras mormor tog sitt liv.« Jag hade inte kunnat välja annorlunda.

Men du valde också att berätta det i en bok, som alla kan ta del av?
– Ja. För löftet till pappa var inget bra löfte. Vissa löften är nästan onda. Min förhoppning med boken är förstås att fler ska inse, lite tidigare än jag, hur viktigt det är att våga prata.

Din mamma lämnade ett brev efter sig där hon gav dig skulden. Har boken läkt dig?
– Ja, kanske. Jag har långsamt kommit fram till att försöka förlåta mamma och förlåta mig själv. Hon var ju sjuk, det har jag ju insett nu men länge var jag så arg och ledsen och upptagen med frågan varför hon ville förstöra mitt liv att jag inte kunde se det. Och alla dessa »om-jag–bara-hade», alla »bordena«, har plågat mig enormt. Men det har hänt mycket i processen. I dag har jag lagt ilskan bakom mig.

Kan boken komma att kosta dig någon relation?
– Risken finns såklart, det kan finnas fler än jag som känner skuld. Någon på hennes arbetsplats, eller så. Jag fick det ofta i näsan av mamma, att hon fick skämmas inför kollegorna, för det jag skrev och tyckte till om.

Du ställer en fråga till dig själv inledningsvis i boken: Hur hamnade vi här? Har du svaret nu?
– Jag har ju gått igenom hela mammas liv, och ser hur hon gjorde en massa olyckliga val. Hur kär hon var i pappa och hur hon aldrig gav upp hoppet om honom. Trots att han var så elak mot henne. Bittermolnet som hon satt fast i är en springande punkt. Hon borde ha fått hjälp. Istället var det jag, hennes barn, som tröstade henne. Där har vi väl ett svar: Vi var så tajta när jag var liten så kanske kände hon att jag lämnade henne. Att också jag svek. Jag fick ju det hon aldrig fick, familj och karriär.

Hur känns svaret?
– Jag tänkte länge att mamma var elak, och jag drog mig till slut för att ringa henne. Det blev som en ond cirkel som bekräftade för henne att jag inte brydde mig om henne. Jag önskar att jag hade varit vuxen nog att fatta det, för det hade förstås känts bättre om jag hade kunnat säga att jag gjorde allt jag kunde.

Tror du att din mamma kände skuld – även om hon inte visade det?
– Nej, jag tror att min mamma mer kände skam. Skam för allt möjligt. När jag bröt upp i ett tidigare förhållande några dagar innan vi skulle gifta oss, så var det naturligtvis fruktansvärt jobbigt, men jag skämdes inte så mycket. Tänkte att jag ändå måste vara ärlig och göra så här. Min mamma skämdes däremot så mycket att hon höll sig inne hela den sommaren. Vad andra tyckte och tänkte styrde en stor del av hennes liv.

Har du själv lätt för att känna skuld?
– Jag vet inte riktigt … Nej, jag är nog ganska pragmatisk. Och allergisk mot bitterhet och långsinthet. Jag är alltid snabb in i »okej nu har det hänt – hur går vi vidare?« Det kan nästan verka oempatiskt, tror jag.

Att du lämnar ut dina närmaste i boken, skapar det en ny skuld?
– Det här är min sanning. Det här är vad jag minns. Det är alltid ett risktagande att våga berätta om svåra saker. Jag har tidigare berättat offentligt att min pappa slog mig som barn. Den gången hörde pappas bror av sig och jag fick ett väldigt fint bemötande av honom. Så jag tar risken. Och tror mer på att det kan leda till något bra.

Frida Boisen

Född: 1974 i Härnösands kommun, uppvuxen i Göteborg.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Gift med Expressenjournalisten Lars Johansson, två barn Tilda och Arvid.
Karriär: Journalist på bland annat GP och Bonnier Tidskrifter samt GT/Expressen, sedermera krönikör i Aftonbladet och programledare i TV3:s Trolljägarna och Lyxfällan. Expert på digital kommunikation, föreläsare och författare. Som chefredaktör på GT vann hon både pris och kritik för sin kampanjjournalistik om en folkomröstning om trängselskatt i Göteborg.
Aktuell: Med självbiografiska romanen »Berätta aldrig det här«.

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram